Även om det gick OK att sova i min lägenhet vaknade jag tidigt. Jag hade ställt upp en stol och en tallrik som vanligt, och lagt mig på soffan medan Cecilia Snövit och Julie sov i min säng.
Jag tog fram rena underkläder ur min klädkartong, och duschade. Det var skönt att tvätta ansiktet och området runt såret. Jag ville inte byta förband än. Pernilla på Nådiga verkade veta vad hon gjorde, även om jag inte menar någon diss mot Marianne på stationen, som har väckt många till liv som vi trodde var förlorade.
Jag undrade var du var, och hur jag skulle hitta dig. Jag värmde en balja vatten och tvål i köket för att tvätta mina kläder, och när jag tömde fickan hittade jag passerkortet till kongressen. Jag hade egentligen inte tänkt att gå dit förrän i eftermiddag, men du kanske var där, och jag behövde en promenad. Jag skrubbade rent min uniform och hängde den på en stol, och tog fram hyfsat rena kläder ur klädkartongen. Jag har nästan bara poliskläder, men jag gillar stilen. Jag hade en extra polisluva, som jag tog på mig och drog ner över öronen, innan jag tog på mig polisbyxor och poliströja. Mina reservkläder var helt OK. Jag trodde att de skulle vara för små nu, men de satt fint.
Jag lämnade en lapp där jag skrev att jag bara var ute en sväng, och lyfte försiktigt av tallriken och gick ner.
Tommy var vaken. Han satt bland sina kartonger och lekte med ett snöre, men det låg flera pennor och uppslagna anteckningsböcker runt honom. »Godmorgon, hyresvärden,« sade jag.
»Godmorgon, Ginna,« svarade han. »Du, det är några som har haft inbrott av poliser, och de bad mig fråga dig hur de kan hämta någon slags kompensation för det.«
»Kompensation?«
»Nya lås, till exempel, och Margareta har blivit av med sin handkalligraferade koran.«
»Aj! Bäst jag ligger lågt den närmaste tiden, med andra ord.«
»Jag förstår inte hur det skulle göra att hon fick sin bok tillbaka,« sade Tommy.
»Vill hon läsa kan hon gå till biblioteket. Vad låsen beträffar kan du väl be dem vänta några dagar? Polisen är helt upp-och-ner–vänd nu, det är något som håller på att hända.«
Tommy skrev upp det i ett slitet A6-spiralblock. Jag skulle aldrig kunna lära mig hans handstil. »Jag såg att de hade varit hemma hos dig också, Ginna. Något du vill snacka om?«
»Lita inte på polisen de närmaste dagarna.«
»Ta inte illa upp, men det har jag aldrig gjort. Något vi kan göra för att det inte ska hända igen?«
»Jag tror inte att mutor funkar. Det var min lägenhet de var ute efter, de tror att jag och min tjej försöker hindra ett uppdrag de håller på med, och det har de kanske rätt i.«
»Du och Lilly är ju själva poliser!«
»Jag pratar inte om Lilly. Åh, just det, jag har ju inte sagt det! Jag har träffat någon!«
»Kanske någon som äntligen kan få dig att tänka klart?«
»Vi får se, Tommy. Jag känner mig ganska uppriven. Det här är världens skönaste donna, men hon har lite tungt bagage.«
»Jobbig släkt?«
»Minst sagt.«
»Ta hand om dig, Ginna! Jag skulle gärna prata mer, men jag har saker att göra. Vi kan väl fika nästa vecka?«
»Ja, kanske det.«
Jag gick ut när han tog upp sin snörstump igen. Det var kolmörkt ute, och jag vände in igen.
»Jag ska bara hämta en lampa,« sade jag, men Tommy tittade inte upp.
Det första jag såg när jag kom in i min lägenhet igen var Julie, som hade tagit fram en tom kanyl och det såg ut som om hon gjorde sig beredd att ta ett ofrivilligt blodprov från den sovande Cecilia.
