đŸ’Ÿ Archived View for idiomdrottning.org â€ș magi-kapitel-33 captured on 2024-07-09 at 07:18:11. Gemini links have been rewritten to link to archived content

View Raw

More Information

âŹ…ïž Previous capture (2020-09-24)

🚧 View Differences

-=-=-=-=-=-=-

Spader tre – Anna

Jag kÀnde Peter förut, och det Lilly sÀger Àr bull. Vad dÄ »smittad«? Peter har alltid varit varulv, Àven innan han började förvandlas. Vi Àr inte vÀnner lÀngre, han och jag, men jag hoppas att han Àr pÄ vÄr sida i det hÀr.

Nej, vad sÀger jag? Jag mÄste skÀrpa mig. Det fÄr inte bli sÄ att vi samlar ihop varsitt lag till nÄgon mabla hockeymatch. Final i novembermÀsterskapen, polis vs paria. Usch. Jag önskar att jag hade kunnat prata med mormor om det hÀr, prata vettigt med henne utan att hon försökte hÀvda sin makt över mig.

Jag vaknade av att det drog kallt frÄn ett fönster, och jag reste mig och gick fram för att stÀnga. Rutan var sprucken, sÄ jag gick efter en filt att ha över axlarna, innan jag gick tillbaka till fönstret och sÄg ut över gÄrden och gÄrdagens förstörelse. Det Àr svÄrt att se nÀr natten slutar och dagen börjar, men himlen var i alla fall sÄ dÀr förmiddagsblek som den kan vara ibland nÀr det Àr molnfritt.

Jag gick in till Jin för att se om han var vaken, vilket han var. Han satt och sorterade kuvert, men det verkade som om han hade sovit. »Ska vi göra frukost?« frÄgade jag.

ȁh, kan du inte göra pannkakor?« sade han.

»Snabba kolhydrater pÄ morgonen?«

»HÀll i lite graham dÄ.«

»Du leker med döden,« sade jag och gick ut i köket.

Steve vaknade nÀr han kÀnde pannkakslukten, och Jin kom ut frÄn sitt rum.

»Godmorgon,« sade han.

»Godmorgon, Jin,« sade Steve. »Antar att du inte fick nÄgot gjort i natt?«

»Jo, jag lyckades faktiskt beta av all korrespondens. Arbete Ă€r nog mitt sĂ€tt att skingra tankarna
 men jag vet inte hur det gĂ„r med postleveransen nĂ€r Mikey
 om inte Mikey kommer tillbaka. I tid.«

»Jag kanske kan ta den?« sade Steve.

»Ja, det fÄr nog bli sÄ.«

»UrsÀkta,« sade jag, »vad pratar ni om?«

ȁh, jag glömmer jĂ€mt att vi har gĂ€ster!« sade Steve.

»Det gör inget,« sade Jin, »det Ă€r inte hemligt. Jag jobbar med ett matkollektiv. Vi samarbetar i olika stĂ€der och jag har skrivit en del post – en inventarielista, till exempel, och en bestĂ€llning pĂ„ kryddor – och Mikey brukar ta med sig breven pĂ„ sina resor. Nu verkar det som om Steve kanske fĂ„r resa till de nĂ€rmaste stĂ€derna bara för brevens skull.«

»Det gör inget. Det Àr pÄ tiden att jag fÄr lite ansvar.«

»Steve Àr alltsÄ utsÀnd frÄn kommunistpartiet för att studera hur vi arbetar.«

»Aha, Àr ni kommunister?«

»Nej, Steve Àr, raka vÀgen frÄn Texas, men vi andra gör vÄr egen grej. Jag lagar mat och sköter det administrativa. Bananen fixar vÄr teknik, och elektronik, lagar punkteringar och sÄnt.«

Jag rullade ihop en pannkaka med Àppelmos inuti. »SÄ Àr det du som Àr ledaren?« undrade jag.

»Ofrivilligt i sÄ fall,« sade Jin, »men jag var med och utarbetade vÄr organisation. Mmm, egentligen brinner jag bara för god mat.«

Jag slÀngde en blick pÄ Stefan som fortfarande lÄg och sov. »Stefan dÄ,« sade jag mellan tuggorna, »vad gör han?«

ȁh, han hĂ€nger bara hĂ€r för att han och Steve var ihop förut.«

»Hörde jag mitt namn?« sade Stefan, och strÀckte pÄ sig i en morgongÀspning.

»Det finns pannkakor om du vill ha,« sade jag.

ȁh, hĂ€rligt, men jag tĂ„l inte det. Hur mycket Ă€r klockan?«

»Nio, tror jag,« sade Steve.

