Efter att jag, Julie och Cecilia Snövit hade lämnat surpuppan Konrad ledde jag in dem till ett dammigt boklager på vinden där de kunde plocka åt sig varsin bok att använda som ursäkt för att få vara på biblioteket. Vi öppnade bara kartongen som låg närmast dörren. Den var märkt »American gothic«. Julie valde William Sloane, Att i natten vandra och Cecilia valde F. Scott Fitzgerald, Älskade Gatsby. Jag funderade på att ta en med Shirley Jackson, Vi lever alltjämt i slottet, men jag hade ju trots allt riktigt passerkort, inte bara lånekort.
Cecilia hostade i dammet.
»Hörde ni?« sade hon. »Jag kan hosta nu!«
»Ni kan ta era böcker och dra!« skrek jag. »Cecilia, det är bara din jävla inre spindel som kladdar igen dina luftrör, förstår du inte det? Det är den som drar in och ut luft genom din näsa och mun. Sluta låtsas att du är botad från vampyrismen!«
»Jag är kanske botad, har du tänkt på det? Julie kanske hittade på det där om operationen.«
Julie skakade på huvudet. »Det var ett av de där fyra äggen. Att du inte såg att det bara var tre kvar när du kom till sans?«
»Jaha, men det kanske är en del av terapin! Spindeläggsterapi!« sade Cecilia. »Att det skulle vara en snäll spindel, som skulle få igång mitt system igen.«
»Cecilia,« sade jag, »sätt handen där en normal människa skulle ha hjärtat. Känner du pulsen? Det där är spindelns puls. Känner du hur dina frysta blodådror har smält och blivit klistriga? Det är spindelgiftet!«
»Nej, det är livets,« hon hostade igen, »livets värme.«
»Det du har är inte liv. Ditt liv försvann i en omärkt grav utanför Saigon.«
»Den var inte omärkt, men de hade stavat mitt förnamn med s istället för c. Jag tycker nästan att den stavningen är finare, men jag vet inte…«
»Lyssna nu,« sade jag, »jag tycker om dig som person, men jag kan aldrig se dig som en människa. Du är och förblir en vampyr, hur mycket spindelgifter, nätvätska och håriga spindelben du än tillsätter din kropp.«
Julie gav mig en örfil, med baksidan av handen så jag kände de svartlackade naglarna. »Du är ju dum i huvudet,« sade hon. »Sen när fick du läkarexamen med specialisering på vampirisk anatomi? Du vet ju ingenting.« Hon sträckte ut sina armar mot Cecilia, som slöt sig bort.
»Rör mig inte, det är inte OK. Jag är ett monster.«
»Du är vad du är, Cecilia,« sade Julie, »och det älskar jag dig för, OK?«
»Det är inte OK! Jag vill inte vara vampyr, jag vill inte bli sedd som vampyr, jag vill bara vara människa.«
»Det är du, om du vill,« sade Julie, »men du får ta det här ett steg i taget. Vi får vad vi får.«
Min kind hettade efter slaget, och jag kände mig varm och dum. Jag klättrade över bokkartongsstaplarna för att komma till ett litet, nästan igendammat fönster.
»Poliser!« utbrast jag. »Det är poliser utanför!« De stod långt bort, men de var många – de måste ha kallat in poliser från något annat distrikt också.
Många hade tagit fram sin finaste naginata och några hade till och med fått använda svärd. En av dem var Lilly, som dessutom hade på sig purpurfärgat läppstift. Din mormor stod ganska nära henne, med smutsigt ansikte och en nätkasse med apelsiner i ena handen, och ett svart baseballträ i andra. Det kröp när jag såg henne och vad hon hade vid sin sida. Peter, varulven, med polishalsband och koppel.
»Jag måste gå ner,« sade jag, »jag borde ha fattat att det här skulle hända.«
»Vi följer dig,« sade Julie, »eller hur, Cecilia?«
Cecilia vände ner blicken. »Jag mår illa.«
De följde mig ändå ner, båda två, och där vid ett skrungigt fikabord såg jag dig. Du åt något.
TillbakaVidare