Jaha, men vem vaktar väktarna, Ginna? Det är du och jag nu. När polisen inte sköter sig måste någon sköta polisen. Jag vet hur stark min mormors hjärntvätt kan vara.
»Det känns meningslöst att gå till biblioteket nu,« sade jag, »kongressen är ju inte förrän i morgon.«
»Vad ska vi göra istället då?« sade du. »Spionera på din mormor, kanske?«
»Nja, det känns inte så lyckat att försöka spionera på en så synsk person,« svarade jag.
»Hmm, men om vi försöker göra en massa oväntade saker…«
»Äsch, kom så går vi och köper godis medan vi funderar.«
Vi gick in på godismuséet; jag köpte torkade, kryddade apelsinskal och hallonbåtar. Jag såg inte riktigt vad du köpte, det luktade salmiak i alla fall. Åh, jag tror att du stoppade på dig lite kanderade violer också.
»Vi kan spionera på doktor Is!« sade du. »Hon är ju inte alls lika synsk.«
»Ja, OK, det kan vi göra. Vet du var hon håller hus nu när sjukhuset är borta?«
»Hon kanske har satt upp ett provisoriskt laboratorium på universitetet. Vi kan väl kolla?«
»Vilket universitet?«
»Eh, jag menar folkhögskolan, så klart. Folkhögskolan för infrysning och bevarande av matvarors fräschör, jämte kylskåpsfabriken.«
»Det låter fint,« sade jag, »har du någon plan för hur det här spionaget ska gå till?«
»Nu har vi ju en anledning att besöka biblioteket i alla fall – att se på ritningar över skolan och fabriken – och då kan vi passa på att rekognosera inför kongressen i morgon!«
Biblioteket låg nära torget och bara några gator från godismuseet. Det tog oss inte lång tid att gå dit, och vi gick långsamt under dagtidsgatulyktorna under den rödgråflammiga förmiddagshimlen och åt gammalt godis.
Jag hörde någon gång, men jag vet inte om det stämmer, att biblioteket var stadens äldsta hus. Det pryddes av en stor kupol, och högsmala, snirkligt dekorerade fönster. Skråpukorna och droppnäsorna hade flugit bort för länge sedan.
Det finns en port med tunga trädörrar stor nog att köra in en lastbil genom, och jämte den finns en liten, ganska nyinsatt vanlig svängdörr, där vi gick in. Salen var väl upplyst, och biträdena var fullt sysselsatta med att flytta bokhyllor inför morgondagens kongress. Det tillhörde nog ovanligheterna att någon hyrde det här huset till något arrangemang överhuvudtaget, och jag började förstå varför mormor var misstänksam.
Vi började gå mot trapporna ner till ritningsarkivet.
»Stopp där!« Det var en Morticia-Addams–kopia på rullskridskor som hejdade oss. På hennes namnbricka stod det att hon hette Demona Vampirica, vilket fick dig att himla med ögonen. Hon fortsatte tala. »Vad har ni för ärende? Vi har hyrt alla våningar.«
»Vi ska bara titta på lite ritningar,« sade jag.
»Aha, ja, det är självklart OK,« sade Demona och log. »Lämna våra prylar ifred, bara.«
»Ja, det ska vi,« sade jag.
Trappgången var inte upplyst men stentrappan hade breda, gedigna steg och det kändes bra att gå där. Vi kom ner till en smal gång som var, hmm, skev på något sätt. Du famlade efter en lysknapp och efter ett tag tändes några svaga, nakna glödlampor som hängde i en sladdlänga i taket. Vänstra väggen var klädd med hyllor där det låg flaskor. I några fanns det vätskor, vin i en del kanske, men en hel del innehöll pergament eller papper.
Du började gå nedför korridoren och jag följde efter. Du höll din naginata lågt för att inte slå i taket med den. Golvet sluttade åt sidan och fram. Glödlampsljuset fladdrade. I slutet av korridoren fanns det en port åt vänster och en åt höger. Båda var kolmörka. Vid korridorens kortsida fanns en möbel med många stora, platta hyllor. Du drog ut lådan märkt med texten »industri/utbildning« och bläddrade genom de tre-fyra ritningar som var där.
»Se här, Anna,« sade du. »Vägg i vägg med kylskåpsfabrikens källare ligger skolans underjordiska laboratoriesalar. Vi kan nog lätt spionera om vi tar oss ner där.«
»Behöver vi någon utrustning?« frågade jag.
