💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-45 captured on 2024-07-09 at 07:23:36. Gemini links have been rewritten to link to archived content

-=-=-=-=-=-=-

Klöver två – Anna

Vad då ›glömde‹? Det där samtalet måste du ha drömt. Det är inte bra att försöka använda vetenskapligt eller ens vettigt tänkande när det gäller sånt här, det är både en förolämpning mot magin och en förolämpning mot vetenskapen.

Dessutom är tid och rum inte alls samma sak. Bara för att något kan mappas som axlar i ett n-dimensionellt kartesianskt koordinatsystem betyder det inte att den modellen är samma sak som verkligheten. När man ska koka något kan man kanske multiplicera volymen med tiden, men de använder helt olika enheter; det är hittills meningslöst att prata om en »meter« tid.

Nej, nu måste jag berätta om när Demona och Ofelia Carmen Desoto gick igenom vad de ville att vi skulle göra.

Hur var det nu? Hon ville att du och jag skulle stå i stjärnans mitt. Jag störde mig på att hon envisades med att kalla det för »nexus«. Stjärnan, ja.

Demona förklarade att under biblioteket finns flera hemliga rum, de spretar ut sig med stora korridorer som en snöflinga eller en stjärna. Du och jag var ju nere i några av dem första gången vi var på biblioteket. Hon sade att varje rum är som ett av korten i att spelkortsstjärna, en som man spår varandra med när man skolkar från matten i sexan.

»Har du tänkt på hur lite av allt det där som har gått i uppfyllelse?« sade du.

»För min del kunde det gärna vara ännu mindre som blivit sant av de där hemska skolgårdsprofetiorna,« svarade jag. »Tack och lov slapp jag gifta mig med Billy Tucker i 6B. Vi fick det att se ut som självmord.«

Demona förklarade att det skulle stå magiker vid var och en av stjärnans spetsar, och att det var därför som det var så viktigt att det kom många kvalificerade kongressbesökare.

Vissa av töntarna som kommit trodde säkert att det här var århundradets händelse. Större än Woodstock och Waterloo och Tetris-VM. Det kanske de hade rätt i, för deras del av alla fall, men jag kände mig besviken.

Att mormor var tokig var inget nytt men jag hade väntat mig att hon skulle ha en bättre anledning än att några entusiaster samlades på biblioteket för en demonframkallning. Du och jag skulle alltså stå i mitten tillsammans med Ofelia Carmen Desoto och genomföra framkallandet.

»Framkallning,« sade du, »ska det vara i ett mörkrum då, eller?«

»Ja…« sade Demona, »är du rädd för mörkret, Ginna?«

Du svalde. »I alla fall… betyder det här att vi inte har livvaktstjänst längre?«

»Oh, nej,« sade Demona, »det betyder det inte, det behöver ni inte vara oroliga för. Faktiskt ska ni få ett extrauppdrag inom det fältet.«

»Alltså,« sade du, »när jag sade så där betydde det inte att jag ville att vi skulle ha mer livvaktsjobb. Jag undrar rent av varför vi fortfarande jobbar här. Vi skrev upp oss bara för att få reda på vad Annas mormors så kallade uppdrag gick ut på och nu vet vi ju det. Jag känner mig inte ens särskilt engagerad i kongressen, och det här med att vi ska framkalla Astaroth känns inte fel direkt men inte heller speciellt nödvändigt. Det är något som jag kan ha eller mista, så för min del går jag gärna hem.«

»Jag förstår,« sade Demona. »Ja, jag såg ju helst att du delade mitt engagemang. Du då, Anna? Hur känner du inför det här?«

»Nyfiken på Astaroth så klart,« svarade jag, »och dessutom vill jag inte att mormor ska kunna förstöra en sån här sak hur som helst. Jag är trött på att hon använder sin makt som om det gav henne rätt att göra vad hon vill eller hindra andra från att prata med vilka de vill, även om den de vill prata med råkar vara universums mäktigaste demon. Ginna, om du vill att vi ska åka hem så gör vi det, men jag vill gärna göra det här med dig vid min sida.«

»Jaha,« sade du till mig, och till Demona: »Berätta nu om extrauppdraget.«

»Åh, det! Det gäller bara att tillfångata Annas mormor, eftersom hon är så farlig. Det vore bra om ni kunde fixa det så fort som möjligt.«

»Ja, det ska inte vara några problem,« sade du.

»Berätta mer om ritualen,« bad jag.