»Det är inte alls vad det ser ut som!« sade hon.
»Det gör inget,« sade jag, »vad är det egentligen då?«
»Jag skulle bara ta ett ofrivilligt blodprov från den sovande Cecilia Snövit.«
»Varför ofrivilligt?«
»Jag tänkte att det var enklast så… så ni inte missförstod.«
»Nu när jag redan vet kan vi ju lika gärna väcka henne,« sade jag, och ruskade till Cecilias fot.
»Vad är det där för kanyl? Ta bort den!« sade hon.
»Julie tänkte ta ett litet prov från dig.«
»Glöm det!« sade Cecilia.
»Vad var det för missförstånd du trodde skulle hända, Julie?« frågade jag.
»Jag var rädd att ni skulle tro att jag tänkte knarka upp blodet.«
»Vad skulle du annars ha blodet till?« sade Cecilia. »Prima vampyrblod. Så kallt så att du får frostmärken från nålen.«
»Jo, jag tänkte ju injicera det, det erkänner jag, men bara för att testa en teori. Jag skulle se om hon hade blivit botad, eller om det fortfarande var vampyrblod.«
»Det är inte rätt sätt att ta reda på det,« sade Cecilia. »För det första sviker du vårt förtroende, för det andra är risken alldeles för hög.«
»Ja… Det var bara det att jag hade kanylen, och jag såg dig ligga där, och jag kände din puls.«
»Jag känner också hur något rör sig i mina ådror, steg för steg. Något segt.«
»Det är dina hjärtslag, förstår du inte?«
»Lyssna nu. Även om jag skulle vara botad, och inte bara infekterad med någon spindelparasit, så är mitt blod farligt för dig. Jag vet inte hur många sjukdomar jag bär på. Jag har varit vampyr i många år.«
»Jag ville bara veta!«
»Om jag inte vore botad skulle en dos av mitt kalla blod förpassa dig till Arktis vidder.«
»Jag kan ta det.«
»Åh, Julie,« sade jag, »vad har de gjort med dig?«
»Sluta offerförklara mig!« skrek hon. »Jag kan klara det, det är svårt, men du har aldrig varit där!«
»Jag är polis. Tror du inte att jag har sett knark?«
»Du vet ingenting! Det här är inte som att rulla en jolle i stationens fikarum.«
»Det är möjligt att Ginna vet så lite som du säger att hon vet,« sade Cecilia, »men jag då? Tror du inte att jag skulle ge allt för att komma ut ur den där evighetsvintern?«
»Jag har varit där, och vänt. Jag kan klara det igen.«
»Kan du inte hålla dig borta nu, kommer du inte kunna hålla dig borta sen.«
»Förresten trodde jag att ditt blod höll på att tina. Du äter och sover som rena näbbmusen. Får vi kalla dig Cecilia Vårsol snart?«
»Det enda vårtecknet är att det känns som om knoppen håller på att brista. Jag tror att jag är på väg att få feber. Ginna, har du en värktablett?«
»I medicinskåpet, men jag litar inte på något därinne efter inbrottet.« Jag såg på de två yrvakna presumtiva blodssystrarna. »Hörni, jag skulle bara springa upp hit och hämta en lampa. Klarar ni er utan att bita nackarna av varandra eller vill ni följa med? Jag tänkte gå i förväg till biblioteket och se om Anna har kommit dit.«
»Jag är inte så pigg på att somna om,« sade Cecilia, »det är stirrigt nog med den här… inuti…«
»Att du redan lyckat ställa om till att sova på nätterna. Jag trodde att du bara sov på dagarna. Finns det ingen vampyr-jetlag?«
»Det där gällde bara när det fanns sol,« sade Cecilia, »men en sak är faktiskt konstig med att jag kunde sova så lätt. Det brukar vara jättesvårt för mig att somna om jag inte lägger mig i jord som jag är van vid.«
»Va? Blir du inte lerig i duschen sen?«
»Det brukar gå rätt lätt att få bort eftersom det är så kallt. Brukar vara, i alla fall.«
»Kom nu, ärtan, så rullar vi,« sade jag, och Cecilias blick var i alla fall lika frostig som vanligt. Hon tog på sig sin kostym. »Hinner jag inte borsta håret?«
Jag himlade med ögonen, men Julie sade: »Ja, absolut, jag ska borsta tänderna och klä på mig.«
Jag hade trott att Julie bara hade den där rakkniven, förutom sin trästav, men hon hade en skruvmejsel och en liten plånbok i bältet och ett löst rakblad fasttape:at på ryggen. Cecilia var mer klassiskt klädd med sitt stora benhölster och sin kniv i kängan.
