💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-32 captured on 2024-07-09 at 07:18:07. Gemini links have been rewritten to link to archived content

View Raw

More Information

⬅️ Previous capture (2020-09-24)

🚧 View Differences

-=-=-=-=-=-=-

Hjärter äss – Ginna

Oj, nu sprang du om mig i berättandet, Anna. Det där var mitt i natten för dig, eller senare, men i min berättelse var klockan inte ens åtta på kvällen.

Sköterskan skar upp området kring såret med skalpell, och drog bort det sista av det svarta pulvret, och tvättade och förband det ordentligt. »Någon har ju haft salt i det också!« sade hon förebrående. »Det är fel. Så gjorde man förr, och visst, det kan hjälpa ibland men oftast gör det bara saken värre.«

Hon tog ett steg tillbaka och tittade på såret. »Det kommer att göra ont att stödja på det benet ett tag,« sade hon, »och du kan få ut ett par kryckor.«

»Jag kan ju inte ens gå!« sade jag.

»Åh, just det,« sade hon, »vänta lite så ska jag ringa ett samtal.« Hon gick ut i rummet bredvid, men jag hörde genom väggen vad hon sade. »Hej, det är Pernilla. Nej, på avdelning C. Ja, precis. Du, jag har en patient här som blivit telekinetiskt förlamad, har du någon TK-patient inne? Nej, hon är bortrest. Mm-hm. Jaha, jag får väl försöka där då.« Hon lade på, och slog ett nytt nummer. »Hej, är det veterinären? Ja. Du, jag ringer från Vår Nådiga Moder och jag undrar om ni har något TK-patient inne som kan tänkas hjälpa oss med en grej? Ja, det gäller en patient som blivit telekinetiskt förlamad. Jaha, vad bra! Kan den komma hit eller ska jag skicka min patient till er? Jaha ja. Ja, tack så mycket då!« Hon lade på igen.

»Du,« sade hon när hon kom in undersökningsrummet igen, »jag ska nog skicka vidare dig till en specialist på en gång. Det kan lätt bli värre om man låter såna här saker ligga för länge. Jag lämnar en lapp åt dina vänner, de skulle ju komma hit snart.«

»Ja, precis,« sade jag. Sköterskan (Pernilla, tydligen) öppnade dörren på gavel, såg sig om i båda hållen i korridoren, och rullade ut britsen.

»Det är bara några hus bort,« sade hon, »men jag lägger en filt över dig ändå, OK?« Hon tog fram en ruggig sjukhusfilt.

»Ja, tack,« sade jag.

Det var, precis som hon sade, inte långt bort. Det var bara en kort stund som jag hörde hur regnet frätte på filten, sedan hörde jag av ekot på stegen att vi hade kommit in i ett nytt hus. Sköterskan lyfte bort filten, och vi var i en stor sal upplyst av facklor som hade ett grönaktigt sken.

Sköterskan fällde upp ryggdelen av britsen så jag skulle kunna se rummet. En gorilla klappade en ganska gullig katt som hon hade i famnen, sedan tecknade hon något åt mig med fingrarna.

»Hon säger att hon är veterinären, och att det här får gå fort eftersom hon har mycket att göra idag,« sade sköterskan. Jag visade upp mitt högkostnadskort för gorillan, som pekade på ett stenport som ledde till en mörk korridor. Sköterskan nickade och började rulla in mig dit. Gorillan gick bredvid.

I slutet av korridoren stod en stor tron, och det såg ut som om den var gjuten med husgrunden. En bit bort i ett hörn satt en beostare vid en telefon. Gorillan tecknade, och sköterskan översatte, att tronen var avsedd för de mäktigaste och farligaste patientena, de som hade psykiska krafter starka nog att ändra historien i en enda blinkning, att göra att du aldrig hade varit född, så det var bäst att hålla sig väl med dem. På tronen låg en chinchilla. Gorillan nickade försiktigt åt dess håll, och sköterskan gjorde en djup hovnigning.

Chinchillan blinkade irriterat, och sköterskan nickade ödmjukt med huvudet åt den och rullade fort iväg mig. När vi var i den stora salen igen, precis innanför dörren till gatan, gav hon mig filten och sade åt mig att försöka lyfta armen. Det kunde jag!

»Benen också«? undrade hon, och det kunde jag också.

»Tack!« utbrast jag.

»Som sagt, du får ut ett par kryckor och försök att ta det lugnt. Du kan få efterkänningar av giftet de närmaste veckorna, men om du fortfarande känner något om en månad kan du lika gärna göra upp ditt testamente. Annars är du nog botad.«

Hon hjälpte mig tillbaka till sjukhuset; jag satt insvept i filten.

»Oj,« sade sköterskan när vi var inne igen, »dina vänner har visst redan varit här. De lämnade den här lappen.«

Hej, Ginna, vi var precis på väg att åka när vi kom på en sak: om det går väldigt fort på sjukhuset och du inte känner för att söka upp oss hos doktor Is, kan du gå hem till Julie och vänta. Hon hyr ett rum hos en äldre dam på Cayennegatan 17, översta våningen.

Cecilia Snövit & Julie C.

Det var nära torget och tvärgatan, men en bra bit bort från pensionärskvarteren där Vår Nådiga Moder låg, och jag hade ingen flygande matta. Det skulle ha varit hopplöst att cykla med det här benet.

»Går det bussar?« frågade jag i receptionen.

»Bussar? Nej, men det kommer nog en diligens snart, skynda dig runt bak så hinner du.«

En fin diligens i bra skick plockade upp den lilla skara sjuklingar, hemvändade sjukvårdare, och konvalescenter som väntade bakom sjukhuset. De flesta klev av ganska nära sjukhuset, men jag delade sista sträckan med en städare som berättade en ganska tråkig berättelse om sin semester. Så fort bussen var framme vid torget gick jag av, redan van vid kryckorna.

Det var sällan jag hade något ärende till Cayennegatan; det var en lugn gata med gamla, smala flervåningshus vägg i vägg. Porten var målad i en sval gråvit nyans och det lyste från köksfönstret. Det såg ombonat ut. Jag ringde på, och en äldre dam öppnade dörren.

»Jag ska inte ha något,« svarade hon kort.

»Nej, ursäkta, jag säljer inget,« sade jag. »Jag känner Julie, hyr hon ett rum här?«

»Ja?« sade damen.

