Mannen som din mormor hade mördat igår var gatutrollkarl. Vad var kopplingen till det senaste mordoffret, varuhusdetektiven Jimmy C? Det var därför jag ville att vi skulle åka dit, jag kanske borde ha varit tydligare med det.
Du snörde på dig kängorna medan jag rev ut sidan med annonsen och lade den i polisfickan.
Även om vårt besök på gården hade blivit kort så hade färden tagit tid, och det var sent när vi kom till staden. Jag tog oss först till rekvisitionshuset för att hämta ut ett nytt tjänstevapen.
Vi kom dit när de precis skulle skifta ner till kvällspersonal. Det var Alice som jobbade där ikväll, men hon gav mig bara en igenkännande nick, innan hon koncentrerat tittade ner i en pärm hon hade i händerna. Hon är trevlig men fokuserad, och jag tror att hon tyckte om att stå och jobba ikapp det pappersarbete som de andra ibland kanske slarvat med.
Jag gick in till vapenhyllorna och valde ut en ny naginata. Jag tog en med blått skaft och ett vackert flätat band nära bladet. Du har rätt, de är som otäcka knivspjut. De är tunga också. Jag tror inte att det blir långvarigt som tjänstevapen, men det passar mig oftast, och det kan verkligen vara respektingivande.
Punks brukar inte försöka komma viftande med sina stiletter, moraknivar och trasiga flaskor när jag har naginatan med mig på mina nattpatruller.
En gång när jag var liten tog mina dåvarande fosterföräldrar med mig på en kryssning, och jag gick för mig själv på båten. Jag ville spela Tetris och jag hade fått några femmor till arkadmaskinen. I en nisch blev jag hejdad av två grabbar. Jag var kanske tolv år eller så, men jag tror ändå att de kan ha varit yngre än mig. Jag förstod inte varför de hejdat mig, och de verkade också osäkra på vad de ville göra, och de rådgjorde sinsemellan.
»Skräm henne med stiletten,« sade den ena, och den andra tog fram en ihopfälld stilett. På min skolgård hade det varit vanligt med kammar som såg ut som stiletter, som de tuffa tjejerna hade haft och ibland skrämt varandra med, så jag gav bara föremålet en nonchalant blick.
Då fällde han ut bladet; det var blankt och av metall, och ja, det var en riktig kniv. Jag blev stel, och ryggade tillbaka lite. Jag kunde inte säga något. Jag var rädd, men det hände inget mer än så. Jag tror att de båda till slut förstod vad de kunde göra och vad de hade makt att göra, och gick därifrån.
Det enda jag kunde tänka var »Aldrig mer«.
TillbakaVidare