»Det där, det blir inte så märkvärdigt,« svarade hon, »ni kan nog haka på ganska bra efter hand. Jag har gott om hörselskydd och apelsiner.«

»Hur kan du bara ge henne så mycket ansvar utan att testa henne?« sade Ofelia Carmen Desoto. »Du ger henne inte ens den information hon ber om, du bara litar på att hon klarar det ändå. Jag fick genomgå hundra tester innan jag fick jobbet, trots mitt rykte, trots allt jag har klarat, så många häxor jag fångat, så många häxor jag blivit.«

»Ofelia Carmen Desoto,« började Demona, »jag menar största möjliga respekt för dig. Du är en mäktigare magiker än vad jag är och jag beundrar dig. Jag gav dig huvudansvaret för den här kongressens magiska höjdpunkt av en anledning, men du måste förstå att det här är Anna. Vet du verkligen inte vad hon kan göra?«

»Nej, det gör jag inte. Hon har aldrig dykt upp på min radar.«

»Skojar du nu, eller? Det här är ju Anna från gården. Sluta tjafsa nu.« Hon vände sig till oss igen. »Anna, Ginna, anmäl er så fort ni har tagit Annas mormor. Ni kan ju fråga bottenskrapet om de vill hjälpa till, om de har badat färdigt nu.«

Hon rättade till en tavla som hängde snett så en lucka öppnades som ledde till aulan.

Jin stampade stirrigt. »Hur kunde ni bara försvinna så där!«

»Äsch,« sade du. »Sluta klaga. Vi var ju bara borta ett litet tag. Vad har hänt här?«

»Tja,« sade Lenny, »jag har blivit blind, för det första, och jag har inte blivit mindre övertygad om att Bananen här hade något att göra med Pierres och flickans död.«

Då blev du sur. »Lägg av nu! Ser du inte att hon är på havets botten? Var inte så okänslig!«

»Nej, det ser jag inte!« svarade Lenny och pekade på sina röda ögon. »Jag ser inget numera.«

»Sluta tönta nu,« lade jag mig i. »Hon har lidit tillräckligt. Det var trots allt hennes familj som dog, inte din. Hur kan du döma hennes sorg?«

»Vi har lite annat att göra,« sade du. »Är det någon här som vill vara med när vi tillfångatar Annas mormor?«

»Jag vill gärna vara med,« sade Laurie.

»Nej, vänta nu,« sade jag, men du avbröt mig:

»Åh, Anna, kan inte ert privata käbbel vänta? Det här är viktigt!«

»Det är inget litet ›käbbel‹,« sade jag. »Det handlar om min kropp och om förtroende!«

»Åh, ni kan göra upp det där medan jag går och frågar Lilly.«

»Hon är ju död,« sade jag.

»Nej, jag har botat henne, men hon är lite tvär än så länge. Cecilia Snövit och Julie vill nog också vara med.«

»Kanske Stefan och de andra livvakterna borde vara med,« sade Jin.

»Ja, bra idé,« sade du, »men några måste hålla fortet här också.«

»OK,« sade jag, »vet mormor om att Lilly har bytt sida eller kan vi använda henne till ett lur?«

»Jag tror att hon aldrig egentligen litat på henne,« sade du, »och dessutom tycker jag inte att sådana lur är OK.«

Jag kände mig dum. »Du har rätt.«

»Här är min plan: att Lilly tar västra flanken och vi andra gör ett frontalangrepp mot din mormors högkvarter.«

»Ja, det blir fint,« sade jag.

»Få se nu… det blir du, jag, Cecilia Snövit, Julie… kanske Laurie… du då, vad heter du?«

»Ja, OK. Jag heter Jin, och jag är gärna med.«

»Jag vill också vara med,« sade Lenny.

»OK, du och Laurie kan ansluta er till Lillys trupp på västra flanken.«

»Vänta nu,« sade jag, »ska alla vi litar på vara på en skvadron och alla andra på en annan?«

»Nej,« sade du, »jag litar inte på någon.«

»Jag kommer inte att kunna samarbeta med Laurie så det är ingen idé att vi är på samma skvadron,« sade jag. »Jin gillar henne, tror du att de skulle passa med Lilly?«

»Ja, i alla fall så som Lilly är nu,« sade du. »Hon är ganska väck i skallen, om jag ska vara ärlig.«

»Laurie hjälpte mig från botten av havet,« sade Lenny, »kanske vi borde vara på samma skvadron.«

»Nej, du har precis blivit blind,« sade du, »och då kanske du kan hjälpa Julie. Jag tror att blinda har speciella krafter som gör att de är bättre på att känna saker.«

»Va!? Här har vi fördomsbrigaden märker jag!« sade Lenny. »Jag vet väl inget om att känna saker bara för att jag har varit blind i tio minuter!«

»Jag vet inte om jag har sagt det här, men jag själv var blind en gång,« sade du, »men jag hade förkylningstinnitus samtidigt så jag sjukskrev mig några veckor.«

»Jaha, kunde du känna bättre då?«

»Ja, jag fick för mig det i alla fall.«

»Jaha, det får verkligen stå för dig. Jag är trött på att bli reducerad till en stereotyp. Positiva stereotyper är också destruktiva eftersom de ställer krav på oss.«

»OK,« sade jag. »Få se om jag har uppfattat skvadronlistan rätt. Skvadron Alfa: Lilly, Jin och Laurie. Skvadron Beta: jag, Ginna, Lenny, Julie, Cecilia Snövit och eventuellt någon mer, om vi hittar någon vi litar på. Livvakterna stannar på biblioteket och håller ställningarna.«

Tillbaka

Vidare