💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-47 captured on 2024-07-09 at 07:23:42. Gemini links have been rewritten to link to archived content

-=-=-=-=-=-=-

Ruter åtta – Anna

Lilly satt på en stol vid plastmuggarna – »catering« på den här kongressen, även om det fanns… »saker« att äta i flera av utställningsbåsen – och hennes ögonvitor bara stirrade ut i luften. Hon var väldigt illa sargad, och det spelade ingen roll att jag inte tyckte om henne, det var svårt att se henne så här, med levrat blod och en nervskadad axelstump som inte kunde vara stilla.

»Hej, Lilly,« sade du, »har du blivit på bättre humör nu?«

»…mör,« svarade hon.

»Nehej, tydligen inte. Mår du dåligt?«

»…ligt.«

»Sluta härmas!« sade du

»Ginna,« sade jag, »det verkar ju som att hon fortfarande är i dåligt skick. Det är svårt att bota de döda, var inte nedslagen för att du inte lyckades på första försöket.«

»Det var ju inte bara jag,« sade du grinigt, »det var demonen i flaskan. Hmm, tror du att hon skulle må bättre av en dos av din mormors örter?«

Lilly sken upp när hon hörde det, men jag sade ifrån. »Nej! Absolut inte!«

Då blev hennes ansikte slappt igen.

»Ja, du kan tjura hur mycket du vill, men nu är det detox som gäller för dig,« sade jag.

»Låt oss berätta om uppdraget,« sade du, »om du vill samarbeta med oss, får du bli skvadronledare igen.« Hon verkade inte reagera positivt på det, men det var svårt att se vad hon egentligen kunde höra eller förstå. Du fortsatte. »Tanken är att vi gör ett frontalangrepp mot Annas mormor medan din skvadron gör en spik på västra flanken och röjer upp alla eventuella överraskningar de kan tänkas ha där.«

»Ginna,« sade jag, »varför tror du att de inte har några överraskningar på någon annan flank?«

»Visst, Anna, jag erkänner. Det är egentligen doktor Is jag är mest orolig för, och jag tror att hon har några av sina spindlar på den flanken. Lilly, om du, Laurie och Jin kan förstöra eller på annat sätt oskadliggöra…«

»Vad då för spindlar?« sade Laurie.

»Alltså, de är konstgjorda,« sade jag.

»Vad då, är det spildrar?«

»Ja, lite, fast de här är jättestora,« sade du.

»Hur stora är det vi pratar om? Stora som en fotboll eller ännu större?«

»Ganska mycket större. Hon rider på en sits högt uppe på dem.«

»Fint det,« sade Laurie. »Kom igen, Lilly, vad säger du?«

»Vill du bli skvadronledare?«

Lilly sprattlade till med hela kroppen.

»Jag antar att det betyder ja,« sade du, »OK, ni kan smyga ut genom det här fönstret, det är lika bra att sätta igång så fort som möjligt. Är ni säkra på att ni vet vad ni gör?«

Lilly sprattlade ilsket till igen, Laurie sade »Ja« och Jin såg först tveksam ut, men efter en blick på Laurie sade han »Ja«.

»OK, ut med er!« Lilly hasade sig ut genom fönstret, sedan hjälptes Jin och jag åt att hissa ner Laurie i sin rullstol, och sedan drog du upp och in mig igen.

»OK«, sade jag och drog en liten suck, »är det inte dags för vårt frontalangrepp?«

»Är du inte nyfiken på hur de ska klara det?« sade du.

»Tja, det är jag väl, men vi borde passa på att göra hö medan solen skiner. Bildligt talat.«

»Ja, egentligen,« sade du, »det rätta vore nog det, men tänk på att vårt uppdrag kommer att vara beroende av hur deras går.«

»Det kan du inte mena!« sade jag. »För det första: oavsett om de lyckas eller inte borde vi dra nytta av tillfället. Kanske de kan dra uppmärksamheten till sig så att vi får större chans att lyckas med vad vi ska göra, eller tvärtom: att vårt frontalangrepp gör det mer troligt att polisen ska bli mer överraskade av skvadron alfas flankangrepp. För det andra: menar du verkligen att vi ska göra fel? Det vill säga, något som går emot vad du tror är det rätta att göra? Finns det någon enklare livsregel än ›gör inte fel?‹«