»Hon sade åt mig att vänta här tills hon kom tillbaka. Går det för sig?«

»Ett litet tag då. Jag tillåter egentligen inte gäster, men Julie sköter sig så bra så jag gör ett litet undantag.« Hon släppte in mig. Jag tog av mig mina blodiga och skydds-symbol–nedklottrade skor och ställde dem i ett skoställ som verkade vara alfabetiskt ordnat.

Jag såg mig omkring i köket. Tapeterna var vackra, ett detaljerat blommönster i grönskala. Fönstren såg lätt orangetonade ut, och taklampan lika så. Tallrikar med olika historiska motiv hängde på väggen, liksom ett par korsstygnsversioner av klassiska tavlor; da Vincis Den Sista Måltiden, och en Rembrandt som jag inte kommer ihåg vad den heter. En vit spetslöpare klädde bordet. Överallt i rummet stod prydnadssaker, dekorationskopparbunkar och gamla klockor och lampor.

»Slå er ner, för all del,« sade hon och visade mot bordet. Jag satte mig på en av de mörka träpinnstolarna. Hon såg ner på mina sönderskurna polisbyxor. »Jaha,« sade hon, »är det så modet ser ut nu för tiden? Själv försöker jag vara hel och ren, men det passar väl inte dagens tempo.«

»Ursäkta, det är verkligen inte min avsikt,« sade jag. »Jag kom precis från sjukhuset.«

»Ja, jag klagar inte,« klagade hon. »Jag önskar bara att dagens ungdomar var lite mer som unga fröken som hyr hos mig. Hon är skötsam, Julie. Snäll och punktlig.« Hon tog fram en spiskanna ur ett lågt skåp. »Får det vara en kopp te, kanske? Det är kamomill-.«

»Nej, tack,« sade jag, »men gärna ett glas vatten om jag får.«

»Här var man kräsen, minsann!« sade hon, men tog ner ett glas från skåpet över diskhon ändå, och fyllde med vatten efter att ha känt under strålen med lillfingret att det var svalt. Hon räckte mig glaset och kokade sedan ändå upp tevatten till sig själv, och gjorde en kopp med kamomillte. Hon muttrade något som jag inte kunde höra.

»Ursäkta,« sade jag medan hon tog sin kopp och satte sig mitt emot mig, »vad sade ni?«

»Jag sade att när jag var ung tackade man för vad som bjöds.«

»Jag förstår,« sade jag, »men jag råkar vara allergisk mot kamomill.« Det var en lögn, men jag ville verkligen inte dricka te nu, då skulle jag ha slocknat direkt.

»Fröken gör förstås som hon själv vill,« sade hon. »Julie brukar alltid tacka och ta emot.«

Det blev obekvämt tyst ett tag. Hjälp, vad skulle jag prata om?

»Vad är det där?« sade jag, och pekade på en märklig lampa där stora färgblobbar simmade omkring.

»Det är en lavalampa,« sade hon. »De slutade tillverka dem, de påstod att de var en brandfara. Struntprat.«

»Jag gillar den,« sade jag. »Den ser spännande ut.«

»Ja, den är fin,« sade hon, »men jag föredrar den här.« Hon pekade på en klocka med liten urtavla och stor träbas. Den såg ut som en moraklocka i miniatyr. »Ni kanske inte tror det,« sade hon, »men det är faktiskt en äkta europeisk träklocka.«

Jag tyckte att den såg ganska tråkig ut. Den var vit, och var amatörmässigt dekorerad med några ditmålade blommor. Jag lyfte den, och såg att batteriet – ett vanligt AA – fattades på baksidan och luckan verkade borta. »Berätta mera,« sade jag.

»Ja, jag har faktiskt ganska starka sentimentala skäl att behålla den där klockan. Det var så här, att i min ungdom, det här har ni förstås redan förstått, var jag truppledare för en tämligen skoningslös dödspatrull. Vi reste från by till by på landsbygden och skövlade och brände allt vi kunde komma åt, så länge vi fick betalt för våra tjänster förstås. Vi tog inga fångar och vi skonade ingen. Det var vår första regel. ›Lämna inget levande.‹«

»Vad har det med klockan att göra?«

»Jag kommer till det! Jo, en gång kom vi till en by i en del av kontinenten där vi aldrig hade varit. Jag var som vanligt den som skötte förhandlingarna med borgmästaren. ›Vi gör det för 10 000,‹ sade jag. ›Usch,‹ sade borgmästaren, ›det var dyrt. Kan vi inte säga 5000?‹ Jag sade att jag kunde tänka mig att gå ned till 9000 men att det kunde påverka arbetsmoralen hos patrullen. ›9000 är ändå lite mer än vad vi hade tänkt oss,‹ sade borgmästaren. ›vad sägs om 6000?‹ ›Nej. Förolämpar du oss? Jag kan försöka få ner det till 8700 men då kommer jag behöva lägga ur egen ficka.‹ Det var då borgmästaren tog fram den där klockan. ›Vi säger 6000 och så slänger jag med den här europeiska träklockan på köpet.‹ Jag stirrade på klockan. ›Pfft. Vad är det där?‹ sade jag. ›Det är en batteridriven klocka med kvartsprecision,‹ sade borgmästaren, ›den är tyst och den är vackert handdekorerad med blåeld och akvileja.‹ Jag bad om att få se på den, och han höll fram den närmare mig. Jag drog undan mitt brinnande svärd för att inte råka bränna honom innan vi hade kommit överens om priset. ›Nej, räck över den,‹ sade jag. Han sade att jag skulle ha all tid i världen att studera den och till och med använda den när den var min. Jag funderade. ›Hur blir det? Ni gör jobbet, så får du klockan?‹ ›Ja,‹ sade jag, ›jag får nog slå till. Ett sånt erbjudande får man inte ofta!‹. ›Nej, verkligen inte,‹ sade han, ›mycket generöst om jag får säga det själv! Då säger vi alltså klocka mot jobb.‹ ›Ja, verkligen!‹ sade jag.«

»Vänta nu,« sade jag, »pengarna då?«

»Nej, alltså, jag fick klockan istället för pengarna. Truppen blev arg förstås. Ja, nu när jag tänker efter kan den där dagen ha inneburit slutet för dödspatrullen. Det var inte många uppdrag vi tog efter att vi hade skövlat den där byn, och de få vi gjorde, gjorde vi liksom utan hjärta.«

»Mmm… men klockan är fin.«

»Ja, den är trasig nu, men… den betyder mycket för mig.«

Då hördes det nycklar i ytterdörrens lås. »Åh, det måste vara Julie!« sade vi i mun på varandra, vilket fick damen att säga »Hmmf.«

Cecilia var lite längre än Julie, men det var ändå hon som fick luta sig mot Julies axlar, och hon verkade ganska illa däran. »Fort,« sade hon, »har ni vinäger? Jag har fått i mig vitlök! Citron går också bra.«

»Hmm, jag har både vinäger och citron i skafferiet, men jag hade tänkt använda det till riset på söndag.«

»Hon dör ju annars!« sade jag, men det gjorde bara damen irriterad.

