Jag trodde på din berättelse, Anna, men jag behövde höra mer. Jag var trött när polischefen kallat in mig till stationen trots min semester, och sedan direkt skickat ut mig igen, hit till den här gudsförgätna gården.
På trottoaren till en tvärgata till torget brukade en gatutrollkarl försöka underhålla publiken med enkla korttrick. En av hans två svarta höga hattar låg på gatan framför honom, med några enstaka lockfågelmynt i. Det märktes att han inte har hållit på speciellt länge, fem, sex år kanske. Jag hade ändå ett gott öga till honom eftersom han var en av de få som hade ansökt om tillstånd hos oss, för några år sedan. Visst, då hade han redan stått ett par år utan att söka, och visst borde han ha förnyat ansökan för hösten, men tanken var god och jag gillade hans enkla och smakfulla trick.
Din mormor sköt honom i bröstet. Han dog troligen nästan omedelbart. Hon sårade tre poliser innan de lyckades arrestera henne. Hon vägrade prata, så klart. De skadade poliserna verkade ha blivit smittade av hennes galenskap. De hade yrat om att de ville bli insmorda med svidande örter och att jag skulle sjunga för dem, när den svarta ambulansen förde bort dem.
Pistolen låg i en plastpåse nere i bevislagret, i väntan på att vi ska skicka den till tjejerna på ballistiska. Vi hade inte sett den modellen tidigare, kanske en modifierad amerikanare. Patronerna var röda men hade en kuslig vikt i handen. Som om de ville bli kyssta.
Pistolen och patronerna var dekorerade med inristade svarta tecken. De flesta av de där tecknen hade jag sett förut. Runor, eller hur? En del verkade vara påhittade och även när man sätter ihop de jag förstår till ord så blir det ord som känns fula. Smutsiga. Ord som smakar salt på tungan.
Jag hatar häktet och besöker det så sällan som möjligt. Jag klättrade ner dit och gick fram till din mormors cell. Hon spottade mig i ögat så fort jag kom nära. När jag tog fram mitt anteckningsblock för att skriva upp det såg jag hennes nyrispade vänsterarm. När hade hon hunnit göra det? Varför hade ingen hindrat henne? Det var svårt att slita blicken från de där intetsägande symbolerna i hennes hud. Jag satte mig på pinnstolen utanför gallret och skrev »spottar mig i ögat, troligtvis med avsikt«. Jag suckade.
»Kommer du att prata nu?« frågade jag.
»Ah… vad är klockan?« sade hon.
»Det är runt lunch och du har suttit häktad sedan tidigt i morse. Klockan är strax efter tolv.« svarade jag.
»Ja, bra,« sade hon, »då kan jag prata.«
»Bra,« sade jag. »Vet du varför du är häktad?«
»Nej.«
»Du är anklagad för att ha skjutit fyra personer, varav en till döds. Tre av de beskjutna är poliser.«
»Ja, det kan jag förstå. Är jag häktad av någon mer anledning, konstapeln?«
»Ja, du är för fan häktad för jävligt störigt beteende!«
»När kommer jag att bli frisläppt? Kan jag få tillbaka mitt vapen, tack? Jag behöver det.«
»Oj, förlåt, det har kanske blivit ett missförstånd,« svarade jag. »Du kommer troligen inte att bli frisläppt. För du är en bov och en samhällsfara och det är tyvärr brottsligt.«
»Då får jag be dig att ta upp mördningen i mitt ställe, konstapeln. Ta hit vapnet så ska jag berätta mer om mitt uppdrag.«
»Nej, det kan jag för fasiken inte acceptera!« skrek jag.
Gumman reste sig häftigt upp, så stolen välte bakom henne. Hon klev fram till gallret, och greppade det med båda händerna.
»Nu lyssnar du på mig, unga fröken konstapel. Det jag håller på med är ingen lek. Jag ville inte skada de där tre snutarna men jag ville inte heller bli arresterad.« Hon spottade på mig igen, och fortsatte. »Du kommer att ångra dig om du inte hjälper mig med mitt värv i tid.«
Jag tog några steg bort från gallret. »Du kan glömma att få ditt vapen. Jag hoppas du tänker prata nästa gång jag är här.«
TillbakaVidare