💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-24 captured on 2024-07-09 at 07:15:46. Gemini links have been rewritten to link to archived content

View Raw

More Information

⬅️ Previous capture (2020-09-24)

🚧 View Differences

-=-=-=-=-=-=-

Ruter två – Ginna

Det första jag såg när jag vaknade var en suddig, romantisk stadsbild, men jag kände inte att jag stod; var var staden? Flög jag? Efter ett tag började det klarna lite. Det satt helt enkelt en jätteful Monet-affisch i taket ovanför mig.

Jag hatar häktet, sade jag det? Jag tror nästan att det var lukten jag vaknade av, även om den måste ha känts hela tiden jag var utslagen. Det kändes som att jag hade varit borta flera dagar, men det kan bara ha varit några timmar. Polisens svarta pulvergift är farligt; om man inte får ut giftet och får liv i personen efter någon timme är det kört. Det var nog bra att de hittade mig där nere, jag förstår inte varför jag låtsades att jag skulle kunna komma undan.

Jag undrade om de hade satt mig i den cell som din mormor hade suttit i av misstag eller om det var tänkt som ett hån. Jag reste mig – det knakade i alla leder – och gick fram till gallret. I korridoren såg jag hur det bolmade rök ur en trattgrammofon, och din mormor var på väg.

»Nu är det din tur att spotta mig i ögat, om du vill,« sade hon. »Jag förstår om du är besviken. Kommer du att prata?«

»Vi kan prata,« sade jag, »men jag är inte besviken. Jag är arg.«

»Det är säkert smärtsamt för dig nu när stationssyster dragit ut giftet.«

Hon hade rätt; jag måste ha förlorat blod. Inte lika mycket som om jag skulle ha genomgått vampyrterapi, men jag hade ändå svårt att hålla mig vid medvetande. Jag såg ner på mitt ben – de hade tagit upp flera extra sår mellan kaststjärnesåret och hjärtat för att hitta allt gift. Jag hade fått stygn.

»Jag kan… hjälpa dig,« sade hon. »Jag har örter som kan läka dig, men du måste vilja det själv. Jag berättar allt för dig om du bara låter mig hjälpa dig.«

Jag satte mig på britskanten, men jag fick inte lägga mig, då skulle jag slockna igen.

»Jag behöver inte…«

»Jag skulle aldrig ha betett mig så här om det inte vore för att mitt uppdrag är så viktigt.«

»…behöver inte dina droger… eller dina…«

»Hur tror du att jag har fått med mig poliskåren? Har Anna slagit i dig att det bara är droger och magi? Det skulle aldrig räcka så här långt!«

»…ge mig… inte… jag vill… fri.« Ungefär så lär jag ha låtit. Jag ville lyssna på förhörsbanden senare, men jag hittade dem aldrig.

Din mormor tog fram en flaska – ingen företagsetikett, men på en bit frystape stod det skrivet »martini« med tuschpenna – och en liten flourtantsplastkopp av plast. Hon hällde upp martini åt sig själv, sedan tog hon en C-vitamintablett och knaprade i sig den som den var, innan hon svepte det lilla martiniglaset.

»Nej, det som har gjort att de står bakom mig är att de helt enkelt har lyssnat på mig. De har lyssnat på vad jag har att säga och de förstår att världens öde står på spel.«

Jag såg svarta prickar framför mina ögon, men när jag försökte fokusera på dem flyttade de sig hela tiden, det var som om de satt fast på själva ögonen och bara ville vara i ögonvrån, de ville bo i skuggorna, de där prickarna.

»Det hade varit en sak om ni bara hade gjort era egna efterforskningar. Diskret, inte som ni har gjort, bara klampat in och presenterat er på den där magikerkongressen,« här spottade hon, »och ännu värre är det när ni lägger er i och försöker hindra oss.«

»Vad då, hindra?«

»För det första vägrade du hjälpa mig när jag satt arresterad. Dessutom har ni varit och snokat och lagt er i, både hos den där femöres-siaren Jimmy C, och på sjukhuset, och ni har varit och klampat på kongressen – håll er borta därifrån, vi har ögonen på det stället – och så har ni slösat med min tid med något av den där patetiska doktor Is’ experiment.«

Din mormor skakade på huvudet och tog fram en vitamintablett till ur röret i fickan, och lät tabletten dansa längs knogarna som om det vore ett mynttrick. Hon lade tillbaka den i röret. Hon öppnade den där svart-röda väskan – jag såg att hon hade många apelsiner där i – för att lägga tillbaka röret, men också för att ta fram en nyckelknippa. Mina lägenhetsnycklar. Jag måste ha fört handen för att känna på fickan utan att märka det, för hon log och sade: »Ja, det är det. Jag tror jag behåller dem ett tag.«

»Nej!«

»Inte? OK, som du vill.« Hon kastade in dem i cellen, jag vände mig fort efter dem, bara för att se hur de föll ner genom golvbrunnen, och det lät som om de landade i någon väldigt grund vätska, eftersom jag hörde både ett plask och ett bottenslag.

