Ja, det sved att lämna polisbrickan, och inte bara på grund av sättet det gick till på. Jag har aldrig varit sentimental, och det är inte många föremål jag har sparat, eftersom jag föredrar att ha mina minnen i huvudet, men att bli polis har varit min dröm nästan hela mitt liv.
Visst, jag tyckte alltid att det var tufft med vapen, men redan när jag var liten förstod jag hur mycket lagen betydde.
Min pappa var alltid så arg. Han hatade mig, han hatade mig och det hatet skrämde honom. Du vet, min familj har inte synskheten på samma sätt som din, men jag tror att han visste, eller i alla fall fruktade, det som sedan hände, och att den skräcken gjorde det hela värre, hatet värre, ilskan värre.
Han blev alltid arg för minsta lilla, han brukade slå knytnäven i väggar och i taket, och skrika korta, hårda svordomar. »Fan!« Han brukade gå ut och sätta sig i sin bil, eller gå en promenad.
Jag var inte alltid oskyldig, jag har mycket som jag verkligen skulle vilja göra ogjort, men det var bara saker som var så svåra, kraven var så hårda, allt gjorde så ont. Egentligen ville jag bara vara ifred. Du vet att allt är skräckdrivet, Anna, allt jag någonsin gjort som varit fel har jag gjort på grund av frustration och skräck, på grund av situationer där jag varit fast och varit på väg att kvävas. Jag var så liten, det här var innan jag hade börjat skolan.
Det var nog när den andra var arg som vi själva blev som argast; vi blev arga på varandra så fort vi trodde, eller såg, att den andra var arg. Är det inte alltid så? Vrede kan verkligen föda vrede – ibland ett direkt, aggressivt paniksvar, ibland en framläckande, giftig, passiv aggressivitet i form av sårande kommentarer och pikar.
Jag var rädd för vad jag skulle bli, han var rädd för vad han redan var, och för vad som skulle komma att hända när han inte kunde hålla igen längre. En dag slog han mig.
Det var inte ett cyniskt, planerat slag. Han var arg, han var panikarg, och jag förstod inte varför. Jag har aldrig förstått varför. Slaget var löst, det kändes bara i några minuter, men det var symboliskt och det var en gräns som var överskriden.
Det tog också all luft ur hans vrede. Jag skrek »Aj!« och ryggade tillbaka, han sjönk ihop och hans gråt blev ett hulkande.
Jag hade läst att det var »olagligt« att slå sina barn. Olagligt, fängelse, jag kände igen begreppen från serietidningar. Det måste han väl veta? Jag tvekade, inte av rädsla för att bli slagen igen, men av rädsla för att såra.
Han tänkte, han sade det inte, men jag såg vad han tänkte.
»Jag älskar ju dig, du är ju mitt barn, jag vill inte hata dig,« tänkte han, men han hatade mig. Han hatade mig, så då sade jag vad jag tänkte:
»Det är olagligt att slå barn. Du kan komma i fängelse nu.«
»Ja, jag vet det!« sade han, »Det skulle jag förtjäna!«
Jag satte mig ner, och försökte trösta honom. En del av mig ångrade redan mina hårda ord. Lagens hårda ord.
»Sch,« sade jag, »ta det lugnt. Du behöver inte tänka på det där mer i kväll.«
Vi såg varandra inte i ögonen, och han lade sitt ansikte i sina händer.
»Lägg dig på din säng och vila, pappa,« fortsatte jag. »Vi ordnar det där i morgon. Jag kan ringa polisen i morgon, du behöver inte tänka på det mer idag.«
Jag tog honom vid handen och försökte få honom att resa sig, så jag kunde leda honom till sitt rum.
»Jag kan göra varm choklad till dig, pappa!« sade jag. »Du!«
Jag ringde ändå polisen dagen efter. Rätt ska vara rätt. De förde bort honom, de bedömde det som en risk att ha honom i samma hus som mig. Det gjorde inte jag, inte egentligen. All vår teater, alla våra utbrott var meningslösa nu, överspelade. Ett slag i väggen var ändå bara det – ett slag – och när vi båda sett den yttersta konsekvensen av slag, av att slåss, betydde det ingenting.
Jag vet inte hur långt fängelsestraff han fick, och jag har inte sett honom sedan dess. Att debattera saken vore meningslöst. Jag hade lagen på min sida, och så skulle det alltid vara.
TillbakaVidare