Det var sjåpigt av mig att vara otålig, vi kom snart iväg ändå.
»Julie,« nickade Tommy när vi gick förbi honom.
»Tommy,« nickade Julie tillbaka.
På biblioteket verkade det som om arbetet var i full gång. De flesta bokhyllor var flyttade, och det stod bås i sprakande färger överallt. Magiker i paljettbikinis knöt ihop dukar, tigrar vässade klorna, och en blåklädd mimare skurade golvet med hampsåpa och en osynlig mopp.
Några guruer leviterade i ett hörn och jag tyckte mig få en skymt av att en av dem lyckades sätta en clean 180 No Comply, men det var bara i ögonvrån i så fall.
Demona höll på att dirigera tre unga tjejer hur de skulle sätta upp en jättestor affisch med texten »Magikerkongress«, men när hon såg mig gick hon fram till mig och log.
»Hej, det var du som var en av de nya livvakterna?« sade hon. »Vi har inte ens börjat för dagen än!«
»Vad är det här då?«
»Det är fortfarande överjobb från igår,« svarade hon. »Se dig om om du vill, eller snacka med de andra livvakterna. De sitter uppe på andra våningen. Ditt inbokade pass börjar inte förrän sent i eftermiddag, men du är välkommen att hjälpa till utöver det.« Så fick hon något misstänksamt över sig. »Vilka är det här?« sade hon.
»Det är mina vänner, Cecilia och Julie.«
»De är självklart hjärtligt välkomna på kongressen. Vi öppnar klockan 1400.«
»Ja, jag vet, men de ska bara låna lite böcker.«
»Aha, det är OK, så klart. Skönlitteratur ligger i pappkartonger på vinden, men facklitteratur kan vara lite svår att komma åt eftersom vi har hyrt källarutrymmena till en liten överraskning.«
»Var det där jag besegrade din livvakt igår?«
»Ja, precis. Det vore bäst om de höll sig därifrån.«
»Ni hörde henne,« sade jag, och blinkade menande.
»Ginna, får vi prata enskilt med dig ett tag?« sade Cecilia och tog mig i armen. Vi gick bort några steg, och hon sade »Vad är egentligen vårt uppdrag här? Du beter dig som om allt vore självklart. Vi ville konfrontera doktor Is, och det har vi redan.«
»Du är ju min advokat och jag är misstänkt för att hindra polisarbete genom att snoka på kongressen. Det kan vara användbart för vårt fall om du hjälper mig här.«
»Genom att göra anklagelserna sanna?«
»Nej, genom att bevisa att tok-polisens tok-fall är tok-grundat på en tokig gummas tokiga hjärntvätt för tokiga tokar!« Jag kände hundra ögon på mig.
»Sch,« sade Julie.
»Nej,« viskade jag, »genom att bevisa att…«
»Vi hörde dig,« sade Cecilia. »Ja, det kanske är vettigt, men vi letar reda på Anna. Jag vill prata med henne innan vi gör något förhastat.«
»Gör som ni vill,« sade jag. »Jag tänkte göra som Demona föreslog och gå till livvaktsrummet, kanske Anna är där.«
»Vad säger du, Julie?«
»Vi kan väl lika gärna haka.«
»Ginna, det är en annan sak också. Det är Julies födelsedag idag.«
»Är det sant, Julie?«
Julie nickade blygt, och hennes ögon tindrade under den röda sorgeslöjan.
