Idiomdrottning’s homepage

Hjärter tio – Anna

Skrivit skyddssymboler på dina skor? Att du inte trodde att det var mormor, medan du var utslagen, hon kan ju också trolla? OK, jag erkänner, det var jag. Jag var orolig för dig. Det hjälper väl inte mot skorpioner! Bara mot änglar och helgon, och de brukar ju inte anfalla fötterna direkt. Det var mest för att de kan stjäla skor, och ge till Gud, om man är oförsiktig. Det var nog bra att du träffade Peter där inne.

När jag kom ut från badhuset var killen med falafelrickshaw:n där igen.

»Hej,« sade jag. Jag vet inte om han kände igen mig, men han nickade.

»Vill du ha mat?«

»Ja, gärna, jag är döds-,« svarade jag. Han hällde på generöst mycket tahin och räckte över lite mat, som jag satte i mig. Jag pekade bort mot badhuset. »Vet du vad det där är för hus egentligen?« frågade jag, och pekade på badhuset.

»Jag tror att det är ett badhus,« svarade han. »Jag tror inte att jag har varit där, men…«

»Vad?«

»Jag vaknade en gång i gränden bakom. Jag låg fastbunden, och jag hörde hur några stod runt om mig och grälade. ›De där knoparna är ju kassa,‹ sade en liten röst. ›Käft, vi försöker tänka. Hur mycket tror ni han har sett?‹ sade en stor röst. En annan stor röst sade ›Sch, gör det inte värre då!‹ ›Låt mig förbättra knoparna!‹ sade den lilla rösten. ›Han har kanske inte sett så mycket,‹ sade den andra stora rösten då. ›Bättre ta det säkra före det osäkra,‹ sade den första stora rösten. ›Jag lärde mig knopar på ett sommarläger när jag var åtta,‹ sade den lilla rösten. ›Vi var ju så snabba,‹ sade den andra stora rösten. ›Knopars topologi fascinerar mig,‹ sade den lilla rösten. ›Hur ska han kunna ha sett något?‹ sade den andra stora rösten. ›OK, vi drar,‹ sade den första stora rösten. ›Knoparna då?‹ ›Käft!‹ Jag hörde hur de gick i väg och lämnade mig. Jag kunde ganska fort slingra mig loss. Jag har hållt mig borta sedan dess.«

»Vet du vilka det var?« sade jag. »Vet du vilka som hänger där omkring?«

»Jag har sett säkert fyra olika gäng, kanske fler.«

»Mmm,« jag mumsade på vinägerriset, »vilka då?«

»Snutar, så klart. Sen ett gäng mekaniker som utövar beskyddarverksamhet. De säger typ ›vore det inte synd om din bil skulle paja bara för att du inte har tillräckligt med försäkring?‹ De brukar knäcka knäna på en också.« Han började steka på lite mer falafel. »Hmm, vad mer… jo! En trio som består av en San-Francisco-bög, en Greenwich-Village–bög och en Judas-Priest–bög. Jag tror att de är kassaskåpsknäckare.«

Jag åt upp det sista av brödet och sträckte på nacken. »Har du inte sett en tjej i rullstol?«

»Ja, just det. De är nya. Hon har haft ett gäng militanta vattenapa-evolutionister som hov, men jag tror att de har dragit. Verkar som att hon har flyttat in där inne själv nu.«

Då kom en kille i stor kappa gående. Falafelkillen hälsade glatt på honom. »Tja, Mikey!«

»Hej, Jin, kan man få sig lite mat?«

Jag vet inte varför, men jag fick intrycket att »Mikey« var en mördare. Det kan ha varit blodet under hans naglar, utbuktningen under kappan som tydde på ett knivfodral på höften, eller Mördarens handbok som stack upp ur hans väska, eller bara något i hans röst. Jag kände mig inte bekväm med honom.

»Ja, då,« sade falafelkillen och började lägga i ordning en portion.. »Det här är min vän, Mikey.«

»Hej,« sade jag. Mikey nickade åt mig.

»Mikey, du skulle ha sett häromdagen,« började falafelkillen. »Du ser det där trasiga glastaket över badhuset där borta?«

Mikey nickade.