»Oj, Àr klockan sÄ mycket?« sade Stefan. »Jag mÄste till jobbet!«

»Vad jobbar du med?« frÄgade jag, medan jag sköljde av min tallrik.

»Jag Àr livvakt Ät en magiker som heter Demona Vampirica.«

»Oh, just det, jag med! Det höll jag helt pÄ att glömma bort.«

»Verkligen?« sade Stefan misstĂ€nksamt. »Jag har inte sett dig nere pĂ„ bibli « Han avbröt sig. »Nere pĂ„ min arbetsplats.«

»Jo, nere pĂ„ biblioteket. Jag fick jobbet igĂ„r,« sade jag. »Jag har ett passerkort hĂ€r nĂ„gonstans « Jag började leta i alla fickor. Jag hoppades att den inte lĂ„g i jackan som jag hade glömt hos dig! Till slut hittade jag kortet i en av mina kĂ€ngor.

»Aha, sÄ vi Àr alltsÄ arbetskamrater,« sade Stefan. »Vi kan ha sÀllis till jobbet.«

Det var kusligt att gÄ ner i trapphuset dÀr Mikey hade försvunnit natten innan, och ja, det fanns fortfarande blod. Stefan sade inget om det, och jag var ocksÄ tyst nÀr vi gick genom den förstörda gÄrden och runt huset till baksidan, till ett litet stall dÀr.

En hÀst stod och sov precis utanför stallet, en stor vit-svart pinto.

»Oh, vad fin hon Ă€r,« sade jag. Ȁr det din?«

»Nej, det Ă€r Steves. Jag tror att han behöver henne pĂ„ sin resa,« sade Stefan. Sedan tittade han upp bakom mig. ȁh, hej, vi pratade precis om dig!«

Jag vÀnde mig, och Steve och Jin kom runt hörnet, indragna i ett samtal.

»Det hĂ€r Ă€r första gĂ„ngen du har riktigt ansvar,« sade Jin, »och det Ă€r viktigt att du sköter det. Öppna inte breven. Vill partiet ha detaljerade kopior för att lĂ€ra sig vĂ„r process kan de fĂ„ det av mig.«

»Jaha, jag förstÄr,« sade Steve. »AnvÀnder du nÄgon sorts formulÀr?«

»Nja, inte Àn, men vi kan prata om det om du kommer tillbaka. HÀmta brev pÄ alla stÀllen du lÀmnar; och om nÄgon ber dig lÀmna nÄgot annat brev till nÄgon annan lÀngs din rutt, kan du lika gÀrna göra det.« Nu var de framme vid hÀsten, och Steve sadlade om.

»OK,« sade han, »var det nÄgot mer?«

»Sköt om dig, Steve,« sade Jin. »Vi kan ha fest nÀr du kommer tillbaka.«

»Det ser jag fram emot,« sade Steve och red ivÀg.

»Hur ska vi ta oss till biblioteket?« sade jag.

»Vi kan vÀl ta den hÀr,« sade Stefan och pekade pÄ en rostig tandem som lÄg slÀngd mot stallvÀggen. »Bananen har fixat bromsarna och punkan. Det enda som fattas Àr framhjulsreflexen, men bÄda lyktorna funkar.«

»Ska vi cykla Ànda in till stan?«

»Ja, sÄ det Àr lika bra att vi sÀtter igÄng.« Han valde den frÀmre sadeln, och vi började trampa.

»Har du varit livvakt Ät Demona lÀnge?« sade jag. Det var skönt att vÄr morgontystnad var bruten.

ȁt Demona? Nej,« svarade Stefan, »men jag har varit livvakt lĂ€nge, och lieman i nĂ€stan, nej, över, tre och ett halvt Ă„r nu.«

»Vad dÄ lieman? Kallas sÄna skelett som du Àr för det?« Jag var inte van vid att cykla tandem, och kÀnslan av att cykla utan att ha ordentlig sikt framÄt var bÄde befriande och lÀskig, men vi började fort fÄ upp farten bra.

»Mmm, för att vi ser ut som döden.«

»Ni ser ganska ruggiga ut. Hur blev det sÄ? Jin sade att du inte hade varit det alltid.«

»Ja, du. Det var en jobbig resa. Det första som hÀnde var att jag tappade hÄret. Det gick sÄ fort, sÄ jag tÀnkte direkt att det var nÄgon sjukdom.«

»Vad dÄ, mÀrkte du det nÀr du borstade hÄret typ?«

»Jag brukade inte borsta hÄret, jag hade ganska kort hÄr redan innan. Jag satt och tittade pÄ TV nÀr jag plötsligt mÀrkte hur en tova föll ner pÄ min mage.«

Nu började vi lÀmna Höststadens runda byggnader bakom oss och började Äka ner för en lÄng, inte sÄ brant, nedförsbacke. Jag kÀnde mig som vÀrldens klumpigaste storkÀft.