»Åh, jag har den äran att gratulera!«
»Får jag ingen… äsch.«
»Jo, säg!«
»Present, tänkte jag säga.«
»Det är klart! Du kan få, hmm… vi är ju på magikermässan, du kanske vill ha ett trick?«
»Ja! Åh, snälla Ginna, jag vill lära mig… att göra mig osynlig!«
Mitt leende rann bort. »Åh, Julie, varför tycker du inte om dig själv?«
»Det gör jag, jag vill bara… kunna…«
»När jag var liten ville jag lära mig att flyga,« sade jag.
»Jag med, men nu har vi ju mattan. Den ligger ihoprullad i fotändan av din loftsäng.«
»Du kan få lära dig att göra dig osynlig om du verkligen vill,« sade jag.
»Nej, nu vet jag! Jag vill kunna göra mig till sten!«
»Ja, vi ser om vi hittar någon som kan lära dig det,« sade jag och såg mig omkring. Salen var så myllrande, det var svårt att hitta något lugn. Vid inomhusfontänen stod en staty, men den verkade vara gammal som gatan. Cecilia tog Julies hand och pekade mot den.
»Ser du? Vi går fram till den där statyn och frågar!«
Det var inte så mycket folk här, och det låg gott om mynt slängda i vattnet. Jag slängde i en metallfemma. »Fråga nu då,« sade jag.
»Snälla staty, kan du lära mig hur man blir till sten?« sade Julie.
Statyn gjorde sig till människa. »Vi brukar faktiskt inte berätta!« sade hon.
»Det är ju hennes födelsedag!« sade jag.
»Oj, förlåt! Grattis! Då gör jag givetvis ett undantag för dig. Sträck fram din hand.« Hon skrev hemligheten med pekfingerbokstäver i Julies hand.
»Var det inte svårare än så?« sade Julie, med ett nästan besviket uttryck i rösten.
»Du måste träna mycket så du får det snyggt.«
»Kan jag pröva direkt?«
»Ja, visst, när du vill! Träna ofta, så du inte glömmer hur man gör.«
Julie gjorde sig direkt till sten. Det såg jätteverkligt ut, håret, kläderna, skosnörena, allt! Jag nuddade vid hennes kvastskaft, och sedan vid hennes grå klänning, som nyss hade varit röd. Den kändes precis som sten, sval och tung. »Nudda du också, Cecilia!« sade jag, och log. »Det känns hur verkligt som helst.«
Cecilia nuddade vid den nya julieformade statyn. »Det är kusligt, tycker jag.«
»Julie, gör dig till människa igen,« bad jag. Sedan vände jag mig till fontänmänniskan. »Du lärde väl henne hur man gör sig till människa också?«
»Ja, då, men det är svårare. Förhoppningsvis får hon in den rätta knycken snart.«
Färgen kom tillbaka till Julie, som när man vrider upp saturation på en TV-apparat ungefär, och hon blev levande igen. »Hur… hur länge var jag borta?« frågade hon.
»Vad kan det ha varit?« sade jag. »En minut?«
»Det kändes som tusen år, sedan hörde jag svagt någon av er be mig göra mig till människa igen, och när jag gjorde det var det som att linda in sig i en varm filt.«
»Avslöja inget!« sade fontänmänniskan.
»Nej, då, jag lovar,« sade Julie. »Allt känns bara… så levande nu. Ska ni inte lära er några trick?«
��Vi får se,« sade Cecilia, »men jag vet hur det är att kunna trick. Att kunna göra sig till dimma för att ta sig genom nyckelhålet till någon som vill vara inlåst, att kunna frysa någon till is, att bli en snöstorm som ödelägger hela städer som trotsat mig…«
»Jag kan ju redan en massa trick,« sade jag, »som polisrullning, polisgrepp, polisslag, polishopp, och så good-cop/bad-cop så klart.«
»Åh, visa mig en snygg polisrullning!« sade Julie.
