Skulle jag vara din tjej? Ja, om du vill se det så, så.
Du måste ha kommit till biblioteket flera timmar innan mig. När jag och Stefan kom dit var det tyst och lugnt, och nästan folktomt, och många av båsen stod klara och skyltade. »Vi går upp till livvaktsrummet direkt,« sade Stefan, »jag måste stämpla in.«
»Hej, Olof,« sade Stefan när vi kommit upp, »Konrad,« och nickade till de båda liemännen där inne, innan han stoppade sitt kort – ett spaderäss – i stämpelmaskinen och tryckte till. Jag kände igen dem som de överlevande från gårdagen, och det var Konrad som hade besegrat en av doktor Is’ storspindlar.
»Hej, Stefan, du är inte så farligt sen i dag,« sade Olof. »Mindre än en timme! Det artar sig.«
»Äsch, sluta,« sade Stefan, och nickade åt Konrad igen. »Vad är det med honom då?«
»Han grinar för att han har grälat med den nya livvakten.«
»Livvakt? Det är ju en snutinfiltratör,« sade Konrad, »men hon är inte så bra på att infiltrera.«
»Kanske för att hon inte försöker,« sade Olof. »Du ser ju spöken i varje hörn.«
»Klart hon inte anstränger sig. Snutar är vana vid att få vad de vill.«
»Sluta nu! Du sade ju själv att hon hade blivit arresterad så sent som igår. Låter det som någon som har polisen på sin sida?«
»Det var ju på grund av henne som Demona skickade in oss till den där kylskåpsfabriken igår.«
Jag harklade mig blygt. »Det där var nog mer mitt fel.«
»Ja,« sade Stefan, »jag kanske ska presentera, jag har också med mig en ny rekryt.«
»Vi har träffats,« sade Konrad, sedan vände han sig till Olof. »Ännu en av Demonas gunstlingar.«
»Jag tycker att Demona är bra,« sade Olof, »bättre än förra chefen i alla fall.«
»Bra, visst, hon är väl bra, men hon har för lätt för att lita på folk.«
»Tror snarare att det är så att hon litar lika lite på alla,« sade Olof. »Du är bara sur för att hon har satt på extralås till källaren, så det krävs tre av oss för att komma ner.«
»Sur och sur… fattar inte vem hon tror att hon är! Jag har haft källarnyckeln i alla år, det har aldrig varit någon som har haft något att klaga på. Jag sköter förtroendet bra.«
»Det är ju lite skillnad på en barnboksmässa och på de här självutnämnda magikerna. Om de vill ha sina hemligheter i fred, så kan de väl få det.«
»Det är inte att jag hade tänkt snoka,« sade Konrad, och tog upp sin kopp. »Jag känner mig bara misstrodd.«
»Det är ju inget personligt mot dig.«
»Det är ju det! Det är ju för tusan min källare.«
»Det är det ju inte! Det har bara varit så att du har råkat ha haft det ensamma ansvaret för nyckeln dit, och nu ligger inte alla ägg i en och samma korg längre. Vill du ner i källaren och pilla får du övertala mig och Lars om att ärendet är viktigt, så låser vi upp alla tre. Det samma gäller mig och Lars, vill du hindra någon av oss från att gå dit ner kan du det, du har ju fortfarande kvar din skelettnyckel.«
De satt tysta, sen talade Olof igen. »Bäst att vi går på vårt pass igen, Konrad.«
»Just det,« sade Stefan, »jag jobbar ju också nu! Klumpigt att tre av oss skolkade samtidigt!«
»Vi har tre raster per pass inskrivna i vårt kontrakt,« sade Konrad.
»Ja, men inte samtidigt!« sade Stefan. »Jo, du, Anna, det verkar som att du har ett eftermiddagspass. Ledsen att vi stressade i onödan för din del.«
»Ännu en främling samtidigt som den där snuten!« sade Konrad.
»Ta det lugnt,« sade jag. »Stefan kan gå i god för mig.« När jag såg att han tvekade frågade jag: »Kan du inte det, Stefan?«
»Alltså, ta inte illa upp, Anna, men jag känner ju knappt dig. Efter det där med Mikey…«
»Vi bondade ju medan vi cyklade!«
Stefan skakade på huvudet. »Du kommer säkert att göra ett bra jobb idag, men det kan inte bli mitt ansvar.« Han tog ett stadigt tag om sin lie, och var noga med att den inte repade dörrkanten när han gick ut. »Jag måste gå till min station. Ta hand om dig.«
Usch, jag kände bara för att sitta och bläddra i fikarumstidningarna ett tag. Jag kände mig så vilsen och dum. Istället för att leta reda på dig, hos polisen, eller försöka konfrontera mormor, hade jag bara hakat på främlingar tills jag nu var helt borttappad. Så kändes det, i alla fall. Visst, jag var ungefär på den plats jag hade tänkt vara idag, men jag hade liksom ingen kompass. Jag såg efter i skåpet för att se om det fanns bullar, men när jag väl hittade det vågade jag inte äta dem. Jag gick ut och ner igen.
I trappan träffade jag Demona Vampirica. »Hej, Demona,« sade jag.
»Nej, men hej, Anna! Du ser lite hängig ut idag.«
»Ja, jag känner mig lite mosig. Vet du om Ginna har kommit?«
»Din poliskompis? Mmm, jag tror att hon är här någonstans, men jag vill att du ska träffa någon först.«
»Jaha?«
»Har du tid ett ögonblick?«
»Lika gärna,« sade jag.