»Ska ni bara klaga kan det lika gärna vara!« sade hon.

»Snälla Bea,« sade Julie, »vi tar bara lite grann.«

Då log damen för första gången dittills. »Eftersom det är du, Julie, och du frågar så sött.«

Julie lade över Cecilia från sina axlar till mina, och tog fram en näsduk ur fickan och stänkte vinäger på den. Hon baddade Cecilias läppar med vinägernäsduken. Jag hörde hur Cecilia slutade andas. Brukade hon andas? Hon hade varit andfådd när hon kom in! Hon öppnade sina ögon och höjde upp en hand till ansiktet. »Förlåt mig,« sade hon, »jag menade verkligen inte att vara till besvär.«

»Cecilia, gå upp och lägg dig på min säng och vila ett slag,« sade Julie. »Du kan lägga dig direkt på överkastet så länge, men ta en av filtarna om du vill.« Jag lånade Cecilia mina kryckor som hon använde fram till trappräcket, sedan klarade hon sig upp för trappan själv. »Fortsätt upp för båda trapporna,« sade Julie, »det är allra högst upp.«

Vi stod tysta ett tag i köket, sedan lyfte damen sina händer med en suck och sänkte dem igen. »Ja, jag kanske inte borde säga det här inför dina vänner, Julie, men jag oroar mig för ditt umgänge. Vi såg ju båda hur din nya gäst verkade må, och jag tror faktiskt att den här unga damen« – hon vände sig till mig – »använder narkotika! Hon talar sluddrigt och verkar okoncentrerad.«

»Åh, Bea, du vet att du inte behöver oroa dig för mig!« sade Julie. »Jag håller mig på den smala vägen, och det vet du.«

»Det är bara…« sade Bea, »att hon var så… så oförskämd mot mig! Jag försökte vara artig, jag försökte bjuda på te, men jag blev bara bemött som om jag vore något slags monster.«

»Du är ju ett monster,« hasplade jag ur mig, »du har ju till och med haft en skoningslös dödspatrull!«

»Ginna,« sade Julie, lugnt men skarpt, »gå upp till Cecilia så länge, så pratar jag med Bea.«

Jag ryckte på axlarna och tog mig upp för trappan, och tog med mig mina kryckor upp.

»Du vet ju att du inte får ta hem främmande,« sade Bea. »Nu kommer grannarna skvallra om mig igen!«

»Så, så,« hörde jag Julie trösta nerifrån köket.

Det här huset hade väl mycket prydnadssaker för min smak, men allt verkade ha en historia bakom sig och allt verkade passa ihop på något sätt. Det fanns ett kottdjur med tändsticksben, där ett av svavlen var använda, det fanns ett dammigt träskrin med metallbeslag, och det fanns en riddarhjälm med stor fjäderplym och skotthål i bakhuvudet.

Översta våningen förvirrade mig lite, med tre vita dörrar intill varandra. Jag chansade, och kom in i ett rum där Cecilia låg på en säng. Jag stängde bakom mig igen. En svag fönsterlampa var det enda ljuset. Det låg en bunt kläder i en stor hög i ett hörn av rummet, som i övrigt var ganska sparsmakat dekorerat, till skillnad från resten av huset. Det enda på tapeterna var en stor, sliten affisch med en topologisk karta över havsbotten, och texten »Corpse-Paint Apathy – World Tour ’77« längst ner.

Jag satte mig på sängkanten hos Cecilia. »Hur är det?« sade jag.

»Det är mycket bättre, tack,« sade hon.

»Orkar du berätta?«

»Mmm, visst.« Hon flyttade sig en bit, så jag också kunde lägga mig ner. Jag tittade upp i taket.

»När vi först kom dit verkade det helt öde. Fabriken var släckt och arbetet verkade vara slut för dagen. Vi hade inget passerkort till skolan heller, men jag gjorde mig till dimma, gick igenom nyckelhålet, och låste upp. Stolarna stod uppställda på borden och bortsett från en dörrkarm en trappa ner var det nästan bara nödutgångsskyltarna som lyste. Vi gick ner till den dörren och lyssnade, och där hörde vi metalliska och klistriga ljud.«

»Spindelprojektet?«

»Du skulle ha varnat oss för det, Ginna. Jag öppnade försiktigt dörren, och – jag vet inte om du har sett vad hon har därnere, men hon hade fyra piedestaler med spindelägg, och när vi öppnade dörren föll de av sina piedestaler och rullade mot oss. Doktorn var där också. Hon såg annorlunda ut jämfört med när jag träffade henne senast, men hon hade kvar samma… djuriskhet, eller odjuriskhet snarare. Hon drog ut en lång, smal metalltråd från det hon jobbade med. ›Välkommen hit,‹ sade hon. Julie bara stirrade på henne. ›Doktor Is,‹ sade hon. ›Är det så du kallar dig nu för tiden, Amy?‹«

»Va?« sade jag. »Kände hon doktor Is sedan tidigare?«

»Tydligen. ›Jag har vad du behöver‹, svarade doktorn, och höll upp en spruta med blod. Julie skakade bara på huvudet. ›Du tror att du vet var du har mig, Amy, men du tror fel. Du kan aldrig utnyttja mig igen.‹ Jag trodde att doktor Is skulle bli arg, men hon bara skrattade. ›Är du säker?‹ sade hon, och höll upp sprutan igen.«

»Nej, alltså, sluta. Du försöker måla upp Julie som någon sorts blodsknarkare? Vänta med den delen av berättelsen till dess att hon kommit tillbaka.«

»Jaha. Som du vill. I alla fall, hon hade den där metalltråden som hon liksom drog ut och ut och ut. Det gjorde liksom ont medan hon gjorde det, det var som om hon drog i något djupt inuti mig, eller som om liksom min mage och mitt innanmäte blev mindre och mindre ju mer hon drog i den där tråden.«

Då öppnades dörren försiktigt.

