Alltså, det här var något helt annat än vanliga små spildrar. Spildrar är intressanta, men de kan vara farliga. De är självreproducerande och har sprungit lösa ända sedan S.P.I.L.D.R-projektet, syntetiska polyeten-injicerade låg-datoriserade robotar. De är små som valnötter ungefär, och har åtta ben och spinner ett tänjbart nät av koldioxidpolymer. Man kan få mycket för dem. Ett par klasskompisar till mig jagade spildrar några somrar på högstadiet, innan deras föräldrar fick reda på det.
Doktor Is höll på att göra en jätteversion, kanske inspirerad av den här lite större sortens biologiska spindlar som hon verkade ha fått tag på, och så vitt jag kunde se verkade hon hålla nere materialkostnaderna, med billig massproducerad elektronik - en PIC-krets för varje led, och med ytan gjord i en smart och lättreparerad, isärplockningsbar konstruktion av någon legering – stål kanske – och knappar och vissa leder i svart gummi. De var stora – den här leden var stor som en roddbåt, och resultatet kanske skulle bli som ett tvåvåningshus. En sak slog mig som kuslig: där den elektroniska robothjärnan brukar sitta i de små spildrarna var det istället fullt av långa, sylvassa nålar i den här, bakom en liten lucka. Jag vet ingen elektronisk dator som man sätter fast på det sättet.
Jag vände mig om och såg in i det mörker där jag visste att kylskåpen stod.
»Du…« började jag. »Vi måste ju…«
»Absolut,« sade du, och reste dig upp. Vi gick en bit innan du började öppna första kylen. Det fanns bara mat i det, någon tomatröra och apelsinjuice, i en öppen tillbringare; det kan inte ha varit mycket vitamin C kvar i den. »Va?« Jag öppnade en till. Tom. En till. Ärtsoppa. »Försiktigt!« sade du. Vi öppnade fler. Många var tomma. Något tungt rasade ut ur nästa kyl. En död kropp till. Den stirrade upp mot oss, mot det låga taket.
»Sluta,« bad jag. »Vi måste lyssna.« Kylskåpen surrade och kylan och ljuset från de skåp vi öppnat var på väg att ge mig huvudvärk.
Vi gick längs varsin länga av kylskåp och försökte höra knackningar eller rop. Tystnad.
»Det är ingen idé,« sade du, »vi öppnar några till.«
»Ett till, då.«
Du öppnade det närmsta och där fanns en kvinna som verkade vara levande. Du hjälpte henne ner och höll om henne lite grann.
»Har vi något vi kan använda som filt?«
»Jag kommer inte på något,« svarade jag.
»Jag hade hoppas att hon kunde hjälpa oss att öppna allihop, men hon behöver ju sjukhus.«
»OK, vi går upp till telefonkiosken utanför.«
Vi var försiktiga för att inte kylskåpsmontörerna i fabriken, eller någon på skolan, skulle se oss.
Medan vi väntade på ambulansen var du på väg ner igen. »Nej, vänta,« sade jag. »Jag har en idé.«
Jag tog luren igen. »Slå numret till doktor Is,« bad jag.
»Du är ju inte klok,« sade du. Vi stod tysta ett tag, sen ryckte du på axlarna på Ginna-vis och slog numret.
»Ja, det här är doktor Is.« Hon verkade vara på gott humör – säkert efter framstegen med spindlarna.
»Hej, det är Anna. Du, vi undrar om du kunde hjälpa oss med en grej.«
»Mmm, kanske. Vad gäller det?«
»Det är så att vi har hittat en massa kylar, och det kanske finns människor i dem som vi måste släppa ut.«
»Vad då kylar? I fabriken nära skolan, eller?«
»Ja, precis,« sade jag.
»Nej, men alltså, det är lugnt. Jag ska ha dem till en grej,« sade doktor Is, »eller åtminstone deras hjärnor.«
Nålarna.
»Va, nej, vi måste släppa ut dem! De kanske måste till sjukhus.«
»Sjukhus? Jag är fortfarande legitimerad läkare.«
»Inte länge till. Vi ska ringa till polisen.«
»Polisen? Jag har ju redan erbjudit mig att samarbeta med dem. Jag har något väldigt bra att erbjuda också.«
»Det är ju människor!«
»De är patienter. Jag ska testa en ny behandlingsform.«
»Anna,« sade du till mig, »vi kan inte gå till polisen.«
»Vad då för ›behandlingsform‹?« fortsatte jag.
