Hjärter tre – Ginna

Även om jag hade fått säga shaolin kung fu hade jag kanske sagt att vara med dig är det bästa, Anna, för du är så himla fin!

»Det är OK,« sade jag till Cecilia. »Ska jag gå ut och försöka få dem att acceptera mötet?«

»Lycka till,« sade du.

Jag gick ut genom den vanliga lilla svängdörren. Poliserna var närmare nu, och även om det var flera timmar kvar till dess att kongressen skulle börja skulle det här säkert dra ner deltagarantalet. Om de hade fått över några av de redigaste snutarna på sin sida, som Stina, hade de säkert skurit av långfärdstransporterna till staden också, som tåg och zeppelinare.

Jag gick stadigt mot poliskedjan. Jag hörde en megafonröst – Eva kanske, eller Monica – som sade åt mig att stanna, att inte lämna området, och att skingra mig och gå hem till min säng, utan att passera avspärrningarna. Jag höll precis på att hissa en fredsflagga när en kaststjärna ven förbi mitt vänstra öra.

När de såg flaggan återupptog de megafonkommunikationen: »Inga fredsflaggor eller andra vapen får användas. Försök inte tala med polisen, och håll inte inne med något! Återvänd genast till byggnaden och håll dig borta från den! Annars blir du arresterad, för att ha gjort motstånd vid arrest.«

Sedan hörde jag någon ropa: »Det är ju Ginna!«

Någon annan: »Är det ett trick?«

Jag fortsatte gå fram. »Vi vill tala med insatsledaren,« sade jag.

»Glöm det, Ginna,« sade megafonen.

»Hallå,« ropade jag åt din mormor, »hör du mig? Anna är här inne, och vi vill prata med dig. Demona är med också.«

Nu var jag nästan framme vid din mormor, och Lilly började dra sitt svärd. »Du svek mig igår, Ginna,« började hon, men din mormor höjde baseballträt och hyssjade henne. Peter, mellan dem, morrade bara. Det fanns inget spår av människa i honom, men nästan inte av djur heller. Det enda jag tänkte var tänder.

»Det får bli ett kort samtal då,« sade hon. »Lilly, kommer du med?«

»Vem ska hålla fortet här ute då?« sade Lilly.

»Monica, så klart,« sade din mormor.

Jag gick med de två människorna och vargen till bokbussgaraget. Jag hade inte varit där inne förut, det var stort, grått och rostigt.

»Hallå,« ropade jag. »Demona? Anna?« Ni kom in genom en liten sidodörr. Min inre nyblivna pacifist-sida fick lite dåligt samvete av att min andra sida blev så lättad att se Julie med sitt kvastskaft. Hon var, som alltid, avslappnat beredd.