»Hej, Julie,« sade jag, och vi satte oss upp. »Cecilia Snövit berättar om vad som hände, hon hade precis kommit till att ni träffade doktor Is.«

»Jag berättade att du kände henne som tidigare, och det där med sprutan,« sade Cecilia.

»Det där är bara bull!« sade Julie argt. »Doktor Is kan ta sina jävla mediciner och dra. Du och Ginna, ni tror ni fattar, men ni har aldrig varit inne i den där kylan. Man blir liksom helt avstängd, det är som att vara död i fyrtiofem minuter. Man märker inte vad folk gör med ens kropp, man skiter i det. Det är bara då man kan skita i det.«

»Julie. Det är Cecilia Snövit du pratar med. Jag bor i den där kylan, OK? Jag känner frosten i mina ådror varje dag. Du kan snacka om fyrtiofem minuter. Jag har varit där i en livstid. Bara att… just nu, det känns lite konstigt… som om något… liksom klibbar i ådrorna.«

Julie tog ordet igen. »Jag ska berätta vad som hände med frostskallen där. Du var helt utslagen, Cecilia, minns du det? Du segnade bara ner när doktor Is drog ut den där metalltråden.«

»Jag… det svartnade bara till ett ögonblick! Sedan, du höll precis på att spetsa hennes hjärta med ditt avbrutna träkvastskaft, och hon kastade den där vitlöksbomben på mig.«

»Spetsa henne? Du är ju knäpp. Jag är ingen mörderska, Cecilia. Jag är inte som ni vampyrer! Du var medvetslös, och doktor Is tog fram sina kirurgverktyg och öppnade dig.«

»Nej!« skrek Cecilia.

»Det är sant!« sade Julie. »Där inne, inuti dig, hade du en massa gelatinartade former, du hade fyrkanter och trianglar och kedjor och grejer med olika skaft och pyramider, allt i olika klara färger. Orange, purpur, blå… Dallriga, men med tydliga former.«

»Lyssna inte på henne, Ginna,« sade Cecilia tyst, »det kan inte, du kan inte… var har du läst det?«

»Läst det? Jag såg det! Det var inte ens det värsta.«

»Vad var det värsta?« sade Cecilia.

»Hmmf. Jag tyckte precis att du sade att du inte trodde på mig?«

»Snälla, berätta bara!«

»Jo,« började Julie. »Nu har du ännu en sån där gelatinform inuti dig. En rund den här gången, en rund och blek.«

»Vad… vad menar du?«

»Doktor Is, som ni kallar henne, tog ett av spindeläggen från golvet, släppte ner det inuti dig, och sydde ihop dig med polyestertråd.«

»Nej!« Cecilia skrek igen, och ryggade tillbaka, och tog sig för buken. Hon lyfte sin kavaj och skjortblus. Där satt stygnen, prydligt i en vertikal rad, noggrant utförda. Hon började dra upp stygnen för hand, med naglarna, som fumlade panikslagna.

»Nej, sluta,« sade jag. »Du kommer bara göra illa dig.«

»Den vänder sig inuti mig!«

Jag vände mig till Julie. »Var det verkligen det som hände? Hur lång tid tog det ungefär, och varför gjorde du inget?«

»Det kan ha tagit kanske… en dryg halvtimme, men…«

»Hon gjorde inget för att hon är doktor Is lilla knarkslav, OK?«

»Sluta!«

»Vänta nu,« sade jag. »Försökte du spetsa henne eller inte?«

»Alltså, den här biten som händer nu, då var Cecilia vaken igen, så du får väl höra bådas våra versioner och bestämma själv vad du vill tro. Cecilia sade ›Doktor Is,‹ med den där hotfulla rösten.«

»Hotfull? Den är… ja, OK.«

Julie fortsatte. »›Då sade doktorn något i stil med ›Jag förstår att ni är arga på mig.‹« Jag tittade på Cecilia, som nickade att det stämde.

»›Jag förstår att ni är arga på mig, och ni får gärna vara det. Ni har all rätt att vara det.‹ Så sa hon.«

»Det är det där som verkligen gör mig arg,« sade Cecilia. »Hon vill hellre att människor är arga på henne än att de förlåter henne. Hon kan erkänna en… meningsskiljaktighet, men det är knappt att hon säger att hon har fel, och det är verkligen inte så att hon ber om ursäkt, eller förlåtelse!«

»Det var då du sade…« sade Julie.

»Det var då jag bad henne att bota mig från vampyrtillvaron,« sade Cecilia. »Hon svarade så märkligt. Hon sade ›Är det bara det du ber om? Var försiktig med vad du önskar, Cecilia… Snövit, kallar de dig inte så, numera?‹ Sedan gjorde hon inget.«

»Hon hade ju redan gjort tillräckligt,« sade Julie.

»Det var nu som du flippade, och anföll henne med din rakkniv framme i vänstra handen, och den där trästaven i den andra.«

»Jag försökte inte ›spetsa‹ henne! Jag ville bara… hoppa fram, innan hon var beredd.«

»Doktor Is är alltid beredd. Hon slängde en vitlöksbomb på mig och så viskade hon något till dig, som jag inte kunde höra, och du hjälpte mig ut till mattan. Vi måste tillbaka dit! Om hon inte är någon annanstans… Ginna, vet du var hon bor?«

»Sluta nu,« sade jag. »Du behöver vila och jag behöver sova. Kan vi stanna här, Julie?«

»Nja… Bea gillar inte det.«

»Några timmar bara. Jag är dödstrött.«

»Har du ingen egen lägenhet?«

»Jo, men polisen har haft mina nycklar.«

»Var inte så paranoid,« sade Julie, »i alla fall inte på förhand. Vi åker dit och ser efter.«

Julie gick fortare ner för trappan. Jag och Cecilia fick stötta oss mot trappräcket, båda två, och jag hade mina kryckor i handen. Jag hörde Julie ropa, så fort hon kommit ner:

»Nej! Vad gör du? Sluta!«

När jag och Cecilia kom ner såg vi vad som höll på att hända; Bea hade gått loss på Cecilias matta med kökssaxen, men slutat när Julie kommit på henne.

»Usch,« sade hon, »ni hade lagt den här gamla slitna saken i min tambur!«

»Du får ju inte förstöra den för det!« sade jag.