»Det är hemligt, men det är en form av cyborgterapi – att deras hjärnor får nya, spännande liv som jättestora sp… oj, jag får inte säga för mycket.«
»Behandlingsform? Terapi? Vi har precis räddat en kvinna från dina klor, hon står här och väntar på ambulans!«
»Jaha? Ni får ersätta mig för henne. Jag tar kanske 60, 70 kronor kilot. Vi kan säga 65 kronor kilot. Sätt in det på mitt bankkonto. Hör av er brevledes också, så kan vi lägga upp en avbetalningsplan för sjukhuset ni förstörde. Nu är jag faktiskt upptagen, så om det inte var något mer?«
»Nej, öh, det var allt. Hej då.«
»Hej då.« Vi lade på.
»Hjälp, vad ska vi göra?«
»Vi får väl skramla,« sade du.
»Nej, det går inte, jag vill inte betala. Snarare vill jag rädda allihop!«
»OK, men ring din mormor då.«
»Ja, OK. Hon är hos polisen, slå numret dit, tack.«
Du slog ett nummer.
»Ja, hallå, detta är polisstationen.«
»Bra, det här är Anna. Kan jag få tala med min mormor, tack? Hon leder en nystartad insatsstyrka.«
»Var god dröj.« … »Ja, det här är jag, ja.«
»Hej, mormor, det är Anna!«
»Hej, tösen! Vet du vad? Jag har varit arresterad, men nu är allt bra, och jag kan fortsätta med mitt uppdrag.«
Plötsligt kom ambulansen.
»Kan du vänta lite, mormor?« sade jag, medan jag funderade på vad det kunde vara för uppdrag som hon så gick in för till varje pris.
Du visade sjukvårdarna den kylchockade kvinnan och sade »det finns kanske fler där inne, det är en hel sal full av kylskåp.«
Jag var distraherad, men jag tror att det måste ha varit ungefär nu som kylskåpsmontörerna såg oss. Ambulanser är inte direkt osynliga med sina stora kopparmålade cirklar och sina gula, mjukt pulserande varningsljus.
En sjukvårdare bar in kvinnan i ambulansen, medan den andra började gå ner mot trappan.
»Varför sade ni inte det på telefon?« sade han, och ropade till sin kollega. »Begär förstärkning på radion.«
»Ja, ursäkta, mormor,« sade jag till telefonen, »det är lite trassel här. Det är nämligen så jag undrar om du hinner ta en paus från ditt uppdrag och hjälpa oss rädda några som har blivit inlåsta i en kylskåpsfabrik?«
»Åh, Anna, lilla Anna… När ska du lära dig att man måste knäcka några ägg när man gör ovegansk omelett? Mitt uppdrag går före allt annat, och om de inte klarar sig i de där kylskåpen så finns det inte mycket jag kan göra åt det.« Mormor verkade tveka lite. »Den där kylskåpsfabriken som ligger vid skolan? Jag skickar ner några poliser men det får du nöja dig med.« Hon lade på utan att säga adjö.
Jag ringde Demona. Numret stod på passerkortet jag hade fått av henne.
»Ja, hej, det är Demona Vampirica.«
»Bra, det här är Anna. Hur går det med kongressen?«
»Ja, tack bra, vi kommer nog att bli klara tidigare än väntat idag; det blir stressigt i morgon, men det är inte mycket vi kan göra, eftersom vi väntar på utställare och deltagare.«
»Skönt att höra. Du, jag undrar om du kunde hjälpa oss med en grej, eller det är inte till oss egentligen…«
»Åh, vad då? Jag har lite mycket i skallen och jag skulle egentligen behöva varva ner.«
»Vi har hittat en del kylskåp, tusentals kanske, med människor inlåsta i, som vi skulle behöva ha hjälp med att släppa ut.«
»OK, jag skickar ner lite liemanna-goons.«
»Tack. Det är borta vid kylskåpsfabriken.«
Vi avslutade samtalet. Nu kom kylskåpsmontörerna ut.
