Jag förstod inte varför du kallade min mormors magi för »galenskap« och »intetsägande«. Den har kostat oss väldigt mycket för att vara ingenting.
Det var nog bra att du kom hit för att ta med mig när du skulle hälsa på de skadade poliserna på sjukhuset. Jag hade packat min ficklampa, ett anteckningsblock och pennor. Den svarta kniven lade jag i frysfacket så länge, tillsammans med ett fyrtiotal osorterade nycklar från morfars skrivbordslåda. Kniven kan vara bra att ha med, men det kan också visa sig vara dumdristigt.
Du kom med häst och vagn, jag hade borstat tänderna, och tagit på mig oömma kläder och höga kängor som jag snörat med helixsnörning. Jag satte mig bredvid dig i sulkyn och bad dig stänga av radion. »Det är inte radio, det är kassett,« sade du.
Hästen hette Miriam och vi ställde henne utanför sjukhuset, jag insisterade på det eftersom det kunde finnas allergiska som kanske skulle bli sjuka om vi skulle ha försökt få in henne genom dörrarna.
Det var mörkt på sjukhuset, så du tände din polisficklampa och lade upp den på din vänstra axel. I din högra hand höll du ditt tjänstevapen, ett slags knivspjut som gjorde mig lite illa till mods. Vi gick fram till receptionen. Ingen där.
Jag klättrade över disken och tog fram en stor, dammig treringspärm. De enda anteckningarna de senaste veckorna var de tre skadade poliserna som skrevs in i morse. De låg tydligen i sal sjuttonhundratjugonio. Du tyckte att det var ett tråkigt tal.
Du ville ta hissen upp till sjuttonde våningen.
»Är du inte klok!?« skrek jag, och jag skrek till igen, jag sparkade i väggen och lyckades få fram »Vi måste ju ta trapporna! Jag håller bakåt om du håller uppsikt fram.«
Vi gick nästan rygg i rygg mot trapphuset. Jag hade ingen lampa, inget vapen, men jag var hela tiden på helspänn när jag stirrade in i mörkret. Din ljuskägla framför oss gjorde det svårt för mig att få ett bra mörkerseende, men jag försökte skärma av mina ögon med händerna.
»Hä… här är dörren«, sade du mycket tyst, och jag sneglade mot dig när du öppnade den. Mina benmuskler var spända. Du vek in dig med ryggen längs väggen och lyste upp den våning vi var på. »Nej,« sade jag, »inte ryggen mot väggen, de kan komma genom väggen!«
Du ryckte bara på axlarna och vi ställde oss rygg mot rygg igen. Jag hade mens och jag ville hem. Vi började gå upp för trappan, jag gick baklänges. Vi tog oss runt första halvvåningskrönet och jag såg ut mot fönstret. Det var eftermiddag och himlen var grå. Sjukhusgården var täckt av asfalt med en hög med brinnande däck i centrum. Någon hade lekt med kritor på asfalten, hoppat hage och kastat boll. Nu var det bara fåglar där ute, svarta fåglar som länsade infektionsklinikens sopor.
Efter spänningen kring de första våningarna började jag slappna av lite. Du verkade också vara lugnare, men på väg upp till sjätte våningen rasade trappan sönder under oss och några av stegen slog i marken djupt där nere. Det lät som hårda trumslag. Jag hängde från räcket med båda händerna, jag hade varit snabb. Du höll dig fast i mina ben med din vänstra arm och din ficklampa singlade ner – en spontan liten ljusdans – och den slocknade när den slog i. Du kastade iväg ditt tjänstevapen så du kunde hålla dig fast vid mig med båda armarna.
»Är du OK?« frågade du. »Mmm,« svarade jag, »du, jag tänkte gunga fram och tillbaka så kan du släppa, hoppa, och försöka få tag på nästa våningsplan, OK?«
»Ja,« svarade du, »men du då?«
»Jag hasar mig upp längs trappräcket.«
Jag började gunga mig från höger till vänster. Jag bet ihop och tog det lugnt, du hade inte märkt spindlarna än och jag ville inte riskera att du skulle misslyckas med hoppet.
»Hoppa då! Jag pallar inte hur länge som helst,« sade jag, och då hoppade du. Jag hörde att du fick fatt i avsatsen, men det verkade vara på håret, och jag var rädd att du skulle riva loss en golvplatta så vi skulle rasa ner.
