Idiomdrottning’s homepage

Klöver åtta – Ginna

Åh, det var härligt att vakna i din mormors gästrum, i rena lakan, i rena trosor och med vinden lekande i mitt ansikte! Det var tidigt, men jag kände mig utvilad för första gången på länge.

Om solen hade funnits kvar här ute skulle det ha varit som en sån där perfekt höstmorgon förr i tiden, med solens strålar genom gardinen och doft av äppelmos och bullar nerifrån köket. Jag måste erkänna att jag hade börjat trivas här på den här hemska gården. Det var innan jag visste allt, förstås.

Jag sträckte på mig, gick in i finbadrummet och gjorde mig i ordning, klädde på mig och satte fast polisluvan vid bältet. Även om jag var hungrig hoppades jag på sätt och vis att du inte hade hunnit fixa frukost ännu, så att jag skulle kunna smyga ut och plocka äpplen att överraska dig med. Du hade kanske bullar i frysen.

Jag gick ner för trappan, men du var inte i soffan. Jag vet inte om det var instinkt eller bara vanlig noja som gjorde att jag direkt trodde att något var fel, innan jag ens tänkte på att du kunde vara i badrummet eller någon annanstans på gården.

Jag såg mig om efter dig i de olika rummen, men jag vågade inte ge mig ut allt för långt på markerna. En cykel, som jag antog vara din, stod lutad mot huset med sitt stora framhjul, och dina kängor stod kvar innanför dörren.

Det var inget annat att göra än att samla ihop mina saker, låsa (just det, förresten, medan jag kommer ihåg – jag lade reservnyckeln under den sjunde från vänster av snäckorna som kantade rabatten, jag glömde säga det tidigare) och låta Miriam trava mig tillbaka till stationen. Jag stannade till på vägen och köpte frukost på ett fik i stan.

Jag gick in i stationsreceptionen. På den gröna galonsoffan vid fönstret satt två poliser och grälade med en knarklangare som jag hade sett förut. Det verkade som om de försökte förhandla ner priset igen.

Ed, stationens sekreterare på torsdagar, fredagar och, sedan ett par år tillbaka, även onsdagar, satt och åt chokladcigaretter bakom sitt skrivbord med sina två telefoner (den vanliga, och den där röda som vi inte får använda).

»God morgon, Ed,« sade jag.

»Morrn, Ginna. Du, du har hand om det där fallet med gamlingen som sköt fyra pers i närheten av torget igår, eller hur?«

»Mmm, det är jag. Hur så?«

»Gamlingen har rymt,« sade Ed, »Jag tror att Stina vill snacka med dig.«

Jag tappade mitt glas apelsinjuice i golvet, och det frätte upp ett stort hål i mattan, men jag försökte spela cool.

»OK, tack. Jag går till hennes kontor direkt. Jag har inga meddelanden på min svarare, eller hur?«

Ed slog in några siffror på tangentbordet. »Bara ett, från Stina, men hon pratar nog hellre direkt med dig.«

Jag gick in på chefens kontor. Stina hade varit polis sedan mina föräldrar var små, men hon hade fått sin nuvarande position som polischef strax efter jag blev klar med min utbildning.

Jag tyckte att hennes flådiga skrivbord av furu var fult, och jag störde mig på hennes ovana att bita sig i sitt långa, blonda hår, men annars tyckte jag bra om henne. Jag gillade på något sätt att hon var så sträng, jag tyckte att det var rättvist.

»Eh, du… hej…« sade hon blygt när jag kom in. Hon hade en trave med böcker på skrivbordet och det var bara översta halvan av hennes huvud som var synligt.

»Ja, du ville prata med mig? Jag har inte lyssnat av min svarare men Ed sa vad det gällde.«

»Sa, eh… sa Ed att en sjuttioårig kvinna har rymt från häktet i natt?«

»Ja.«

»Du… mmm… det är ju ditt fall egentligen… vill du fortsätta med det? Det vore bra om du… äsch, om du tog fast henne!« Stina hukade sig på sin stol, och det verkade för ett ögonblick som att hon tvekade, som om hon ångrade det hon hade sagt. Sedan reste hon sig upp och skrek: »För annars jävlar!«

Sträng men blyg. Jag ryckte på axlarna, gick ut ur kontoret, och klättrade ner till häktet.

Betongen var kall och vacker men luften, stämningen var hård och allt var skitigt. Jag hatar häktet. Jag frågade Sofia om jag kunde få en rapport om rymningen. Hon hade redan skrivit ner alla fakta, sade hon, och räckte över en skriftlig rapport. Rapporten var bara kladdigt gjord med rött bläck på baksidan av ett begagnat kuvert, men den var kort och koncis som jag ville ha den. Det stod bara att en ung kvinna hade stormat häktet, viftat med en pistol och befriat din mormor, sedan hade de båda gett sig av. En pervers tanke började gnaga i mitt huvud: att det var du som hade lämnat mig i natt, för att befria din mormor.

Jag tog hissen ner till bevislagret. De gulmålade väggarna såg som vanligt spöklika ut i lysrörsskenet och jag hörde ljudet, fram och tillbaka, från squash-hallen som bevisbiträdena använde på sina raster.

Det var Maria P. som stod vid skrivbordet just nu, morgonpigg som alltid. »Tja,« sade jag, men min nonchalans var bara spelad. »Jag skulle vilja se bevispåsen från skottdramat igår, fall 10-1-44, du minns.«

»Vad menar du?« frågade hon.

»Den där pistolen,« sade jag.

»Ja, jag vet,« svarade hon, »men den är ju redan uthämtad.«

Jag stelnade till, och frös i magen.

»Det var en ung kvinna som hämtade ut den tidigt i morse,« sade hon. »Hon hade kort, rött hår och slitna jeans, och hon hade med sig papper och licens på vapnet. Hon påstod att det hade blivit stulet.«

Jag kände mig sviken.

TillbakaVidare