»Den var ju redan så trasig, tape:ad och kladdig och med sopsäckar. Det är ju en mögelfara!«

»Vi ska snart ta den här ifrån,« sade Julie. »Ta det lugnt.«

Väl utanför dörren försökte Cecilia inspektera skadorna, men mattan drog sig undan från henne, och piskade till henne.

»Den… gillar inte mig längre?«

»Det var ju svårt när vi var flög från kylskolan också,« sade Julie.

»Ja, men jag hoppades att det var inbillning.«

»Får jag se?« sade jag. Jag närmade mig mattan och vände på den. Bea hade mest skurit i plasten, för att se om det fanns mögel under, men det fanns åtminstone två stora revor i mattan också, den ena lite större än den andra.

Julie bredde ut mattan på trottoaren. »Om du lär mig det hemliga namnet så kan jag och Ginna flyga på mattan och du kan flyga bredvid.«

Cecilia Snövit såg sorgsen ut. »Ja, jag antar att det är det bästa vi kan göra. Kom närmare.« Det gjorde Julie, och Cecilia satte huvudet vid hennes öra. Då ryckte Julie undan.

»Nej!« sade hon, »försök inte att höra vad doktor Is viskade till mig förut!«

»Jag ska bara viska namnet!«

»Ginna,« sade Julie, »kolla att hon inte sätter sitt öra mot mitt, OK?«

Jag nickade, och Cecilia viskade något till Julie.

»Ja…« sade Julie, »det låter rätt.«

Julie vinkade åt mig att sätta mig på mattan, och gjorde likadant själv.

Cecilia vred sig, som om det kliade någonstans, och gjorde en plågad grimas.

»Cecilia?« sade jag.

»Jag kan inte förvandla mig, det bara… klibbar!«

»Menar du allvar? Är det vitlöken?«

»Vitlök känns inte så här. Det här är som klister i blodådrorna, det känns som om någon klämmer mig hårt på armarna, benen och fingrarna.«

Julie satte handflatan mot mattan och mumlade »Aleo«, och den lyfte en knapp meter. »Sätt dig här då,« sade hon. Cecilia klättrade upp på mattan och satte sig mellan oss, och då krängde mattan till, vilt. Om den hade haft en hals skulle den säkert ha morrat.

»Så där ja!« sade Julie. »Det var väl inte så farligt.«

Cecilia huttrade medan vi flög, och hela vägen torkade hon bort svidande regndroppar från sitt ansiktet. »Jag hade glömt hur regn kändes,« sade hon. Mattan kastade inte av oss, och Julie styrde den bra. Jag tycker om det sättet att resa.

Porten till trapphuset var låst eftersom klockan var efter tjugoett, och mina nycklar låg i rörsystemet under fängelset. »Kan du göra dig till dimma,« sade jag till Cecilia Snövit, »och låsa upp inifrån?« Cecilia skakade på huvudet.

»Det är OK,« sade Julie, »jag kan testa en grej.« Hon satte ena handflatan mot dörren och blundade, och bytte sedan försiktigt ut handflatan mot fingertopparna och lät dem känna, spela runt låset. Med den andra handen knackade hon lätt. Hon lät fingertopparna vila mot dörren, och med den andra handen tog hon pulsen på den arm som kände på låset.

»Är det någon av er som har en hårnål, eller ett gem i värsta fall?« frågade hon.

»Nej.«

»Nej.«

»Va, ingen av er? Kom igen!«

»Du själv då?«

»Jag brukar ha, men jag har haft håret annorlunda nu när jag är sorgklädd,« sade hon. »OK, då får jag försöka på det… hmm, ›gamla‹ sättet.« Hon knackade med pekfingret, ringfingret och sedan två gånger hårt med andra handens flata. Hon log, och tog sedan i handtaget och öppnade dörren.

»Var det där magi?« sade jag.

»Nej,« sade hon, »det var fingertoppskänsla.«

Tommy låg och sov i några kartonger utanför tvättstugan igen. Vi vet inte riktigt var han egentligen bor, men en del kallar honom för »hyresvärden«. Han är alltid någonstans i något av de gemensamma utrymmena, och innan jag hade lärt känna honom tyckte jag att det var obehagligt, men nu vet jag hur trevlig han kan vara. Vi gick försiktigt förbi honom för att inte väcka honom.

När vi kom upp till andra våningen såg vi att flera av lägenhetsdörrarna var uppbrutna. Var de så angelägna om att undersöka mitt hem? Jag brukar inte ha min hemnyckel med mig – kalla det en försiktighetsåtgärd om du vill – jag brukar pilla upp låsspärren med ett plastkort istället. Jag har inte mitt namn på dörren heller, så jag antar att de hade brutit sig in hos alla som inte verkade vara hemma.

Vi gick in till mig, och Cecilia blev förfärad när hon såg oss i min mörka hallspegel.

»Ta det lugnt, den är tonad,« sade jag, »det ska se ut så.«

»Det är inte det, det är… jag är inte…«

»Vad?« Ibland kan jag vara så trögfattad.

»Jag har inte sett min spegelbild på många år,« sade hon, »men nu är det som om jag har ett klistrigt sken som…« Hon avbröt sig och lyfte på en hand, och lekte med att spegelbilden gjorde precis som hon. »Som…« Hon drömde sig bort, och hennes ansiktsuttryck var på samma gång lekfullt och bekymrat.

Matoljeflaskorna låg fortfarande utspridda, så förhoppningsvis hade de inte lyft på mattan. Jag har en del gamla brev där, och en extra nyckel till vapenskåpet. Jag hade den vanliga på nyckelknippan som polisen hade tagit, så jag kunde inte helt lita på att de inte hade förstört eller förgiftat vapnen där inne, men alla fanns kvar. Svärdet (en vanlig polis-katana, men jag hade skött om det väl), min nunchaku (Lilly ville aldrig använda dem, hon hade skadat sig ganska rejält när hon hade försökt lära sig, men jag var ganska bra) och min slitna bumerang.

Jag tog fram svärdet och försökte se så gott jag kunde om handtaget var giftbestruket eller om bladet var preparerat för att oväntat lossna. Det var svårt att se förstås, och jag visste inte hur lurig din mormor kunde vara, men jag trodde att det nog skulle gå att använda, och jag stod med det i händerna ett tag. Sedan tänkte jag till – vilka var mina fiender nu för tiden? Claire, Monica, Eleanor… Lilly? Jag ville inte skada någon av dem! Jag lade in svärdet i skåpet igen, och låste.