»Vad är det här för jävla spildrar!?« sade du.
»Spildrar, är du säker? Jag trodde att det var vanliga spindlar!« sade jag, »Kan du kravla dig upp fort? Annars kanske de biter dig i händerna.«
Du kravlade dig upp på den mörka avsatsen utan ett ord. Ditt vapen hade landat där, och du tog det igen. Jag började dra mig med armarna, bit för bit, uppåt till din avsats. Ett par spildrar började krypa på mina fingrar och jag försökte röra mig i en jämn och försiktig takt. När jag väl var uppe hos dig tog du mig i armen och sade: »Titta!«.
»Jag ser inget i det här mörkret,« sade jag.
»Lägg ansiktet mot rutan,« sade du och förde mina händer till en av sjätte våningens två trapphusdörrar, en dörr med glasrutor och stålhandtag.
Spildrar krasade under dina fötter. De var värdefulla, men de kunde också vara farliga.
»Om du kollar att de inte tar oss i ryggen.«
»Ja då,« sade du, »jag lovar.«
Det var knappt att jag såg något. En fosforfackla med kanske halva sin brinntid kvar låg på en kant i den stora salen och rummet var fullt av byggnadsställningar, stålpinnar och plattformar.
»Vad är det du vill att jag ska se?« sade jag.
»Jag tror att de håller på att bygga om fläktsystemet. Hela sjukhuset,« du avbröt dig för att med foten sopa bort en våg av spildrar som kröp mot oss, »hela sjukhuset är troligen stängt för den renoveringen.«
»Aha. Det var därför det inte var några intagna förutom de tre poliserna,« sade jag.
»Ja, och om fläktsystemet är avstängt kan vi gå genom det för att komma till polisernas sal.«
»Vänta nu…«
»Du verkade ju inte lita på hissen och jag litar verkligen inte på trapporna,« sade du och tittade åt det håll där du tappat din ficklampa.
»Om det finns galler då? Hur ska vi kunna vara säkra där inne i fläktsystemet? Krypa runt i mörkret i all ära men jag är trött.«
»Jag har en skruvmejsel så jag kan skruva upp gallren, och du kan ta mitt tjänstevapen och hålla vakt bakåt och åt sidorna.«
»Jag gillar inte det där läbbiga knivspjutet,« sade jag.
»Det är en naginata,« sade du, »och den är väldigt fin. Ta den nu.«
Inte nog med att vi skulle kravla omkring i ett fläktsystem där det troligen var för trångt för att vända sig, jag skulle dessutom krypa baklänges. Vi hittade en fläktlucka nära golvet och, även om jag inte kunde se, verkade det som om spildrarna undvek fläktöppningen av någon anledning. Luften där kändes väldigt torr. Du kröp in först, med din skruvmejsel i handen. Jag tog naginatan i handen (och det spelar ingen roll hur fin du tycker att den är; jag gillar inte vapen) och följde efter, baklänges, med din röst som ledning.
Det gjorde ont när jag hela tiden skrapade mot plåtskarvarna. Luften var torr, den var svår att andas och jag kände hur min hud drog ihop sig.
»Det är kanske bara etthundratrettio meter,« sade du, »en vänstersväng, två högersvängar och en vänster till, vi ska runt centraltrumman.«
Knäna värkte, men jag kröp baklänges och svepte långsamma, sökande tag med din tjänste-naginata. Plötsligt var det som om någon drog mig över håret, på ett tafsigt sätt.
»Spindelväv!« skrek jag, och hoppades att det bara var spindelväv. »Varför sa du inget?«
Inget svar.
»Du?« sade jag.
Inget. Inget svar.
Jag försökte vända mig om, men mina sidor skrapade bara i. Jag kunde inte ens spärra ut armbågarna. Jag lyfte försiktigt handen men drog tillbaka den när jag kände det svaga, trådiga nätet. Djupt andetag nu, av torr luft. Jag vinklade fram naginatan så jag kunde försöka peta upp skaftet i rörtaget strax bakom och ovanför mig. Där fanns det ett hål. Jag backade ett par steg och ställde mig långsamt upp, med ena underarmen som skydd för ansiktet.
»Hallå?« sade jag.