»Jag tog det ganska bra,« fortsatte Stefan, »men sedan började jag gÄ ner i vikt ocksÄ. Det var sÄ mÀrkligt, först fick jag mycket mer aptit Àn vanligt, jag bara Ät och Ät men blev liksom aldrig mÀtt. Det var som om kroppen inte tog till vara pÄ maten.«

»NÀr jag blir sjuk brukar jag fÄ mindre aptit,« sade jag.

»Det beror ju pÄ vilken sjukdom, eller hur? Det vÀnde i alla fall; efter ett tag fick jag inte ner nÄgonting. Jag slutade dricka sprit i samma veva, jag levde pÄ vatten i princip. Efter ett tag inte ens det, men dÄ var jag redan ett skelett och all hud, allt annat Àn benen hade ramlat av.«

»Ja,« fortsatte han, »sĂ„ fort jag hade vant mig vid att en sak förstördes och försvann, sĂ„ fick jag nĂ„got annat att sörja. Jag var sĂ€ker pĂ„ att jag skulle dö, flera gĂ„nger om. â€șNu kan vĂ€l inte mer ramla av,â€č tĂ€nkte jag. Jag blev deprimerad förstĂ„s, sĂ„ ett tag orkade jag inte göra nĂ„got. Jag tog nĂ„gon helg ledigt frĂ„n jobbet, men det var lika vĂ€rdelöst hemma. Jag kunde inte direkt bygga modellplan eller sticka medan mina hĂ€nder föll sönder. Fysiskt dĂ€remot, var jag inte trött. Jag blev snabbare Ă€n innan, och kanske starkare ocksĂ„. Det dĂ€r skrĂ€mde mig ocksĂ„, jag trodde att det bara var min sista energi som ruskade till mig â€șpĂ„ vĂ€gen utâ€č. Jag menar, jag Ă„t inget, jag andades konstigt, min puls blev lĂ„ngsammare för varje dag, Ă€ndĂ„ upplevde jag det som att jag kunde koncentrera mig bĂ€ttre, gĂ„ fortare, göra mer.«

Nu var vi i ett grannskap dÀr husen var bÄtar, som stod pÄ lerig mark. De flesta hade vÀlt, men sÄg ÀndÄ bebodda ut. Det var som om man hade tagit en husbÄtshamn och dragit ur proppen sÄ vattnet runnit bort. CykelvÀgen gick pÄ en betongbrygga.

»Det mÄste vara nÄgon sorts magi eller nÄgon annat konstigt. Jag menar, man brukar ju behöva muskler för att röra sig, eller hur? En av de sista sakerna som hÀnde var att ögonen ramlade ut, och dÄ hade jag redan slutat anvÀnda dem för lÀnge sen. Jag vet inte hur det fungerar, men jag ser ÀndÄ.«

»Att du inte gick till doktorn?«

»Doktorn? LÀkarna försökte bara skriva ut dödsattester.«

»Va? SÄ du hade ingen att prata med om det hÀr?«

»Aha, jo, det hade jag ju. Det hÀnde de flesta av killarna pÄ jobbet, ungefÀr samtidigt. Processen tog ungefÀr ett Är för de flesta, och alla var förvandlade inom tvÄ Är.«

»Vad var det för jobb?«

»Vi jobbade pÄ biblioteket redan dÄ. Emil trodde att det hela berodde pÄ nÄgon gammal bok som hade gÄtt sönder. Ingen aning om vilken i sÄ fall, vi gjorde en rÀtt stor utrensning den vÄren.«

»Va, var ni bibliotekarier?«

»Nej, vi som drabbades jobbade som livvakter pÄ biblioteket. De som bara jobbade med sjÀlva böckerna hÀnde det inget med, inget vad vi vet i alla fall. Jag var en av de första som började förÀndras, men jag misstÀnker att det drabbade Olof innan mig. Han började gÄ till jobbet med en stor tygbandana knuten runt skallen som nÄgon slags pirat. Vi har sÄ klart snackat mycket om det, allihop, och försökt lÀgga ihop vÄra ledtrÄdar. En del av oss jobbade bÄde som biblioteksbitrÀden och som bibliotekslivvakter, andra jobbade nÀstan inte alls med böckerna. Vi skaffade munkkÄporna och liarna samtidigt, som en grej. Det blev liksom vÄrt tema.«

»Aha, jag trodde först att ni kom i sÀllskap med Demona.«

»Det kan jag tÀnka mig att man lÀtt tror. Hon verkar gilla döds-grejen ganska mycket. Jag tycker att det Àr rÀtt fÄnigt. Vi Àr lite trötta pÄ det allihop.«

»Jag trodde att lieman var nÄgot man frivilligt blev, att man skrev upp sig pÄ nÄgon slags utbildning.«

»Det Ă€r klart att vi trĂ€nade hĂ„rt, vi Ă€r bra pĂ„ att anvĂ€nda liarna. Du skulle se Olof och Konrad nĂ€r de har en anledning att slĂ„ss
 men ingen av oss skulle ha valt det hĂ€r livet.«

»Var det inte jobbigt mellan dig och Steve?« Nu gav jag mig ut pÄ Ànnu farligare vatten.