Jag måste hitta ett nytt gömställe till nyckeln också, jag litar bara på varje gömställe en gång, och under mattan har aldrig varit bra. Det fick vänta, jag lade den i fickan så länge. Din jacka låg på soffan. Jag tänkte att jag skulle låna den tills jag träffade dig igen.

De flesta böckerna i min bokhylla kommer från några lådor jag köpte osedda på en aktion. Jag behövde något att fylla ut med. Jag har läst några av böckerna, men mest är de till för att dölja mina grejer. Jag har allt bakom böcker – pulvergift, kaststjärnor, kryddor, pengar och mina telefonlistor. Min sinnebild av inbrott är en total oreda, och att böckerna skulle vara nedrivna från hyllorna och ligga huller om buller på golvet, men här stod de på hyllorna. Jag förstod ändå att de hade snokat bakom dem, eftersom böckerna inte stod i sin vanliga ordning. Nej, jag har inte memoriserat ordningen, och de står inte i alfabetisk eller kronologisk ordning heller, men jag har ställt dem enligt ett system vars enda syfte är att se om de har blivit flyttade, och som ska vara lätt för mig att komma ihåg. De står så att varannan bok har ett författarnamn från andra halvan av alfabetet, och var sjunde bok står upp-och-ner.

I badrummet hade de rotat bland mina hitte-pärlor som jag har i ett glasspaket. Jag mådde illa av att någon hade fingrat på dem. Jag måste komma ihåg att inventera dem senare. Jag gick ut i min lilla köksvrå och såg efter under diskbänken. Inget och ingen, förutom det vanliga: en hink och en mopp, och så Europas Fåglar, den tjocka inbundna.

»Åh, förlåt att jag är en så dålig värdinna,« sade jag, när jag väl vände mig till Julie och Cecilia.

»Det är väl OK,« sade Julie, »det är inte ditt fel att det har varit inbrott.«

»Nej, jag vet, men jag borde i alla fall ge er lite mer uppmärksamhet.« Jag såg ut mot gatan ett tag, sedan sade jag: »Jag känner mig helt stirrig. Jag funderar på att gå hem till Lilly och höra vad hon har att säga om det här. Ni kan sova om ni vill.«

»Åh, jag sover aldrig…« sade Cecilia och gäspade, »på natten. Hmm. Jag är nog trött ändå. Det känns som om allt är så trögt inuti mig, liksom ihoplimmat.«

»Det var ju du som var tröttast av oss, Ginna,« sade Julie. »Jag är också trött, men jag kan följa med.«

»Stannar du, Cecilia?«

»Ja, jag gör nog det.«

Jag drog på mig din jacka, och Julie och jag tog mattan ner till Lillys gata. Hon brukade bo i polisens sovsal men sedan ett par år tillbaka bor hon i ett eget hus, även om hon inte har gjort mycket för att inreda det – glödlamporna hänger nakna i taket och oftast tänder hon bara stearinljus nedstuckna i sockerdricksflaskor på fönsterblecket. Lillys gata är mysig; det är en allé, och några av barnen som bor där brukar knyta tygbitar i de döda träden, så det ska kännas lite som förr, när till och med stadsträden hade löv. Lillys hus är ett litet gårdshus bakom en radhuslänga, och det är en välskött, sandad gång som leder upp till hennes port.

Jag ringde på, och hon öppnade nästan genast, i nattlinne och morgonrock.

»Ser man på,« sade hon. »Samhällets fiende nummer ett ringer på, och en rånare har hon med sig också.«

»Hej, Lilly,« sade jag. »Låg du och sov?«

»Nej, jag fastnade i Tetris, men jag skulle precis gå och lägga mig.«

»Jag hoppas att vi inte stör…«

»Nej, stig in. Jag ville faktiskt prata med dig.«

Vi gick in och jag satte mig på Lillys skrivbordsstol. Det var svårt att sitta bekvämt. Trasig som vanligt och ryggstödet hade kört in sig och fast. Julie satte sig på skrivbordet och Lilly satte sig i sin vackra korgstol, efter att ha stängt av sin 486:a.

»Vad är det jag hör om att du har blivit polisens fiende?« sade Lilly.

»Du kan ju fråga Monica om det,« sade jag. »Jag vägrade skriva över ett fall till henne.«

»Hon berättade om det. Det är inte likt dig att vägra lyda order.«

»Det är inte likt Monica att villkorslöst gå över på mördarnas sida.«

»Jag vet, men insatsstyrkans uppdrag är faktiskt viktigt. Ibland är lagens andemening viktigare än den bokstavliga, och ändamålen helgar medlen.«

På sätt och vis förvånade det mig att höra det här från Lilly. Visserligen var hon en polis av den gamla skolan, och vare sig andemening eller bokstavlig mening hade hindrat henne förr, och inte brukade hon behöva några heliga ändamål för att använda vilka medel hon ville, heller. Inredningen av den här boden vi satt i nu var var till största delen saker som konfiskerats som »bevis« en gång i tiden. Hon var egentligen inte ond, Lilly, och hon hade en väldigt personlig moralisk kod som hon höll hårt på. Hon var selektiv med vilka mutor hon tog emot. Det var inte så att hon drog gränsen mellan rätt och fel lösare än vad jag gjorde, hon hade bara flyttat den lite. Att samarbeta med mördare hade jag aldrig sett henne göra tidigare.

»Lyssna nu,« fortsatte hon. »Jag förstår att du inte litar på vår nya insatsledare, men litar du inte på mig, Ginna? Du är ju min partner.« Hon höll upp det slitna, flätade vänskapsarmbandet som jag hade gjort på en av polisens pysselkvällar efter vår första lyckade bankrazzia.

»Varför har ni inte talat klarspråk om vad uppdraget gäller?« sade jag.