»Ja, kanske.«
»Jag föreslår en ljudförstärkare och en kikhålsborr.«
»Jaha, men det vet jag inte hur vi ska kunna få tag på,« sade du, »vi har inget smidigt sätt att ta oss till och från din morfars verkstad, heller.«
»OK, vi får klara oss utan.«
Jag kände hur de båda portarna till höger och vänster om oss lockade mig. »Ska vi inte utforska lite här nere?« sade jag.
»Vi ska ju hit imorgon!«
»Jo, men kom igen!« Jag gick in i dörren till vänster.
Böcker låg staplade i högar utan hyllor, och en stor cirkel var målad på betonggolvet med en mörk färg som luktade, och kanske var, blod. På stenväggarna satt diagram och tabeller.
»Ska vi inte gräva här, mitt i cirkeln?« sade jag.
»Nej, vi fick ju inte röra deras prylar!« sade du. »Kom nu.«
»Se här då, är inte den här ritningen lite lik den där kortstjärnan som vi såg hemma hos Jimmy C?« sade jag och pekade på en graf med en mitt-nod och noder och träd som snirklade ut sig som ett spindelväv eller en stjärna. I mitten stod bokstaven A och de övriga noderna hade namn som till exempel C4 och DQ.
Du tog fram dina anteckningar. »Ja, nästan,« sade du, »det är bara ett… nej, två kort som är fel. Den här klövertrean i Jimmys version är utbytt mot en klöverfyra i den här, och rutertvåan har blivit en spadertvåa här. Alla andra stämmer.«
Grafen hängde mellan ett prydligt UML-diagram över qlipphot (en gul sån där självhäftande kontorslapp täckte platsen där Sathariel skulle stå, med texten: »Köp: bullar, gem, tape, penslar, apelsiner och hörselskydd«) och ett jättestort FSA-tillståndsdiagram som beskrev bibliotekets öppettider i form av en »om-så«–maskin, medräknat skottår, byggnadsprojekt, hyrda arrangemang, fasta och löpande helger, sjukledighet och semester.
»Jag vill kolla en sak,« sade du, och gick ut till ritningsbyrån igen. Jag följde nyfiket efter och stod på tå och såg över din axel medan du bläddrade bland ritningarna i lådan märkt »Civilisationens grundstenar«. Du tog fram ritningarna för bibliotekshuset och bläddrade ner till källaravdelningen. Du gjorde en snabb men noggrann skiss över rummen.
»Se, rummen är också utlagda som en spåstjärna!« utbrast du. »Kom, vi kan kolla i rummet till höger också, men sen måste vi gå.«
På golvet i det rummet var fyra våglinjer målade med svart tjära.
»Usch, vi går,« sade jag.
»Stopp där!«. I dörren stod Demona och en skelett-liknande man med svart munkkåpa och en stor lie. »Ni skulle ju inte snoka,« sade hon.
»Åh! En lie!« utbrast du glatt. »Ska vi ha lie vs. naginata–fight?«
»Ja… det kan vi väl ha,« sade mannen tveksamt, med torr dödskalleröst.
»OK, om du vinner får ni gå,« sade Demona till dig.
»Men åh! Sluta tönta er!« skrek jag. »Vi är ju inte ens på motsatta sidor. Vi har grejer att göra, kom nu, Ginna, så går vi.«
Du verkade inte höra. »Vad händer om jag förlorar?« sade du till Demona.
»Då får ni sitta inlåsta under hela kongresstiden,« svarade hon.
»Skärp er!« sade jag. »Vi behöver inte slåss, vi kan samarbeta, behöver ni inte volontärer till er kongress?«
Ni lyssnade inte. »Topp,« sade du, och gjorde dig beredd med naginatan.
Demona förde mig åt sidan. »Lämna plats så de kan slåss,« sade hon.
Det var en helt värdelös fight, du vann nästan direkt och skelett-gubben segnade ner. »Hälsa… min fru… att jag…« sade han, sedan inget mer. Vilken tönt.
Demona var märkbart förvånad och imponerad. »Vad fint du slåss,« sade hon lent, »vill ni inte jobba som volontärer på vår kongress? Vi har haft problem med några som har dödat två av våra deltagare, så vi behöver ta vårt ansvar och öka säkerhetsnivån.«
»Två?« sade jag. »Nu är det ju tre, när Ginna har dödat din skelett-livvakt. Är det verkligen så vettigt att anställa oss som säkerhetsvolontärer då?«
Hon verkade inte höra, och inte du heller, även om du tittade irriterat på mig som för att tysta mig. »Ja, gärna!« sade du. »Vi kommer i morgon.«
»Här har ni passerkort,« sade Demona och gav dig två kort.
TillbakaVidare