»Hon är i ett sidorum på bottenvåningen,« sade Demona och började gå. Jag följde efter.
»Jag tänkte på en sak,« började jag medan vi gick.
»Mmm?«
»Det här med ditt efternamn, ›Vampirica‹… är du vampyr, eller?«
»Jag är en nattens varelse, om det är det du frågar.«
»Nej, men är du vampyr, eller är det där löständer?«
»Hmm…«
»Får jag se… men det är ju lösgaddar!«
»Ja, vad då då? Jag vill bara ha ett yttre tecken, så folk kan förstå hur mörk min själ är.«
»Jaha.«
»Ja. Vi är framme i alla fall.« Vi var vid en dörr. Hon tog drog upp tröjarmen över handen, så att hon inte skulle lämna fingeravtryck när hon satte den på handtaget. »Gå inte på de svarta rutorna,« sade hon och öppnade dörren. »Eller sprickorna.«
Golvet var mycket riktigt rutigt, och sprucket också. Så fort vi kom in, och Demona stängt dörren, reste sig en ung kvinna från en plexiglastron i mitten av rummet. Hon gick fram till dörren och vred om låskolven tre varv, och putsade sedan den och dörrhandtaget med en trasa, som hon sedan gick och slängde i en papperskorg, varpå hon knöt ihop påsen och lyfte ut den ur rummet. Hon öppnade ett litet paket – som hon tog från en hylla med hundra likadana små paket – och tog fram en oanvänd tvål, som hon tvättade sig med och sedan slängde i papperskorgen. Hon gick tillbaka till sin tron, och hon gick med en snirklig gångstil som aldrig nuddade en spricka eller en svart ruta. Var tredje steg vickade hon på höger lillfinger. Hon tittade aldrig ner, hennes fötter var så vana.
Tronen hängde i smala nylonrep från taket, och hennes fötter rörde inte vid marken. Varje gång jag blinkade, blinkade hon. Aldrig annars. Hon satt med korsade ben i en helsvart, skinande ren, helt onopprad klänning över äckliga, kladdiga svarta jeans. Högra handens naglar var nedgnagda och hon var väldigt tunnhårig på höger sida. Hennes bara armar var täckta med siffertatueringar.
Demona gick fram, och valde sina steg noggrant för att inte bryta mot sprick-tabut. På ett avstånd som verkade noga uträknat neg hon djupt framför kvinnan. Demona drog efter andan för att inte staka sig när hon gjorde presentationen.
»Ofelia Carmen Desoto, hon som besegrar den högra handens stig.«
Kvinnan drog tillbaka huvudet så hakan höjdes, och hon såg på mig med en neutral min. Hon lutade huvudet så hon fick in en stump hår, som hon slet av med tänderna och började tugga på.
»Ska jag niga?« frågade jag.
»Du behöver inte niga,« sade hon till mig, och sedan till Ofelia Carmen Desoto: »Det här är Anna, som har besegrat odjuret tre gånger.«
»Verkligen?« sade Ofelia Carmen Desoto.
»Inte besegrat, väl…« sade jag.
»Överlevt, då,« sade Demona.
»Innan eller efter odjuret blev Astaroths härold?«
»Nå, de två första gångerna tycks ha varit innan, men odjuret blev ju härold retroaktivt, så på sätt och vis blir alla tre gångerna efter.«
»Det är mitt odjur,« sade jag. »Sluta säg att det tillhör den här Astaroth, jag vet inte vad det är. Alla dessa hemliga namn. Finns det apelsiner här? Jag behöver en apelsin, Demona. Det är viktigt. Jag vill träffa Ginna.«
»Varför belamrar du mig med ovärdiga, Demona?« sade Ofelia Carmen Desoto.
»Anna är inte ovärdig. Hon är midsommar-dotterdottern till kvinnan som försökt stoppa oss.«
»Det där!« Ofelia Carmen Desoto försökte skratta, men tog sig på nacken och började viska tyst. »… ettning tvåning trening fyrning femning sexning sjuning åttning nining tidning.« Sedan log hon igen och sade: »Det är inget som vi behöver bekymra oss om.«
»Flera av deltagarna är mördade eller fängslade,« sade Demona, »och polisen har redan börjat omringa biblioteket.«
»Demona,« sade jag, »det räcker. Visa mig var Ginna är. Ge mig en apelsin.«
Hon bugade sig djupt för Ofelia Carmen Desoto. »Jag ville bara att ni skulle träffas. Ni hinner ses igen innan ritualen och prata.«
Ofelia Carmen Desoto tuggade i sig ännu en bit hår. »Bra,« sade hon.
Demona tog mig i armen och ledde mig ut. »Tänk på stegen,« sade hon. Hon använde tröjärmen, som sist, för att låsa upp och öppna.
Mitt huvud stack. »Apelsin…«
Demona tog mig med till ett cafébord med sådana där äckliga plastmuggar med chai. Det låg några skrumpna kiwier bland den andra frukten. Jag tog en apelsin och pillade försiktigt bort skalet i ett stycke, och började tugga på det. Det kändes nästan som att jag hade hållt andan fram till nu. »Ginna,« sade jag med munnen full.
»Anna,« sade du, »har du varit här hela tiden?«
TillbakaVidare