»Vi ska berätta, men du vill ju inte smörja in dig med salvan.«

»Nu är det ju du som inte litar på mig. Varför kan jag inte få höra vad det gäller, utan att tvingas köpa gummans hjärntvätt rakt av?«

»Det är inte hjärntvätt, Ginna. Det är som att vara i en varm famn, det läker alla sår, både kroppsliga och själsliga. Det svider lite grann, men det öppnar verkligen portar i hjärnan.«

»Anna säger att priset är för högt.«

»Det där barnbarnet? Varför lyssnar du på henne? Ginna, vem är det som alltid har haft din rygg? Det är jag, och du har haft min.«

»Varför lyssnar inte mormodern på henne? Varför lyssnar ni inte på henne, hon borde ju känna sin mormor bättre än ni!«

»Har hon berättat vad uppdraget är?«

»Nej,« sade jag, »men vi har lite teorier. Att ni dödar magiker.«

»Inte alla, men det bryggs fruktansvärda planer inför den där kongressen. Du skulle inte tro det om du hörde det, Ginna. Det är därför du behöver örterna. Jag har en liten burk här, för eget bruk egentligen, men jag kan smörja in dig. Det är upp till dig.«

»Gör inget förhastat, Ginna,« sade Julie. »Lyssna till ditt hjärta.«

»Ja, vad säger ditt ›hjärta‹, Ginna? Att du ska lita på din egen partner, eller att du ska lita på en rånare – en blodsknarkande rånare, jag vet nog – eller på den där slampan, Anna.«

»Blodsknarkare?« sade Julie. »Det kanske är just därför du ska lyssna på mig, för att jag vet hur det är att vara fånge på helvetesplaneten.«

»Va?« sade Lilly. »Helvetesplaneten togs ju bort ur straffbalken för åratal sedan!«

»Jag menade bildligt talat,« sade Julie. »Om Anna varnar dig för örterna vet hon säkert vad hon pratar om. Du får göra som du vill, men prata med henne en gång till innan du bestämmer dig.«

»Ta inte för lång tid på dig,« sade Lilly. »Magikermässan är i morgon.«

»Vad har Stina att säga om det här då?« sade jag.

»Hon har hållit sig utanför, men du förbrukade nog ditt förtroende efter Eds död.«

»Så det är alltså sant.«

»Inte nog med att du rymde från häktet, du skötte det väldigt dåligt. Du borde ha förstått att den där vargen skulle känna sig trängd, och bli farlig!«

»Det är ingen varg,« sade jag. »Det är en varulv.«

»Det är inte så stor skillnad, nu när det inte finns någon sol. Han är ju varg för jämnan, Peter.«

»Jaha, du har pratat med honom?«

»Inte nog med att jag har förhört honom, jag var med när vi arresterade honom. Vi skulle ha behövt dig där, du är bra på att hålla huvudet kallt. Det var i en gränd med två utgångar och så bar himmel över. Som när du, jag och Eleanor tog fast de där klottersanerarna.«

»Ni klarade det uppenbarligen bra utan mig.«

»›Bra‹ skulle jag inte säga direkt. Han skickade två konstaplar till syster. När uppdraget är över ska insatsledaren försöka göra månskenspulver åt dem, så de inte blir smittade och själva blir varulvar.«

»Var hans arrest också en del av ›uppdraget‹?«

»Ja, delvis – eftersom vi spanar så hårt efter dussinmagiker är det svårare än vanligt att hålla sig gömd, och även om han förnekar det finns ju chansen att han är intresserad av kongressen. Varulvar är inte omagiska direkt, dessutom har vi haft ögonen på honom länge. Han är farlig, och har varit det ända sen han blev varulvssmittad.«

»Det här med Ed…«

»Jag förstår att du har tagit det hårt, kanske nästan lika hårt som Stina. Jag är inte dum, Ginna, och jag förstår att du inte har blivit ond bara för att vi är på motsatta sidor nu, men på samma sätt måste du ju lyssna på oss. Jag skulle verkligen vilja ha dig på vår sida i det här. Kommer du inte ihåg när jag precis hade börjat i kåren, och första kvällen på polispuben ville jag försöka hävda mig och arrangerade armbrytningstävling? Det stod ljus på båda sidor av bordet, som brände de som förlorade. Jag blev fort champ, jag klarade alla som ville anta utmaningen, och kände hur självförtroendet växte. Jag tänkte att jag snart skulle få respekt av alla i kåren.« Ja, jag kom ihåg den kvällen.

»Det var då du kom in,« fortsatte hon, »och alla började ropa ditt namn, och att du skulle bryta mot mig. Jag såg fram emot det, jag trodde mig absolut ha en chans. ›Är du någon slags kårmästare i armbrytning, eller?‹ sade jag. Jag hade inte träffat dig förut. Du svarade att ni inte brukade bryta arm, men att du gärna ville försöka. Publiken jublade och började ropa ovåra namn – några som gillade dig sedan innan, och några som trodde på mig, den nya som hållit fortet hela kvällen.« Jag hade inte heller varit polis så länge, när Lilly var ny, men jag kom bra överens med de flesta.

»Du satte dig mitt emot mig,« sade hon, »vid vinnarbordet, och gjorde dig beredd. Du hade precis rullat upp en bit av din poliströja, och sträckt fram handen när du bad mig vänta. Du frågade vad ljusen var till för, och om de inte var i vägen när vi skulle bryta arm. ›Om du inte förlorar behöver du ju inte oroa dig,‹ sade jag, ›är du rädd kanske?‹ ›Menar du verkligen att det är meningen att den som förlorar ska bränna sig?‹ ›En liten extra motivation, bara,‹ sade jag. Då sade du att du inte ville skada mig, och du tog mitt ljus och ställde det på din sida istället, så du hade två, sedan tog du ett fast grepp om min hand och undrade om jag var beredd.«

»Det var något i dina ögon som jag inte visste hur jag skulle reagera på, en slags självklarhet. Självsäkerhet, visst, men ändå mest omtänksamhet, som dessutom smittade. Det var inte bara att jag skulle förlora ansiktet om jag hänsynslöst brände dig med båda ljusen. Jag ville inte skada dig heller. Hela leken kändes plötsligt så grym och meningslös. Efter ett tag sade jag att jag var beredd, och hela publiksorlet tystnade bort och allt jag kände, upplevde, var våra händer och jag klarade inte att ta i, jag bara darrade till och kände min handrygg mot bordet.«

»Ja,« sade jag, »jag minns den där kvällen. Vi blev partners kort därefter.«

Nu log Lilly. »Jag berättade aldrig det jag ska säga nu för dig, men jag försökte samma sak själv, på en resa, några år senare. Jag antar att jag inte hade din ödmjuka kaxighet, din… närvaro, eftersom jag blev ganska illa bränd. De trodde nog bara att jag ville spela tuff och att jag inte trodde att jag kunde förlora.«

»Lilly,« svarade jag, »jag klarade mig inte för att jag hade någon speciell ›utstrålning‹ eller något knep. Jag klarade mig på grund av dig, på grund av din medmänsklighet, och den vädjar jag till nu. Hur kan ni rättfärdiga det ni gör i den nya insatsstyrkan?«

»Det är ju för hela mänsklighetens, hela planetens bästa! Du måste lyssna på oss, Ginna!«

»Vi får se, Lilly, men ändamålen helgar inte medlen. Besegra inte din fiende genom att bli din fiende.«

»Smörj in dig, jag lovar att du kommer att se!«

»Jag tror inte att det kommer att hända, min vän.« Sedan vände jag mig till Julie. »Ska vi gå?« Hon nickade.