»Skojar du? Fast tja, det kunde Ă€ndĂ„ ha varit vĂ€rre, Steve var vĂ€ldigt stöttande i början. Jag hatade mig sjĂ€lv, och vĂ„r fysiska relation blev ett dĂ„ligt skĂ€mt, men han var alltid sĂ„ snabb med att ge mig bekrĂ€ftelse, och sa hela tiden att det var mitt inre som var vackert, och att jag fortfarande var underbar. Efter ett tag blev nog mitt â€șvackraâ€č inre jag lite vĂ€l synligt. Vi har tagit det en dag i taget.«

»Jag tyckte att han verkade sÄ  retlig igĂ„r, nĂ€r vi spelade.« Nu ville jag verkligen bita mig i tungan.

»Ja, jag vet. Tillvaron Ă€r inte sĂ„ enkel för honom. Jag har Ă€ndĂ„ Steve, men Steve har bara ett jĂ€vla
 ett jĂ€vla skelett.« Stefan hade stannat cykeln och stod och grĂ€t. Det kom inga tĂ„rar, men han hulkade nĂ€r han talade, och drog sina hĂ€nder över kindbenen med det dĂ€r knastrande, skrapande ljudet av ben mot ben.

Nu stod vi i ett omrÄde dÀr jag faktiskt hade varit en gÄng, pÄ skolutflykt nÀr jag var liten. Allt hÀr hade en sjuk ton av déjà vu, men mycket var förÀndrat. Det var mÄnga mÀnniskor ute, trots att det var tidigt pÄ morgonen. Husen var höga, av grönmÄlat trÀ, blankt stÄl och tonat glas. Flera av butikerna verkade inrikta sig pÄ kalendrar och klockor.

»Vad fan glor ni pÄ?« skrek han nÀr det hade blivit för mÄnga förbipasserande med nyfikna ögon. »Se pÄ mig,« sade han tyst till mig, »Jag kan inte ens grÄta lÀngre.«

»Stefan,« sade jag. »Du Àr snabbare, starkare Àn förut. Du Àr hjÀlpsam och omtÀnksam.«

Stefan pekade pĂ„ en stor memento-mori–klocka som stod i en korsning, dekorerad med typiska dödskallar. »Vad gör det, nĂ€r jag Ă€r reducerad till en skĂ€mtteckning? En vandrande clip-art!«

»Du Àr en ikon, Stefan. Ingen skrattar Ät dig.«

Stefan snyftade till, det lĂ€t som sand i ett stĂ„lrör, sen pekade han pĂ„ memento-mori–klockan igen. »Se hur mycket klockan Ă€r,« sade han. »Vi mĂ„ste fortsĂ€tta.«

Vi cyklade tysta ett tag. Det var inte backe lÀngre, men jag tycker om att cykla pÄ plan mark.

»SÄ ni Àr alltsÄ bibliotekets livvakter,« frÄgade jag efter en stund, »vad betyder det? Vaktar ni böckernas liv, eller?«

»Ja, till exempel, men vi fÄr dÄ och dÄ speciella personer som vi mÄste vakta. Nu ska vi till exempel vakta Demona Vampirica.«

»Vem Àr hon egentligen? Jobbar hon med att arrangera kongresser?«

»Nej, jag tror att hon Àr magiker,« sade Stefan, »jag sÄg henne pÄ TV en gÄng. Hon trollade fram en kanin ur en hatt.«

ȁh, det gamla tricket, det Ă€r en klassiker!« Morfar visade mig en gĂ„ng med en dubbelbottnad, hög hatt, och jag trĂ€nade en hel eftermiddag innan jag kunde göra tricket hjĂ€lpligt.

»Ja,« sade Stefan, »jag har ingen aning om hur hon gjorde. Baskern lÄg inte ens pÄ ett bord, hon viftade med den och visade alla sidor. Plötsligt blev den fylld och tyngre, som ur intet, och det var en kanin inuti.«

Vi lutade den rostiga cykeln olÄst mot en vÀgg. »LÀtt fÄnget, lÀtt förgÄnget,« sade Stefan.

Vi gick in genom den lilla svÀngdörren till biblioteket.

Tillbaka

Vidare