Demona Vampirica var så jäkla skakis när vi kom in där. Hon var besviken över att mormor hade med sig Lilly och Peter, men hon måste ha förstått att även mormor ensam hade varit farlig.
»Åh, hej, Peter,« sade jag, men han reste sin ragg. Jag log åt dig, och du ställde dig bredvid mig. Jag pillade i din handflata med mina fingertoppar.
»Det är bra att ni äntligen har tagit ert förnuft till fånga,« sade mormor. »Världen och allas vår fortsatta existens står på spel, och inget pris är för högt för det.«
»Ja, du säger det,« sade jag. »Berätta nu. Handlar ditt ›rättfärdiga korståg mot ondskan‹ om den här kongressen?«
»Jag berättar om hon,« nu nickade hon mot dig, »smörjer in sig.«
»Du vet,« sade jag, »och jag vet, vad de där örterna gör. Det är inte OK. Gör ett undantag och berätta bara.«
Mormor var tyst ett tag. Hennes apelsingula knogar vitnade runt baseballträt.
»Ja. OK. Så här då. Det här är en kongress för magiker, och det i sig har jag inget emot.«
»Jaha,« sade du, »är det därför du har mördat varenda magiker som vågat sticka upp huvudet ur sanden de senaste dagarna?«
»Nej, det är för att kvinnan här,« hon slängde Demona Vampirica en blick, »planerar en ritual som ska frammana Astaroth.«
»Ja, vad då då?« sade du.
»Det är väl inget fel med det,« sade jag. »Var inte så fördomsfull, mormor.«
»Detta kan jag inte acceptera, och jag ska göra allt jag kan för att hindra att det lyckas.«
»Var det allt? Var det bara det som uppdraget handlade om?« sade du. »På grund av det här var du tvungen att döda Benjamin och de andra, och omringa och förstöra hela kongressen?«
»Ni förstår inte. De planerar att frammana Astaroth!«
»Ja, frammana Astaroth,« sade jag. »Det kunde man ju lätt ha räknat ut att de tänkte göra, men jag förstår verkligen inte problemet.«
»Nej, inte jag heller,« sade du till mig.
»Låt mig berätta om Asta och Vera,« sade mormor.
»Första gången jag träffade Astaroth var på ett tåg. Det här var långt innan din mamma var född. Jag satt ensam i en kupé och såg drömmande ut genom rutan, där åren stod i full blom och rälsen var kantad av brinnande bilar. Jag hade suttit själv ganska länge, då Asta kom in. Jag hälsade först inte, men efter att Asta gjort det, med ett ›goddag,‹ kände jag mig tvungen. Jag sade mitt förnamn och att jag bodde på landet. ›Jag vet,‹ sade Asta. ›Var bor du själv?‹ undrade jag. ›Jag är ständigt på resande fot,‹ blev svaret, ›ty jag är universums mäktigaste demon.‹ ›Vilket universum?‹ sade jag, för jag hade erfarenhet av töntiga smådemoner som bara var mäktigast i löjliga fickuniversum och drömuniversum. Rekordet hölls av en liten som regerade över ett pytteuniversum mellan två skruvar i en lasthiss i Dublin.«
»›Det här,‹ sade Asta och vinkade för att signalera hela rummet. ›Tåget?‹ sade jag. ›Nej, det här med jorden och månen och vintergatan och alla andra galaxer. Jag har även börjat jobba mig upp i några ännu större makrouniversum, men där har jag en bra bit kvar.‹ ›Jahaja, här var det fint folk minsann!‹ sade jag. ›Tja, jag kan inte klaga…‹«
»Vi satt tysta ett tag och det luktade illa av bränd ost från restaurangvagnen. ›Jag har själv funderat på hur jag ska kunna hitta en ingång i maktbranschen,‹ sade jag. ›Jaha, ja, det är ju mycket hårt arbete förstås.‹ ›Ja, men om man kunde jobba sig upp? Jag är redan ganska synsk.‹ ›Tja, det finns ju en sak som du skulle kunna göra åt mig, förstås…‹ ›Ja, gärna, vad som helst!‹ sade jag. Det var då Astaroth berättade om ett uppdrag som visade sig kosta mig väldigt mycket.«
»Uppdraget att döda dussinmagiker?« undrade du.
»Nej,« avbröt jag, »du menar så klart det där med mig och Jenny, och våra födelsedagar!«
»Du har aldrig förstått det där,« sade mormor. »Du har alltid beskyllt mig för vad som hände, men du har aldrig riktigt förstått priset jag fick betala för att försöka, och vad jag fick betala när jag misslyckades.«
»Har jag beskyllt dig? Det är ju du som beskyllt mig! Du sade att fel barnbarn dog! Jag grät också när Jenny dog, fattar du inte det?«
»Du var inte ens hemma när hon dog.«
»Ja, men du behandlade oss illa! Du lät inte henne gå ut, du lät inte mig göra läxorna!«
»Du gjorde dem ändå! Du förstörde allt!«
»Hur kan du skylla på mig för vad som hänt, och hur kan du ens skylla på Astaroth? Det var din girighet, din maktlystnad som fick dig att göra vad du gjorde. Astaroth höll aldrig en pistol mot ditt huvud.«
»Det är möjligt,« sade mormor och fingrade på något i sin badrocksficka, »men snart kommer jag att ha den möjligheten. Det här runvapnet lär bita till och med på universums mäktigaste demon.«
Hon sträckte på nacken och huvudet. »Jag känner mig inte så sugen på att överhuvudtaget låta det gå så långt,« fortsatte hon. »Vi förklarar den här kongressen avslutad, och du kommer att ställas inför rätta, Demona. Du och din tama mästermagiker.«
»Hur känner du till Ofelia Carmen Desoto?« undrade Demona.
»Det gör jag inte,« sade mormor, »men jag hade räknat med att du måste ha någon. Själv skulle du aldrig klara det, eller hur?«
»Jag hittar alltid någon,« sade Demona.
»Jag vet,« sade mormor, »och det är därför jag måste göra så här.« Hon svängde fram mammas gamla baseballträ, men Julie blockerade med sitt kvastskaft. Trä mot trä ekade; Jenny skulle inte ha kunnat låta bli att räkna på sinuskurvorna för ljudets frekvens om hon hade hört det.
Jag drog tillbaka Demona, och Julie tryckte ner baseballträt med kvastskaftet och klev över båda, och tacklade mormor med sin axel. Mormor svepte upp baseballträt och måttade det mot Julies ben, som hoppade jämfota över slaget.
»Vad gillar du mitt slagträ?« sade mormor. »Min dotter gjorde det från ett träd där blixten hade slagit ner, och det har aldrig missat ett knä.«
Julie slog trät ur händerna på henne med sitt kvastskaft, och det rattlade mot betongen. »Det gör inget,« sade Julie, och sträckte handen efter rakkniven i bältet.
»Akta!« skrek du, och knuffade undan Lilly; hon hade försökt skada Julie med svärdet, utan att vare sig jag eller Julie hade märkt det.
TillbakaVidare