»Vad fan håller ni på med?« skrek en som jag tror var förmannen – han var dekorerad i färggranna fjädrar och hade ena armen gipsad. »Det är faktiskt vår arbetsdag, har ni tillstånd?«
»Det gäller ett experiment på universitetet,« sade du, »vi tror att det kan vara farligt.«
»Du, det bryr jag mig inte om. Vi ska leverera tusen kylskåp till dem och vi har fått betalt i förskott.«
Då kom fyra ambulanser till, med två personer i varje. Sjukvårdaren som hade stannat kvar kom upp för trappan och vinkade till sina kollegor. »Det kan finnas hundratals här nere! Det är tusentals kylskåp! Ta med bårar ner!«
Jag hade fortfarande ont i huvudet när ett gäng poliser kom på cyklar.
En sjukvårdare fick syn på dem, armbågade till sig uppmärksamhet från en kollega, och pekade. »Poliser,« sade han med en fnysning.
När polisen såg att det var ambulanser där, stirrade en polis en sjukvårdare i ögonen, sade »Räddningstjänst,« och fnös.
Du drog mig i blusärmen. »Ska vi gå ner och hjälpa till?«
»Jag vet inte om jag klarar det,« sade jag.
»Jag vet, men vi kanske kan rädda några. Det är ju viktigt!«
Jag hatade det där mabla freonmausoleet. De nio från räddningstjänsten slet upp dörrar vilket gjorde att ljuset flackade och ändrades, de delade ut varma filtar och de sorterade upp människorna i levande och döda.
Jag ledsagade en frusen man upp för trappan. »Vid Yukon, jag var vid Yukon, men där var det aldrig så här,« sade han.
En bokbuss tvärnitade så hårt att regnblandat grus flög ett par meter och föll smattrande ner i en vattenpöl. Bakdörrarna öppnades och fyra skelett-liknande män i svarta munkkåpor hoppade ut med varsin lie beredd. Först försökte de se svintuffa ut, men de verkade inte riktigt se någon fight, så en av dem vände sig till de andra. »Är det här det var något problem? Vad var det vi skulle göra egentligen?«
Poliserna gjorde sig stenkalla och redo. En av dem kunde inte hålla sig, viftade vilt med sin fria vänsterarm och skrek »Det är döden! Det är döden! Nu blir det lie vs. naginata–fight en masse!«
»Var det inte ett räddningsuppdrag vi skulle på?« sade en av skelett-gubbarna. »Nu verkar det ju bli fight i alla fall,« sade han med en suck.
»Åh, nej!« Jag gick ner för trappan igen.
En polis hade kommit ner och stod och tjafsade med en sjukvårdare, samtidigt som ett par kylskåpsmontörer hade gjort sig beredda att slåss med armeringsjärn och oljiga cykelkedjor.
»Om vi slår ifrån strömmen kan vi kanske hejda de värsta köldskadorna,« sade sjukvårdaren, och slog ifrån en strömbrytare. Alla kylskåpsdörrar och -leddar släcktes.
»Då ser vi ju inget,« sade polisen, och slog till brytaren igen. Jag hörde det där lite sprakande, blinkande ljusljudet när många lampor tänds.
»Vi har ju ficklampor,« sade sjukvårdaren, tände sin ficklampa och slog ifrån brytaren igen.
»Vad fan! Våra löpande band och maskiner stannar där uppe,« sade kylskåpsmontörernas förman, och slog till brytaren. »Fabriken måste hållas igång till varje pris!«
Jag hörde, från andra sidan rummet några hundra meter bort, doktor Is skrika. »Varför blinkar det? Mina kroppar! Mina kroppar! Mina… patienter!« Det gnisslande ljudet av en jättespindel som gjorde sig redo gav mig en kall kår.
Jag sprang upp för att se doktor Is, men möttes av synen av poliser och Demonas skelett-liknande kongressvakter i full strid. De parerade varandras slag med skaften – tock! klack! – men jag såg att en polis och en skelett-livvakt redan hade fallit. Lie vs. naginata är en kampform där det inte finns »nästan« och »kanske«. »Sårad« är också ovanligt, antingen dör man eller så dör man inte. Poliserna var fler, men till skillnad från när du hade din fight nyss så var de här skelett-livvakterna beredda.