»Det var helt till igår förmiddag. En storm av kajor, och då menar jag göra-himlen-svart–många, samlades över Höststaden. Det var liksom onaturligt mycket, jag fick bara rysningar.«

»Tror jag förstår när du menar, jag tyckte det var lite konstigt i luften då. Jag låg och drog mig, jag hade sovmorgon.«

»Ja, precis, det var liksom en rå anda eller något, och så bara sådär så flyger de in i glastaket. Det ska väl vara skottsäkert glas där uppe, men allt brakade ihop. Det var över på några sekunder.«

Mikey höjde ett ögonbryn och såg bort mot det trasiga taket.

»Ut kommer då den här tjejen,« sade falafelkillen, och tar mig lätt i armen, »Låtsas som ingenting. Blöder från benet. Äter falafel. Drar.«

»Äsch…« säger jag.

»Inte nog med det,« fortsatte Jin, »Du vet de där som var här förut?«

»Menar du qvinniskorna eller? ›Wymyn‹,« sade Mikey.

»Ja, precis, de där evolutionsforskarna som blev utkastade från Penn State för att de trodde att människan utvecklade sin intelligens i havet och sen visade det ju sig att de hade rätt i allt, men de tror fortfarande att de har alla mot sig, så de startade ett motorcykel/långtradar–gäng istället och drar runt i världen och begår brott.«

»Ja, har de varit här igen?«

»Ja, de kom hit med stora tankbilar, jag tror att de kanske har fyllt bassängen, att de ska ha stället som någon slags högkvarter.«

»De blev inte glada över att taket var borta, eller?« sade Mikey. Han åt inte lika fort som jag, men han hade ändå redan nästan ätit upp.

»Nej, först blev det ju liv, förstås. Jag hörde dem gräla om det, de undrade vem det var som hade gjort det, om det var någon av de själva eller om det var något rivaliserande gäng som de skulle behöva knäcka nu…. men du vet den där kvinnan i rullstol som hänger med dem, som de verkar se upp till så mycket?«

»Du menar Laurie?« sade Mikey. »Jag gillar henne.«

»Ja,« sade Jin, »så heter hon ju. Hon sade att det bara var bra att taket var borta. Kändes mer som hemma, sade hon.«

»Så hon har flyttat in där, alltså?«

»Mmm, verkar så.«

»Aha, kanske jag borde hälsa på henne då. Tycker hon verkar cool.«

»Du, ska vi dra hem till mig? Det är ändå så dött här,« sade Jin.

»Nja, jag vet inte,« sa Mikey. »Jag har lite att göra.«

»Jag hakar gärna,« sade jag, »om det är OK förstås?«

»Visst,« sade Jin.

»Hmm, men OK, ett tag då,« sade Mikey. Jag hade hoppats att slippa honom.

»Hoppa in i rickshaw:n så drar vi på stört.«

Vi klev in i vagnen; jag satt till höger. Jag försökte markera lite avstånd mellan mig och Mikey, men det var hopplöst. Jag hade ingen väska som jag kunde sätta emellan, så det fick räcka med kroppsspråket. Mikey verkade ändå inte alltför intresserad, han tittade ut mot de döda husen och fipplade med ett snörnystan.

Vi hade inte åkt speciellt långt innan vi var framme. På gården brann det ur en tunna, och tre vandrare stod och värmde sig kring elden. Den ena påminde om livvakten du dödade på biblioteket. Lång, svart munkkåpa med huva, och lie, och ett skelett istället för kropp. Den andra var en cowboy, komplett med stetsonhatt, boots, chaps, fransläderväst, och en tröja med en bild av Che Guevara på. Den tredje var en gammal skolkompis till mig. Hon hette Lollo men vi kallade henne alltid »Bananen« av någon anledning.

»Vad heter du, förresten?« frågade Mikey innan vi hade stannat. Jag tvekade. Mitt namn, ›Anna‹, är så pass ovanligt, och jag visste inte om jag ville göra mig så sårbar. Å andra sidan hade jag inte så mycket att förlora längre. Det kändes som hela världen har blivit så absurd, med dig arresterad, med mormor på sitt vansinniga, mordiska korståg, och jag utan någonstans att bo. Dessutom visste ju Bananen vad jag hette, och det skulle kännas fånigt att be henne kalla mig något annat utan egentlig anledning.

»Anna,« sade jag därför.