Hon stängde sin väska, och började gå.

»Säg till stationssyster när hon undersöker dig om du har ångrat dig vad gäller mina välgörande, läkande örter. Du måste ju ta hand om dig!« Sedan var hon borta.

Jag kikade ner i golvbrunnen. Det verkade som om det var ett sluttande, rostigt rör som nycklarna hade fastnat i. Jag lyfte bort golvbrunnen med fingrarna, och körde ner armen. Jag fick för mig att jag nästan kunde nudda nycklarna vid första försöket, så jag lutade mig lite till. Där kände jag dem, nu gällde det bara att få grepp om dem – jag sträckte armen från axeln ner och då brakade hela röret loss. Det var nära att jag bröt armen och nu var rörledningen från cellen trasig – golvbrunnen ledde bara till ett rörschakt – och det fanns ingen chans att jag skulle nå nycklarna.

Om jag mindes rätt skulle det finnas en lös sten i den här cellen men jag var inte på humör för att pilla på den. Jag ville bara slockna, men då kanske jag skulle somna in för gott. Timmarna efter att det svarta pulvergiftet har bitit är kritiska. Det är som när man fryser ihjäl, du vet? Först verkar det så härligt och varmt och skönt, man är så lättad att kylan har blivit värme, man vill bara gå och lägga sig i första närmsta snödriva och bädda om sig och ligga och mysa, men sen… sen är det… Hmm, det knastrade i huvudet och jag kunde inte riktigt minnas nackdelarna. Jag ville bara somna in för gott, låta skuggorna svepa om mig.

Om jag skulle be om lite papper så jag kunde komponera en avskedsvisa till dig, kanske? Jag gick fram till gallret igen. Jag har sett två sorters celler; den ena där man anses så farlig att det bara finns en liten lucka där de petar in brödsmulorna och häller in vattnet (man får vara beredd med munnen), och så den här sorten, där en vägg är ett enda stort galler för att man aldrig ska känna sig lugn eller ifred.

Det forsade verkligen ut rök, stora ljusvitgrå moln, ur den där trattgrammofonen. Det påminde mig om biodling av någon anledning. En skiva låg på – en gammal 78-varvare med Corpse-Paint Apathy, enligt konvolutet bredvid – men jag hörde ingenting, jag såg bara den där röken som fyllde korridoren. Så började det krypa upp skorpioner ur brunnschaktet. De hade väl bara väntat på att någon skulle paja röret, de jävlarna! Jag visste att de ville stinga mig. Jag började vrida på mig, hittills var de inte så nära. Om jag skulle börja stampa på dem skulle de stinga mig ännu hellre, men jag såg ner på mina fötter. Det var då jag såg att du hade skrivit något på mina vita basketkängor. Att jag inte märkt det tidigare? Jag kunde inte uttyda vad det stod, men det verkade vara magiska skyddssymboler. Jag kände mig lugnare.

En gång, innan jag trodde på magi, träffade jag en ung tjej som verkade ha läst en wicca-bok och köpt allt rakt av. Hon rabblade om magiska trefaldsprinciper och trossatser, och jag bara himlade fördomsfullt med ögonen. Så skulle jag aldrig ha betett mig idag. OK, den där tjejen kanske ändå inte visste vad hon snackade om – jag träffar fortfarande folk som inte gör det, som inte levt med sin magi på allvar, som bara köper en viss lära, en viss skrift, en viss bibel eller annan bok rakt av, utan att ifrågasätta det eller ens testa det, men så träffar jag sådana som du. Magi är inte ens magi för dig, det bara är. Jag såg ner på mina skor och då kände jag mig lugnare. Det knastrade i huvudet, men jag kunde andas.

Jag lutade ryggen mot norra cellväggen, så jag hade min högra sida mot gallerväggen, och andades. Inte somna, inte somna, men andas.

»Är det här?« Jag ryckte till och öppnade ögonen, det var stationssyster. »Ja, det måste det vara,« fortsatte hon.