Det ekade och det var mycket dammigare här, jag tror inte att det utrymmet tillhörde ventilationssystemet över huvud taget. Jag visste inte om jag hade stuckit upp huvudet i en liten skrubb, en lucka mellan två rör, eller ur ett hål i golvet i en enorm sal. Mina ögon tårades av luften och jag vände mig om med hjälp av min nyvunna ståplats.
Alltså, nu kommer vi till den där delen som kanske inte var så ansvarstagande mot dig, men du ville ju höra hur det var. Jag hade ont och jag ville bara hem (inte till gården utan till det där hemmet som bara finns i drömmarna och inredningskatalogerna, där skulle jag dricka varm carob och lösa korsord eller bara sova) och du var borta. Det här sidospåret kunde visa sig vara långt och jag vågade inte annat än att krypa ner igen, framlänges den här gången, och försöka följa spåret du hade sagt tidigare. Det här fläktsystemet var en labyrint. Vi var halvvägs, jag hörde centraltrummans dova buller till höger om mig, och jag hade en högersväng och en vänstersväng kvar. Din naginata sträckte jag framför mig, men med udden bakåt så jag inte skulle råka spetsa dig eller någon annan av misstag. Jag höll ett stadigt tag, och höll den ganska lågt, så jag inte skulle råka spetsa mig själv heller. Det där bladet var stort och jag var inte nyfiken på att ta reda på hur vasst det var.
Det var krångligt att ta den runt krökarna och jag tänkte ilsket att till och med polisens förra tjänstevapen, bumerang, hade varit smidigare här inne. Det fanns inget kastutrymme, så klart, men jag hade i alla fall kunnat krypa runt i svängarna utan att riskera att skära sönder fingrarna.
När naginatan slog i visste jag att jag nästan var framme vid gallret. Jag ville vara försiktig men jag kröp hela vägen fram och kände på det. Skruvarna var redan borta. Tur, för jag hade alltid kortklippta naglar och jag hade inga mynt på mig heller, så jag hade varit chanslös att försöka skruva upp luckan. En gång använde mormor spetsen på en potatisskalare för att öppna Jennys dator och schasa bort några småfåglar som försökte bygga bo mellan hårddisken och de andra IDE-enheterna.
Så fort jag tryckt bort gallret såg jag lite ljus. Det var ännu en fosforlykta, den här hade säkert ännu mindre livslängd än den första. Den låg på golvet en bit ner, och det var tur att jag såg den, annars hade jag nog krupit rätt ut och ramlat ner, eftersom jag glömde att kolla om det här var en tak- eller golvventil.
Jag kunde lätt sätta handen i taket här. Jag satt där ett tag, och andades av sjukhusluften. Avståndet mellan ventilens nederkant och golvet såg ut att vara lite över två meter. Jag slängde ner din fina naginata – sorry! – och vände mig så att jag kunde klättra ner med fötterna först. Det var halt och plåtrörets kant var vass, det sved till i händerna när jag slog handflatorna i rörets nederkant för att försöka få tag; i bästa fall hade jag hoppats att kunna hänga kvar, men jag fick inget grepp. Lönlöst, även om jag säkert lyckades dämpa fallet lite. Jag försökte komma ihåg den där judo-fall–tekniken, skulle man rulla (åt vilket håll i så fall?), skulle man landa på rumpan, eller hur var det? Jag hann inte minnas utan slog i med fötterna, försökte göra mig så mjuk och fjädrande som möjligt, och det värkte i hela benen.
Jag var tvungen att sätta mig en stund. Jag rafsade åt mig naginatan (som verkade vara hel) och den där fosforlyktan, tog mig om huvudet, torkade bort snor och tårar från ansiktet och satt med tom skalle och försökte se efter utgångar, men jag var så okoncentrerad att det kanske tog flera minuter innan min trance bröts av att jag hörde dig ropa.
»Anna, var är du?« Det var din röst, så jag gick åt det hållet. Jag öppnade en brun säkerhetsdörr med plasthandtag och där inne var en liten, varmgul sänglampa tänd. Tre patienter låg kedjade i varsin säng och du stod och pratade med en doktor.
Jag lade ner fosforlyktan på en stol.
»Här har du din naginata,« sade jag och räckte över vapnet till dig.
»Jaha, den,« svarade du och fortsatte »det här är doktor Is.«
»Doktor Ris?«
»Doktor Is«, sade doktorn. »Jag fick öknamnet under universitetstiden på grund av mina kryotekniska… experiment.«
TillbakaVidare