En ambulans körde hit, men jag tror att det var en av de tidigare som redan varit borta på sjukhuset och lämnat överlevande, och sedan vänt. (Det kan inte ha varit norra sjukhuset, det har vi ju rivit, du och jag, men det finns ett sjukhus som heter Vår Nådiga Moder som ligger i pensionärskvarteren, det kan det ha varit.)
Det var nu som doktor Is kom runt skolans hörn. Hon red en jättelik spindel/spilder-varelse – vad ska vi kalla de stora? – och den gjorde djupa märken i asfalten där den klev med sina högt bågade leder och spetsiga fötter.
»Vad gör ni med mina kroppar?« Is i mitt bröst; de där benen kunde skada eller döda flera av oss i ett enda svep.
En av sjukvårdarna, som just varit på väg in i en ambulans för att köra iväg en liten grupp överlevare, gick ut ur sitt fordon igen. Hon såg skräckslagen ut, när hon tittade på doktorn högt där uppe.
»Doktor Is,« sade hon. »är det här dina patienter?«
»Ja, det är det verkligen!« sade doktor Is. »Vad är det frågan om? Har ni behörighet att avbryta deras kylskåpsterapi?«
»Med all tillbörlig respekt, doktorn,« svarade sjukvårdaren, »vi visste inte att det var era patienter, och det finns fler döda än levande där inne. Jag skulle…« Hon tystnade.
»Vad skulle du?«
»Jag skulle råda dessa patienter att be om ett kompletterande utlåtande från en annan läkare innan de fortsätter den här kontroversiella ›behandlingsformen‹. Jag ser inte hur det skulle göra någon nytta att så kraftigt kyla ner alla patienterna, speciellt med tanke på att de alla har uppsökt vård av skilda anledningar.«
»Det är inte upp till dig att ge mina patienter råd,« sade doktorn, och nu var hon fräsande och bitter. »Nu kan du och dina kollegor hjälpa mig bära tillbaka de här.«
Jag såg på sjukvårdaren; hennes ögon sjönk, hennes axlar sjönk, hennes hjärta sjönk. Hon satte bara ner den tomma båren och gick därifrån.
Några av de andra sjukvårdarna började långsamt och tveksamt bära tillbaka människorna in i kylarna.
»Nej! Vad gör ni!« ropade en kostymklädd man när de stängde om honom. Han bultade på insidan av dörren. »Släpp ut mig, för Guds skull!«
En polis tog en sjukvårdare hårt i armen. »Vad håller ni på med?«
En annan av poliserna tog ett par steg dit, och såg nyfiket och aggressivt på.
»Blir det polis vs ambulans–fight nu, eller? Har sköterskorna blivit knäppa?« Hon höll ett hårt och ryckigt tag i sin naginata, vars skaft slog i golvet, helt lätt.
Sjukvårdaren var bara helt slapp och uppgiven, och gav inga signaler på att vara redo att slåss. Hon drog en suck. »Det är order från Doktor Is,« sade hon.
»Som om vi skulle bry oss om det,« sade den av poliserna som velat lägga sig i, »det är olagligt att låsa in människor i kylskåp. Nu blir det fight!«
»Nej, vänta!« sade den första polisen. »Jag har hört det där namnet förut, låt mig tänka…«
Det gnisslande ljudet av enorma metallknän hördes utanför, och några poliser stapplade ner för trappan. »Det är krig där ute, de där liarna är helt galna!«
»Nu minns jag!« sade den första polisen. »Insatsledaren hade fått ett erbjudande som hon fortfarande ville utvärdera. Våra order är att avvakta, kanske Doktor Is kommer att alliera sig med oss.«
Uppe på gatan såg jag hur Demonas livvakter gick loss på doktor Is jättespindel. Metall skar mot metall och liarna hade lämnat repor; men ganska grunda. Plötsligt såg jag hur ett av spindelbenen for ut rätt åt sidan och sparkade i väg en av livvakterna. Han måste ha flugit tjugo meter, rätt in i en vägg på andra sidan gatan, men benet som sparkat honom verkade inte gå att få på rätt köl igen, det verkade ha fastnat uppe och metallvarelsen vacklade. De två kvarvarande av livvakterna såg dystert på varandra, på sina fallna kamrater och på de tre poliser de hade besegrat. »Att det aldrig tar slut,« sade den ena.