Hon öppnade cellgallret, gick in, och stängde bakom sig. Är inte ens undersökningarna i enrum? Idag var det bara en tillfångatagen varg i cellen mitt emot mig, ingen människa – och vargen sov till och med – men jag kände mig ändå stirrig. Jag blir så sårbar i den här sortens celler – de spelar på två motsatta fobier samtidigt.

Marianne K. hade varit stationssyster i lite mer än två år – det var november nu, och hon hade kommit en augustikväll – och jag hade alltid tyckt bra om henne. Jag brukade vända mig till henne när det var någon sticka jag inte kunde få ut ur fingret, eller när jag hade råkat äta glas.

Som vanligt hade hon en gröngrå klänning och ett svart syntetbälte där det dinglade ett tiotal skalpeller, ett par rakknivar och pincetter, och en stor krabbsax.

»Jaha,« sade hon. »Hur var det här då?« Hennes röst och ögon var stränga.

»Jag var medvetslös, men jag tror att de har dragit svart pulvergift ur min kropp.«

»Ja, det var jag som gjorde det. Har du några efterverkningar?«

»Ja, verkligen, jag känner mig lite… yr i huvudet.«

»Ja du, det är ganska vanligt att man säger att man är ›yr i huvudet‹ när man är häktad. Jag skulle tro att det är inbillning, men du kan få lite salt om du verkligen tror att det är pulvergiftet som fortfarande spökar.« Hon gnuggade in salt i såren och spolade av med vatten.

Jag skrek till.

»Sen var det lite andra rutingrejer som vi brukar göra med smutsiga fångar,« sade hon. Det här var en ny sida av en person som jag hade tyckt om, och det kändes overkligt att se.

»Som du säkert förstår vill vi inte ha några löss och loppor på den här anstalten,« sade hon. Det var som om hon inte såg mig.

Hon fällde upp en rakkniv, som blänkte till i lysrörsskenet.

»Vad då, inga ›löss,« sade jag, »ni har ju redan skorpioner!«

Det kryllade, men hon verkade strunta i dem.

»Det är därför jag ska raka av dig håret…« Jag förde instinktivt upp händerna till huvudet, och kände på mitt mörka hår, men jag såg hur hon granskade min kropp.

»…sen får vi spola av dig med varmvattenslangen,« sade hon.

Jag började gråta. »Snälla Marianne,« sade jag, »det är ju jag, Ginna!«

Vi hade fått skymtar av varandras ögon – hennes stränga, mina antagligen rädda – men det kändes som att det var först nu vi fick ögonkontakt. Hennes stränga min sprack, och hennes ögonbryn höjdes. Hon stängde rakkniven, och släppte den så den dinglade i remmen från bältet igen. Hon lutade sig fram och försökte ge mig en tröstande kram.

»Åh, Ginna,« sade hon, »jag vet, men…« Hon klappade mig på huvudet. »Jag vet ju att du inte har löss, eller om du har det så gör det inget för min del. Du kan komma till mig när du vill. Ta det lugnt, du är snart ute härifrån. Du får vara stark!«

Jag hulkade, och jag tror jag snorade ganska mycket på hennes gröngrå uniform.

Hon reste sig och gick ut, och låste efter sig igen. Trattgrammofonen klickade.

»Skivan tog slut,« sade hon, »vill du höra andra sidan också?«

Luften var fortfarande tjock av vit rök som hängde kvar, men grammofontratten hade slutat bolma.

»Visst,« sade jag tyst.

Hon satte på skivan igen och det kom än en gång stora puffar. Jag hörde inget annat än hennes steg bort genom korridoren. Jag sparkade till den närmsta skorpionen, vilket gjorde att den flög tillbaka en bit och ryckte vilt med kroppen medan den försökte stinga mig.

»Vad skulle du i den där brunnen och peta för?« Vem sade det? Jag såg mig omkring, och tittade på cellen mittemot. Det verkade som att varg-djuret hade vaknat där.

»Det är liksom inte standard att det kommer upp en massa skorpioner,« vargens röst lät som en tonårskille ungefär, »du måste ha sabbat något.«

»Ett rör. Ett rör gick sönder,« sade jag, »jag försökte få upp mina nycklar.«

»Jag ska snacka med dem så kanske de lämnar dig ifred.«

Jag vet inte hur skorpioner pratar, feromoner eller nåt, säkert, om de nu kan kommunicera sinsemellan, och jag märkte inte att vargen »sade« något, men så talade han igen:

»Så där… men sparka dem inte igen. Jag sade att de inte behövde skada dig, att de ändå inte kan äta dig.«

»Tror du det är riktiga?« frågade jag.

