Det där med när man är född och sånt låter ju som rena rama skallmätningen! Det kan jag inte acceptera.
Jag hade tack och lov inte träffat Jimmy C. sedan jag var liten, men det senaste jag hörde var att han jobbade på Henriettas, du vet det där stora varuhuset som byter namn hela tiden. Jimmys jobb gick ut på att gå omkring civilklädd – jag skulle mycket väl kunna tänka mig att han skulle ha stereotypa detektivkläder, typ trenchcoat och no-shit-sherlock–mössa, helt utan ironi – och spana på snattare, misstänkta rånare, skejtare, folk med klagomål på produkterna, och pensionärer.
Usch, jag kan tänka mig att det han såg som höjdpunkten på sitt jobb var att bevaka omklädningsrummen för att se om någon stal kläder eller bara för att ha något att kolla på. Jimmy var bland dem som hade ansvaret att kontakta oss poliser och göra en anmälan när de upptäckte stöld, och ryktet på stationen var att det var en överrepresentation av vackra kvinnor bland de som Jimmy observerat och anklagat för stöld. Han var en av de där som kan tafsa med ögonen, om du förstår vad jag menar.
Jag hatade kanske honom, men jag såg inte kopplingen till din mormor eller varför hon tyckte att han skulle dö.
Hemma hos Jimmy C. gick vi under polis-tape–avspärrningen och in. Det luktade instängt i det lilla matrummet, delvis från el-elementen men också för att någon hade dött där inne. En kritmarkering visade ungefär var han hade sjunkit ihop och suttit död på golvet. De blir inte alltid tydliga profiler, de där kritmarkeringarna, det är inte alltid man kan urskilja armar och ben, inte om personen bara suttit med knäna uppdragna och blödit ut. Rapporten hade sagt att personen som gjort det troligen bara gått in, skjutit, och sedan sprungit.
En spelkortsstjärna var lagd på köksbordet och jag drog mig till minnes att Jimmy hade försökt roa mig med korttrick. Hmm, den detaljen hade jag inte tänkt på på över femton år, tror jag. Kusligt hur minnet ändå sparar grejerna man inte direkt letar efter.
Jag tror att det var en spåstjärna, och i mitten låg ett ruteräss. Jag stirrade på en detalj på kortet. Esset hette bokstaven A. Bokstaven A.
»Varför åkte vi egentligen hit, Anna?« undrade jag. Jag släppte inte kortet med blicken.
»För att du ville se det själv,« sade du.
Jag tog fram anteckningsblock och skrev av kortens konfiguration.
»Kom, vi går,« sade jag, och under den korta vägen mot dörren hann jag stirra tillbaka på korten flera gånger.
Trädgården var lerig och det satt en spade nedstucken i marken. Bara en kort bit från staketet var en polistelefonstolpe, och jag gick bort till den och slog koden för att nå stationen.
»Hej, Ed, det här är Ginna,« sade jag. »Du, har någon av de där poliserna som sårades igår rapporterat in?«
»Ja då, alla tre,« svarade Ed.
»Då vill jag gärna tala med dem, tack.«
»De har gått för dagen. Kom in i morgon förmiddag istället.«
TillbakaVidare