»Ja, jag vet,« sade den andra, medan han höjde sin lie bakåt som en golfsving. »Kom igen nu, Olof, nu sänker vi den här!« Han hoppade upp, och svepte sin lie så bladet körde en bra bit in genom gummit i knät. Där fick den sitta, men det var uppenbart att det benets knämotor var körd. Den andra av livvakterna – Olof, tydligen – ryggade undan lite, och kollade trappan för att se om poliserna skulle vilja dra igång fighten igen. »Ge mig en lie eller ett sånt där knivspjut till, Olof!«
Olof tog upp en naginata av fint sunburstlackerat körsbärsträ och räckte den till sin kamrat, som började hacka frenetiskt på ett knä till. Då föll spindelroboten. Doktor Is kanade av den lilla stolen där uppe och for någon meter längs asfalten. Hon skakade på huvudet för att kvickna till, rafsade åt sig sin fjärrkontroll och stoppade tillbaka den i bröstfickan, och drog sin stora kniv medan hon först rullade ihop sig genom att dra upp och ihop knäna, och sedan ställde hon sig i en defensiv ställning. Hon backade tillbaka, men hela tiden med spända ben.
Det var då jag kände doften av hästar, och så hörde jag dem. Hovar och gnäggningar. En strålande vacker, nästan överdekorerad, pastellviolett droska med ett ekipage på fyra svarta plymprydda hästar kom längs gatan, parallellt med parken. Kuskarna hade polisuniform, komplett med den där rödvita plastbrickan.
Ekipaget stannade utanför kylskåpsfabriken. En av kuskarna klättrade ner, och öppnade dörren. Det var min mormor, med sitt blanka huvud, sin blå ögonskugga och sin slitna blå badrock. Hon hade en kofta under, som sedan länge förlorat sin form i tvätten, och ett par noppiga tweedbrallor. Hon rökte cigarr, men jag såg de trasiga små crack-glasflaskorna på droskans golv.
Hon klev ut, och nu såg jag vad det stod skrivet med svart tuschpenna på hennes bara mage. »Insatsstyrkan Rättfärdigt Korståg Mot Ondskan: Insatsledare«.
Doktor Is, som vid det här laget hade ställt sig med ena benet spänt bak mot en tegelvägg, redo att hoppa framåt, och stödde sig på det andra, med den stora kniven redo i en klassisk stick-position, tittade upp. Hennes pannspegel glimmade och hennes kattlika ögon var uppspärrade. Hennes korpsvarta hår hade börjat tova sig och nackens tvättbjörnssvans låg ner över axeln, fram över halsen och ner över brösten. Hon fladdrade med näsvingarna, och satte långsamt ner foten på marken igen, bredvid den andra, utan att sänka garden med kniven.
Den av Demonas livvakter som fällt den stora metallbesten ryckte ur sin lie ur motorn – stålbenet sprattlade till en sista gång – och satte ner skaftet i asfalten och stöttade sig på det.
Mormors båda kuskar höll händerna på sina svärd. Mormor var den perfekta, omöjliga blandningen mellan nonchalant och spattig. Hon tog ojämna steg. På ena foten hade hon en handgjord träsko som hon hade haft så länge jag kan minnas, på den andra hade hon polisernas standardsko: en vit converse-kopia med märket bortsprättat. Runpistolens kolv stack upp ur högra badrocksfickan, och hon hade mammas svarta baseballträ i handen.
Hon harklade sig; inte så mycket för att få allas uppmärksamhet, den hade hon redan, men den där cigarrstumpen såg ut att vara anledning nog. Röken fick mina ögon att tåras.
»Anna,« sade hon med en nick till mig. »Eva,« sade hon till den av poliserna som hade varit mest aggressiv nere i källaren. »Eva, jag fick precis en rapport om att doktor Is är inblandad i det här, stämmer det?«
Eva nickade, pekade bort mot doktor Is, blundade och svalde. En svettdroppe rann ner för hennes kind.
»Anna,« sade mormor till mig, »du skulle ha sagt att doktor Is var inblandad. Jag är väldigt intresserad av ett samarbete med henne. Hon har gett mig ett mycket attraktivt förslag om en kraftfull mekanisk förstärkning till kåren.«
Doktor Is började försiktigt att le, och hon sänkte kniven. »Det stämmer,« sade hon lent, »jag…«
Mormor började gå mot doktor Is. Hon vägde baseballträt i sina händer. »Låt mig se på dig!« röt hon.