»Ja, det är det. Inte en chans att det är skolprioner, de kan inte snacka som riktiga skorpioner gör.« S.K.O.L.P.R – syntetiska, kolfiber-omvandlade, låg-processande robotar. Jag tror att det är en vandringssägen.

»Har du suttit här länge?« frågade jag.

»Vad är det för dag?«

»Tredje november.«

»Nej, i så fall inte så länge. De tog mig i natt.«

»Varför?«

»Det verkar vara skottpengar på dussinmagiker nu, och jag tror att de debatterar om huruvida varulvar ska räknas dit eller inte.«

»Varulv? Vad är det? ›Var‹ som i ›man‹, och ›ulv‹ som i ›varg‹?«

»Mmm, precis. Det betyder en man som kan göra om sig till varg, och tvärt om. Jag vet faktiskt inte vilket jag var först – förvandlingen till varg började komma i början av tonåren, vilket chockade mig så klart, men några av mina tidigaste minnen är också att jag springer längs skogsbrynet med jord och ogräs under mina tassar. Jag har nog alltid vetat att jag inte bara var människa.«

»Kan du trolla, eller?«

»Inte på det sättet de menar. Jag ger väl fan i den där mässan eller vad det är de tror att jag vill till. Tror att de kommer att släppa mig när den är över, de skjuter bara de som de vet ska dit.« Han tvekade. »OK, visste de vad jag har på mitt samvete skulle de nog skjuta mig ändå, men jag har inget med deras jävla ›uppdrag‹ att göra.«

»Jag heter Ginna, vad heter du?«

»Peter. Du, jag har apelsiner om du vill ha.«

»Tack, gärna.«

Han puffade till en apelsin så den rullade genom den rökfyllda korridoren. Jag åt upp den, sedan åt jag skalet också, precis som jag sett dig och din mormor göra. När min mamma var liten var alla apelsiner besprutade, och man kunde dö om man åt för mycket skal.

Jag lade mig på britsen och tittade upp i taket. Just det, den där sabla Monet:en. Jag vände mig om på sidan istället, och tittade ut åt korridoren. Skivan var på väg att ta slut igen. Jag var arg och svag. Jag slöt ögonen, så hörde jag hur min dörr öppnades och stängdes. Jag tittade igen, och såg en ny besökare. Jag satte mig på britsen.

»Hej, jag heter Cecilia,« sade hon. »En del kallar mig Cecilia Snövit.« Jag kunde förstå åtminstone en av andledningarna till smeknamnet – hennes långa hår var det vitaste jag har sett. Det bröt av fint mot hennes askgrå kostym. På utsidan av högra låret hade hon ett hagelgevär i ett fastspänt hölster. Hon såg ut som en businesskvinna vars business det var att skjuta först och ställa frågor sen. Jag gillade henne.

»Vem är du?« frågade jag. »Jag är polis, och jag har inte sett dig här förut.«

»Om det är du som är Ginna Fernandez är jag din advokat,« sade hon, »och jag har några frågor som jag vill ställa dig.« Hon tog in pinnstolen från korridoren och satte sig på den.

»Jaha, OK.«

»Vet du varför du är anhållen?«

»Inte riktigt.«

»Hur gick det till när du blev arresterad?«

»Jag skulle precis anhålla en mordmisstänkt, men hon har tydligen fått poliskåren med sig i sina sjuka fantasier.«

»Stämmer det att du officiellt sett inte hade polisbefogenheter vid tillfället?«

»Ja, i princip, men det finns det ju ingen som egentligen har efter det där som hände med borgmästaren för några år sedan. Poliskåren är ju inte en statlig organisation längre, och ›polisbefogenheter‹ är ganska godtyckligt numera.«

»Hade du medlemskap i den här kåren?«

»Nej, det hade jag inte.«

»Vad heter personen du ville anhålla?«

»Jag vet inte säkert. Jag har lärt känna hennes dotterdotter, Anna, och vi brukar bara prata om den misstänkte som ›mormor‹ eller ›din mormor‹.«

Jag såg hur Cecilia antecknade. »Litar du inte på förhörsbandspelaren?« frågade jag.

»Nej, det gör jag inte, dessutom kan jag anteckna vissa detaljer jag vill minnas speciellt,« sade hon. »Var utspelade sig detta?«

»Vid kylskåpsfabriken.« Jag berättade om skolan, källaren och vad jag trodde om doktor Is’ experiment.