»Det är ju en polishemlighet,« sade jag. Sen började jag fnittra lite.
»Vad är det?«
»Jag kom bara att tänka på att Lilly tror att polisrullning betyder att kunna rulla en jolle med bara en hand.«
Uppe i livvaktsrummet satt ett sånt där biblioteksskelett och fingrade rastlöst med en urdrucken kopp. Ben mot porslin.
»Hej,« sade jag, »jag ska jobba som livvakt åt Demona, men mitt pass börjar inte förrän i eftermiddag.«
»Jag är i tjänst nu,« sade han. »men jag tog kafferast. Jag heter Konrad. Har vi inte setts någonstans?«
»Inte vad jag vet,« sade jag. »Jag heter Ginna.« Jag funderade ett tag. »Jo, Konny, jag undrar…«
Han avbröt mig. »Ursäkta, du kanske hörde fel. Jag heter Konrad. Inte Konny eller Radde eller Kona. Vilka är de här?« Han nickade misstänksamt åt Julie och Cecilia.
»Det är ju Julie och Cecilia Snövit,« sade jag.
»Får jag se era passerkort?« Jag visade honom mitt. »Deras då?«
»Åh, de jobbar inte här. De ville bara låna några böcker.«
»Vi har stängt. Kongressen öppnar två. Jag har sett dig, kom jag på. Igår, utanför kylskåpsfabriken. Får jag se ditt passerkort igen?«
Jag räckte honom det. »Det står att du anställdes igår,« sade han, »men jag såg dig bli arresterad igår. Hur hänger det ihop?«
»Jag fick jobbet innan det, det var därför Demona ville hjälpa oss och skickade upp några av er dit.«
»Du, vi förlorade två av våra bästa… nej, två polare, till de där tokiga snutarna. Ser att du också har snutvitt på dig… nåt du vill snacka om?«
»Ja. Jag misstänker att polisen kommer att slå till mot den här kongressen på något sätt. De samarbetar med kvinnan som har mördat några av deltagarna.«
Konrad ställde ner sin kopp hårt. »Du är förpatrullen, eller?«
»Nej, det är jag inte! Jag är inte på polisens sida i det här, jag undrar bara vad som försiggår.«
»Lyssna, stumpan.«
»Va! Är du fast på nittonhundratalet eller något? Hon är inte din ›stumpa‹, OK?« Julie grep sitt kvastskaft.
»Djupt andetag, Julie,« sade jag.
Han struntade i oss, och fortsatte. »Jag har kallats många saker, men jag är ingen sucker. Jag litar inte på dig, OK? Jag litar inte på någon snut.«
»Det gör inget,« sade jag, »förhoppningsvis kommer du inte komma i en position där du ska behöva lita på mig. Du kan göra din del av jobbet, och jag min. Mitt pass börjar som sagt i eftermiddag. Jag har fått det här förtroendet av Demona.«
»På vilka grunder, om man får fråga?«
»Ja, det får man! Det var på grund av…« Plötsligt mindes jag hur jag hade fått jobbet, och stelnade till. »Åh.«
»Känner du henne sedan innan, eller?«
»Nej, men hon vet att… jag kan slåss…«
»Det kan väl alla snutar. Det betyder inte att man kan lita på dem.«
Det kändes som om jag levde upp till alla hans fördomar.
»Du kan säga vad du vill, men vi litar på Ginna,« sade Julie.
»Jag litar varken på henne eller er,« sade han, »så pys!«
»Kom,« sade jag till dem, »vi går en sväng.« Sedan, till Konrad: »Vi ses säkert senare under dagen, och då kanske vi kan komma bättre överens.«
»Vi får väl se hur det blir med det.«
TillbakaVidare