»Jaha, var det en öm tå? Då får jag väl också svara på tvåhandsform. För det ›första‹ är vårt uppdrag i det här fallet att fånga din mormor. Att doktor Is blir oskadliggjord är ett medel för att uppnå det målet, inte ett mål i sig. För det andra skulle du nog inte vara så defensiv om det inte var så att du själv var nyfiken. Du vill ju också veta hur det går för dem, erkänn nu! Det är alltid när man själv känner sig skyldig som man blir som argast.«

»Ja, visst är jag nyfiken, det är väl ingen nyhet direkt, men det är också så att vi har ett gyllene tillfälle att slå till samtidigt, som vi inte borde missa. Visst har du rätt i att information är viktigt men om du inte har något sätt att kombinera, att vi kan få reda på hur det går för dem samtidigt som vi kör, så är det dags att sätta igång nu eftersom de redan är igång och klockan tickar.«

»Om jag har något sätt? Jag kom just på en idé. Har du ingen besvärjelse som kan göra det vi vill?«

Jag slog mig för pannan. »Ja, såklart! Ibland ligger de uppenbara lösningarna så långt borta. Givetvis kan vi fixa det här, men då gäller det att vi skyndar oss. Har du en handspegel med rostig metallram?«

»Nej, men Demona har nog.«

»Usch, det här är så oproffsigt. Allt sånt här borde vi ha ordnat innan.«

»Ja, men jag rusar in till henne nu, så kan du bevaka här så länge.«

»OK. Ska jag kika ut genom fönstret?«

»Ja, rapportera allt till mig när jag kommer tillbaka snart.«

»OK, spring!«

Jag kunde knappt bärga mig, och jag försökte se så långt jag kunde. Jag ställde mig vid sidan av fönstret och hann se att Laurie snäste – eller OK, hon hade faktiskt en sansad röst – hon sade i alla fall till Jin att hon kunde rulla sin stol själv, tack, att det än så länge inte var något fel på hennes armar.

Jin såg besviken ut. Jag kände inte igen honom, var han kär i Laurie eller var det något annat?

Var det någon som behövde hjälp var det Lilly. Hon ledde stolt sin skvadron med stapplande steg och handen mot väggen så länge det gick och sedan fick hon då och då använda handen för att resa sig upp från asfalten. Det var inte riktigt så att hon kollapsade, eller, jo, det också, några gånger, men mest att hon behövde stödja sig lite, som gorillor som går med en knoge i marken.

»Hon hade bara den här,« sade du när du andfådd kom tillbaka och räckte mig en sunkig handspegel med ram av gulnande plast som varit vit.

»Åh, det är ju jättebra!« sade jag, och gav dig en puss. »Nu får du kika medan jag fixar besvärjelsen.«

När jag var klar ropade jag »OK, vi kör!«

»Vad då, ska vi också ut genom fönstret eller?«

»Ja, visst, bra idé!«

»Vänta nu,« sade du, »hur har du blivit skvadronledare helt plötsligt?«

»Jaha, äsch det kanske jag inte har. Hur tycker du att vi ska göra då?«

»Tja, OK, vi kan testa att ta fönstervägen också. Vi får springa runt fort såklart, så vi kommer till fronten.«

»Jaha, finns det inget närmare fönster?«

»Ja, det kanske det finns. Hur mycket tid har vi?«

Det var som vanligt lite svindlande att se in i trollspegeln. Perspektivet är… konstigt, och den har en tendens att zooma och klippa så att man ser nästan precis vad man vill se. Känslan är lite som att kunna se sina egna tankar, tappar man koncentrationen för ett ögonblick kan vad som helst dyka upp i bild. Jag tog ett försiktigt andetag och försökte behålla lugnet så jag skulle se scenen där ute. De var redan framme vid flanken, och där var, precis som du hade förutsett, det tunga artilleriet.

Även om doktor Is’ spindlar inte var riktigt lika stora som poliselefanterna var de obehagligare att se. Spegeln skickade inte vidare ljudet av deras gnisslande ben, men den tystnaden var på sätt och vis värre.

Jag hade sett polisens elefanter förr, men nu var de hjälpta av en hel svärm polisninjor. Det spelade kanske inte så stor roll, jag har inte speciellt mycket respekt för dem, inte när de hade anslutit sig till mormor.

Tillbaka

Vidare