Stefan vinkade åt oss när vi kom in och bad oss gå ner i källarlabyrintens mitt. Det var svagt upplyst av doftande björkfacklor och nyladdade glo-friends.
Demona satt nonchigt bak-och-fram på en pinnstol vars svarta färg börjat flagna. Hon vässade blyertspennor. »Tja,« sade hon. »Anna, Ginna, Vera. Ni andra.« Hon slängde blickar åt Julie och Lenny.
Mormor var arg. »Demona, du vet inte vilka krafter du leker med.«
Demona blåste bort spånet från en penna och började på en ny. »Kan ni sätta munkavle på henne?« Hon räckte över en sjal till Julie.
»Förstår ni inte?« utbrast mormor. »Det är ju världens undergång!«
»Och?« sade du och höll försiktigt mormor medan Julie band för hennes mun. »Det är väl enbart skönt.«
»Ja, verkligen,« sade jag, »den här världen är väl inget att skriva hem om direkt. Mörk, kall och frän, och framför allt är den mitt älskade hem. Den sätter jag gärna på spel, men…«
»Vad?« sade du.
»Demona,« sade jag, »vad har du för motivation för att framkalla Astaroth egentligen?«
»Aha, det trodde jag var självklart,« sade Demona. »För det första, och allra viktigaste, vill jag skapa en angenäm och spännande upplevelse för mina kongressbesökare. Det går givetvis före allt annat. Sen är det så här också, att Astaroth brukar ge en gåva åt sina framkallare.«
Du kanske inte lade märke till det, och jag borde ha sagt något: jag tyckte mig se att mormors ögon klarnade till när hon fick höra det.
»Aha, vad hade du tänkt dig för present?« sade jag.
Demona såg pillimarisk ut, och log blygt. »Kanske att solen ska komma tillbaka,« sade hon.
TillbakaVidare