»Jag heter som sagt Mikey.«

Vagnen stannade och Jin klev av cykeln, och jag var inte sen att kliva ur jag heller. Jag såg hur Bananen tittade konstigt på mig. »Känner du igen mig?« frågade jag. »Det är Anna, vi gick låg- och mellan- tillsammans. Sjuan också.«

»Aha, ja, nu ser jag!« sade Bananen. Hon lät glad, men också… lättad? Var hon rädd för någon från sitt förflutna? »Vad du har förändrats!« Det hade hon också gjort. Hon såg ut att ha åldrats fem år mer än vad jag skulle ha trott. Det senaste ryktet jag hörde påstod att hon hade barn och jobbade som hyttstädare på en atlantångare.

»Känner du Bananen?« frågade Jin.

»Vi har inte hörts på länge,« sade jag.

»OK,« sade Jin. Det var som om det var något han höll inne med.

Han pekade på de två andra vid elden. »Det här är Stefan och Steve. De brukade böga innan Stefan blev lieman.«

»Jag höll på att bli utesluten från kommunistpartiet för det,« sade Steve. »De tyckte att riktiga proletärer skulle hetra. Vad gör man inte för kärleken?«

Jag rynkade på näsan. »Kärlek är för töntar,« sade jag, och fick medhåll från Stefans tysta nickande dödskalle.

»Romantik i alla fall,« sade han.

»Kom nu, ›töntar‹, så går vi in,« sade Jin.

Huset verkade stå tomt, ändå använde gänget bara ett par av rummen. Ett kök, där en lös kokplatta och en brödrost stod på diskbänken och vattnet inte verkade fungera, med tanke på antalet hinkar som stod där inne. Kylskåpet verkade vara avstängt – leddarna lyste i alla fall inte – men på dörren satt magneter som föreställde olika ord. Det verkade finnas ström i alla fall, både till kokplattan och till ett TV-spel som var kopplat till den svartvita TV:n i det andra rummet. Det var en soffa som var hopplöst noppig och sliten och det låg kuddar och filtar överallt i rummet. Det fanns en skivspelare också.

»Kom igen, vi spelar Pong,« sade Bananen. Vi lyssnade på gamla skivor; Hålrum med Niellerade Fallibilisthorstar och så Led Zeppelin, den med de fyra symbolerna. Ena högtalaren var trasig, så balance-ratten var dragen så långt som möjligt åt andra hållet. »Been a long time, been a long time, been a long lonely-lonely long long time.« De skivorna gick om och om igen, ibland samma två gånger i rad, ibland ombyte.

Vi turades om, vi spelade »vinnaren håller«. Bananen var bra, men Mikey var killer; oftast var det någon av dem som hade den ena vridpadden och besegrade oss andra en efter en. Steve verkade inte ta spelet på allvar, han klagade hela tiden och det verkade som om han ville göra något annat. Han gav mig överhuvudtaget ett intryck av att vara missnöjd med tillvaron och livet. Stefan var motsatsen – han spelade med en sammanbiten koncentration, det märktes att han tyckte om spelet, musiken och sällskapet. Jin också, även om han tog lätt på spelet så verkade han tycka om det. Jag var i sjunde himlen, bildligt talat. Det är så meditativt på något sätt – och när man är fler blir det lätt att samtalet kretsar kring mer än bara spelet, vilket är skönt. Vi pratade om allt möjligt den kvällen. Precis när jag började få ont i ögonen och huvudet lossnade det rejält, och jag lyckades vinna en match mot Mikey. Han gav mig en mordisk blick när han lämnade över vridpadden till Bananen. Nu hade jag flyt, och det blev en lång och jämn match innan jag släppte in den sista, Bananen vann med 11-10, och jag fick lämna över vridpadden till Steve. Jag blundade och slappnade av, och jag måste ha somnat, eftersom jag vaknade till efter ett tag av att de försökte ge mig vridpadden och prata med mig.

»Sover du? Sover hon?« Jag fortsatte blunda, jag orkade liksom inte annat. »Ja, det verkar så.« Så lät jag det bli sant, genom att sjunka in i sömnen igen. Ryckte då och då till av att en skiva tog slut eller att någon skrek »Jaa!« eller »Neje!«

TillbakaVidare