Hon släppte baseballträt, lät det bara falla mot marken, och tog doktorns huvud i båda händerna och vred det försiktigt åt olika håll så hon kunde se. Efter att hon hade sett in i ögonen och munnen spottade hon i väg cigarrstumpen över axeln.
»En jävla vampyr!« sade hon. »Doktor Is, jag hade intrycket att du var en respekterad vetenskapare. Så får jag nys om de här dumheterna.« Nu stod doktorn på tå, för att inte belasta nacken. »Du äcklar mig!« Hon slängde doktorn åt sidan. »Du äcklar mig.«
Mormor plockade upp sitt baseballträ, och spottade igen.
»Vad ska vi göra med dig?« sade hon, och tittade på doktorn. »Vad ska vi göra med dig, och hur ska vi göra det?« Hon slog med baseballträt i sin handflata. Doktorn reste sig upp, hukande först, för att ta upp kniven och, tror jag, för att hon var rädd. Sen helt. Hon höll sig om nacken. Hon drog upp sin fjärrkontroll ur bröstfickan och tryckte på några av knapparna. Jag täckte mina öron med händerna medan de gnisslande jättebenen sprattlade i luften. Sen tystnad igen. Doktor Is kastade sig fram för att knivsticka mormor, men hon slog framåt med baseballträt. Det träffade doktorn med ett krasande ljud, och doktorn ryggade tillbaka.
»Det här är inte OK, mormor!« ropade jag. Hon ignorerade mig.
Doktor Is höll sig för magen. Hon blödde av det där som vampyrer har i sina ådror. »Vi kan fortfarande samarbeta,« sade hon.
»Vi får se,« sade min mormor.
Det var då du kom upp för trappan, med en filt svept om en ung, blek kvinna.
»Du! Vet du vad du är?« sade mormor till dig. Du bara tittade på henne som om hon pratade ett annat språk. Hon fortsatte rasa. »En förrädare! Du har svikit poliskåren, för att imponera på din lilla KK här. På Anna. Mitt ›barnbarn‹. Fy fan, du kommer ångra dig om du ger dig i lag med henne. Lojalitet betyder inget för henne.«
»Det funkar så länge det funkar,« sade du. »Jag litar på henne.«
»Hon har gått bakom ryggen på mig, och mer än en gång har hon kört in en kniv där!«
Du vände dig mot kvinnan med filten. »Sch, klarar du att springa? Spring härifrån, det här är inte över och det kan bli värre innan det blir bra.« Hon gick haltande därifrån, så fort hon kunde. Hon tittade på dig med tvekan i blicken.
Mormor pekade finger åt henne. »Stick då! Ingen har bett dig.« Kvinnan svängde runt ett hörn men jag hörde fortfarande hennes snabba steg där jag stod.
Mormor riktade sig till dig igen. »Anna är en sån jävla fuck-up. Hon gjorde aldrig vad hon skulle utan lade bara ner en massa tid på andras grejer. Trodde hon kunde bli något. Plugghäst. Hon har aldrig haft ett hederligt kneg heller.« Det var inte sant. Jag hade alltid gjort uppgifterna mormor gav mig innan jag satte mig med matten, och vad jobb beträffar hade jag hjälpt till heltid på gården de senaste åren. Hon skulle aldrig kunna säga något sånt här direkt till mitt ansikte, men det var lätt för henne att säga det nu, även när hon visste att jag hörde.
En gång hörde jag henne prata i telefon. »Kan du förstå hur det känns för mig att fel barnbarn har dött, och min älskade make också? Om det bara varit Anna den där gången!« sade hon, och hon visste att jag hörde.
Du tog några djupa andetag. »Du är arresterad,« sade du till henne.
»Åh, unga fröken konstapel rider igen? Det har du… det har du inget för! Vet du vad jag har som du inte har?« Du lutade dig mot trappräcket. Ditt ansikte var helt rödflammigt av regnet. Mormor tog fram en rödvit polisbricka ur fickan. Det stod »Hej! Mitt namn är Vera«, men Vera var överstruket och ersatt med »Mormor«. Hon satte fast den med säkerhetsnålen direkt i huden, punk style.