Lilly reste sig upp, och låste dörren. »Du menar inte att du trodde att jag bara tänkte låta dig gå?« Hon drog fram en gammaldags polisdolk. Polisen slutade med dem, i alla fall på konstapelnivå, långt innan Lilly började i kåren, men jag visste att hon hade skaffat en.

»Jaha,« sade jag, »men Julie får gå, eller hur? Du kan väl hämta min advokat, Julie?«

»Vad då för advokat? Den där som var med dig när du rymde? Vem var det?«

»Hon kallas Cecilia Snövit,« sade jag.

Lilly drog efter andan, men försökte att inte visa det. »Menar du allvar?«

»Ja,« sade jag. »Hon har tagit sig an mitt fall pro bono.«

»Kan du låsa upp igen?« sade Julie. »Jag är inte anhållen för något brott, eller hur?«

»Vänta,« sade Lilly, och lyfte sin svarta bakelit-telefonlur och slog numret till polisen. »Hallå, det är Lilly. Ja. Kan jag få tala med insatsledaren, tack? Jag förstår det, men det gäller Ginna. Nej, jag vet, men hon är hemma hos mig just nu. Hålla kvar henne? Så jag behöver inte vara med på repet inför imorgon? Aha, men gumman kan inte komma hit? Ginna hotar med att ta hit Cecilia Snövit. Jag förstår. Ja, jag sa ju att jag förstod! Hej då.« Hon lade på. »Jävlar. De säger att jag ska hålla dig till varje pris. Själv.«

Julie tog nycklarna från bordet – otur, Lilly! – och låste upp ytterdörren. »Jag kommer snart hit med Cecilia,« sade hon och gick ut till mattan.

Lilly reste sig snabbt och låste efter henne. »Vad ska vi göra, Ginna?« Från under sängen drog hon fram en plywoodskiva, med olika vapen fastsatta med resårband. Hon tog fram sitt svärd och lade tillbaka resten. »Kaststjärnor lär ju vara verkningslösa mot Cecilia Snövit, men om jag får av huvudet… man kan besegra vampyrer genom att ta av huvudet.« Hon drog ut svärdet ur skidan.

»Cecilia är ingen vanlig vampyr,« sade jag. »Låt henne vara.«

Lilly tog ett steg tillbaka, och höjde svärdet enligt en grundläggande, men pålitlig, kata från polisutbildningen. »Jag måste, Ginna, jag måste vara beredd.« Hon började svettas. »Ge mig tillbaka burken med salvan!« sade hon. »Insatsledaren dödar mig om jag sviker nu, och Cecilia Snövit dödar mig om jag inte gör det.«

»Cecilia dödar inte dig,« sade jag, »hon nöjer sig inte så lätt. Är du rädd om din själ, Lilly?«

»Nej,« sade hon, och lugnade ner sig. Hon sänkte svärdet igen, i ena handen, plockade fram en apelsin ur morgonrocksfickan, tog en bit av skalet och åt. »Nej, jag har inget att oroa mig för. ›Mormor‹ tar hand om mig.« Hon åt en bit till. »Lägg burken på mitt nattduksbord.«

Vi stod tysta ett tag. Det ringde på dörren.

»De kan ju inte vara här redan,« sade jag.

»Åh, jo,« sade Lilly, och höjde svärdet igen. »Öppna du.«

Jag öppnade dörren, och det var mycket riktigt Julie och Cecilia. Julie hade sin trästav i handen. Cecilia hade sitt hölster uppknäppt.

»Ledsen att det tog sån tid,« sade Julie, »Cecilia var tvungen att äta.«

»Bespara mig de blodiga detaljerna,« sade jag.

»Nej, du förstår inte. Jag träffade henne på bageriet på din gata,« sade Julie.

Cecilia gjorde en grimas igen. »Det är som om jag har något hungrigt i magen, som nyper mig om jag inte matar det.«

»Det är OK,« sade jag, »jag trodde att ni skulle dröja längre. Hur länge har ni varit borta, femton minuter?«

»Vi har ju mattan,« sade Julie.

»Mmm. Kom in,« sade jag. »Det här är Lilly. Cecilia, Lilly. Lilly, Cecilia.«

»Hej,« sade Lilly. Hon stod fortfarande längst in i den lilla boden; tillräckligt med utrymme bakom sig för att svinga svärdet, men inte mycket mer. »Akta dig, Ginna,« sade hon. Jag vek åt sidan, och Lilly kastade sig fram och gjorde sitt hugg. Hon siktade mot Cecilias hals, men Julie slog undan svärdet med sitt kvastskaft.

»Skjut henne, Cecilia,« skrek Julie. »Hon försökte ju döda dig!«

»Nej!« sade jag.

»Jag skulle ha hunnit ducka,« sade Cecilia. »Jag har blivit så förbannat seg.« Hon höjde sitt gevär och siktade på Lilly. »Jag kunde ha gjort mig till dimma, eller till en snöstorm och blåst ut den här boden, hela gatan.«

»Skjut!« sade Julie.

»Vad fan!« sade Cecilia, och sänkte sitt vapen igen. »Jag klarar inte ens det. Hjärtat värker vid tanken på att trycka av.«

»Vad är det med dig? Du har inte ens ett hjärta, sist jag såg i alla fall.« Julie tog svärdet från Lilly och knuffade till henne lite lätt. »Strunt i det. Jag vill inte heller att hon ska dö, jag fick bara panik.« Hon tittade upp mot oss och slängde Lillys svärd på sängen. »Ska vi dra?«

Jag satte mig på huk och närmade mig Lilly. »Är det OK om jag går, Lilly?«

»Du lyssnar ju ändå inte på vad jag säger, Ginna,« svarade hon, »Jag kan bara hoppas att du också inser hur mycket som står på spel, och hur mycket ›mormor‹ kan hjälpa oss.«

»Hon är farlig,« sade jag.

»Vi behöver henne på vår sida,« sade Lilly, och när vi gick ropade hon efter mig:

»Det är jag som alltid har haft din rygg!«

Tillbaka

Vidare