»Det är du som är arresterad,« sade hon, och nickade till Eva som gick fram till dig med ett par handklovar.
»Jag är ledsen för det här, Ginna,« sade hon.
»Fint det,« sade du, »det kan du ju trösta dig med efter att du har fluffat huvudkudden i natt.« Eva drog in dig i den där stinkande droskan.
»Jag menar det,« sade hon. »Det här är inte som jag vill att det ska vara. Förstår du inte hur viktigt hennes uppdrag är? För oss?« Hon stängde om dig, och vände sig mot oss igen.
Mormor skakade aggressivt på huvudet, som om det kliade någonstans. »Nog med larv,« sade hon, »tillbaka till ärendet. Hur ser det ut där nere?«
Eva svarade »Det är tusentals kylskåp, och många innehåller kroppar.«
»OK, vi drar,« sade mormor, sedan ropade hon »Hörrö!« till en sjukvårdare. »Plocka upp folket i vitt och för dem till Vår Nådiga Moder. Polisen framför allt! De andra kan du pula in i kylarna eller göra vad du vill med. Jag bryr mig inte.«
Sjukvårdaren kallade upp sina kamrater från källaren och de började bära in döda kroppar i ambulanserna. Det var bårhuset nästa för alla – poliser, sjukvårdare och de två av Demonas livvakter som strukit med. De två överlevande livvakterna körde iväg med sin bokbuss.
Mormor vände sig mot mig med en blick som helt plötsligt var öm. »Hur är det med dig, Anna?« sade hon. »Vill du ha lugnande? Ska jag be sköterskorna ta med dig också?«
»Lämna mig bara ifred.«
Mormor klev in i droskan där du var, och jag såg in i dina ögon igen. Du verkade trött, men jag såg fortfarande glöden. Jag mimande »Akta dig för de svidande örterna«, och då log du, och jag såg hopp i ditt ansikte. Mormor stängde dörren och två poliser klättrade upp och kuskade bort ekipaget. Snart var ambulanserna också borta.
Doktor Is gick fram till sin fallna skapelse och började rota bland delarna. Efter ett tag stirrade hon på mig med de där kattögonen.
»Vad fan glor du på?«
»Inget,« svarade jag, och vände bort blicken. Jag var blöt av regnet, jag började frysa och jag var lämnad ensam kvar. Skulle jag gå ner och se i källaren om det var något jag kunde göra där? Skulle du ha gjort det? Jag tog i det blöta räcket och började gå ner.
»Vart tror du att du är på väg?« ropade doktor Is. »De där kropparna är mina! Låt dem vara!«
Hon fortsatte rota och jag svarade inte. Usch, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste inte vad jag kunde göra, och jag gjorde mig beredd på att se den där elektriska gravkammaren med sina blinkande temperaturleddar igen.
När jag kom ner var strömmen avslagen igen, och alla dörrarna öppna. Batteridrivna handlyktor stod överallt. Kylskåpsmontörerna, med sina traditionella fjäderskrudar, blåställ och ögonskydd, höll på att bära upp de sista överlevande.
Jag kunde inte hejda mig. »Va? Jag trodde att ni var på doktor Is sida?«
»Vi strejkar,« sade en som jag tror var andreförmannen, eller kanske någon form av stam-präst för fabriken. Hans armar var kantade av måsfjädrar och han bar en liten flicka inrullad i en filt.
»Sade ni inte ›till varje pris‹ förut?«
»Visst, det är en stor order, och vi förlorar mycket på det här, men det är människoliv vi pratar om.« Han avbröt sig och vände sig till en annan av montörerna. »Henry, om du inte får upp dörren själv, be Annie hjälpa dig när hon är klar med proppskåpet.« Han fortsatte gå. »Det är för jävligt. Jag kan inte betala min systers läkarräkningar, men så har den sjuka vampyren råd att göra så här,« sade han.
Jag tvekade. »Jag tror till och med att hon kanske får betalt för att göra så här.«
Han såg arg och besviken ut, sen skakade han bara på huvudet. »Tja, vi skulle ju också ha fått betalt för det här sjuka experimentet. Hjälp till här istället.« Jag såg undrande ut. »Hjälp Henry med den där båren till exempel.«
TillbakaVidare