»Vad har ›mormor‹ för anknytning till doktor Is?« frågade Cecilia.

»Jag tror att doktor Is funderade på ett samarbete. Annas mormor har väl inte helt stängt den dörren än, men jag tror att hon blev väldigt besviken över att doktorn visade sig vara en vampyr.«

Cecilia höjde ett ögonbryn. »Doktor Is gör alltså ingen hemlighet av att hon är en vampyr?«

»Nej, inte så vitt jag vet.«

»Presenterade hon sig som det när ni först fick kontakt?«

»Nej, hon sade inte det på telefon, men det blev uppenbart när vi träffades,« sade jag. »Det var inget hon talade om, men det behövde hon inte heller. Det gick liksom inte att dölja.«

»Hur verkar relationen vara mellan Annas mormor och doktor Is?«

»Den verkar inte så god, även om båda verkar dra sig för en öppen konflikt. Annas mormor håller på med någon slags kampanj eller uppdrag just nu, jag har inte riktigt fått klarhet i vad det gäller, och jag har fått intrycket att hon vill vänta till dess att hon vet om doktor Is kan vara ett hinder eller en hjälp.«

»Om det skulle bli konflikt mellan dem, hur skulle du ställa dig till det?«

»Tja, du, jag vet inte. Jag hatar ju båda,« sade jag, och det fick Cecilia att le.

»Hur verkade hon må, doktor Is? Var hon i bra fysisk form? Mentalt stabil?«

»Hon verkar ganska oberäknelig, hon skrämmer mig lite. Mmm… varför frågar du mig en massa saker om doktor Is om du är min advokat?«

»Jag har tagit ditt fall pro bono, eftersom jag hoppas kunna få information till ett sidoprojekt jag har hållit på med några år, som gäller doktor Is.«

»Pro bono? Jag kan nog fixa lite pengar om det är så.« Vete fan hur, tänkte jag, men jag gillade inte att bli pressad och inte veta vad som gällde.

»Jag föredrar det här arrangemanget.«

»Berätta om varför du är så nyfiken på doktor Is, så kanske vi kan samarbeta.«

»Första gången jag träffade Doktor Is var när hon handledde mitt examensarbete på gymnasiet. Då kände jag inte till smeknamnet ›Is‹, förstås. Vi använde hennes riktiga namn, vad var det nu, någonting ›-hjärta‹, inte ›lejonhjärta‹ men typ. Jag vet inte om det här var före eller efter de där kryotekniska experimenten som gav henne öknamnet Is. Före tror jag.«

Cecilia sträckte på sina ben, och lade fötterna omlott, innan hon fortsatte.

»Jag gillade henne aldrig. Det verkade som att hon verkligen var ute efter att jag skulle få underkänt på mitt arbete. Hon hyste något slags agg mot det jag skrev om. ›Historiska kolföreningar‹, hade jag tänkt att mitt arbete skulle heta. Hon tyckte nog inte att jag lade ner tillräckligt med själ och hjärta i det, att jag inte var tillräckligt passionerad. Det låg kanske något i det. Jag brydde mig mest om mitt godkänt, och hon gav mig inte det. Jag uppfyllde alla kraven på pappret, jag läste läroplanen noga, men hon bara rev mitt arbete och sade ›Kom tillbaka när du har insett att vetenskap inte är något utan passion.‹«

Ur bröstfickan på den grå kostymen tog hon fram ett litet cigarettetui av plåt, som hon öppnade. I den låg det samlarbilder, färgbilder av olika slag. Typ filmisar. Bilderna verkade inte vara från en och samma serie. En del var klistermärken, andra bara tryckta små kort.

Hon letade lite bland dem, det märktes att hon tyckte om den här asken. Hon hittade en gammal bild som hon visade mig. »No. 49. Doktor Is.« stod det tryckt under, i en stil som verkade modern för många decennier sedan. Jag tog bilden, vände på den och läste baksidestexten. »Akademiska berömdheter. No. 49. Doktor Is blev känd genom sina banbrytande praktiska resultat med nedfrysning av människor. Av vissa illa ansedd som vetenskapare eftersom hennes experiment ej har gått att upprepa av oberoende forskare. Hon är dock mycket uppskattad av många patienter som fått livet räddat genom att bli nedfrysta i väntan på en organdonation eller på en svårtillgänglig operation.« Jag lämnade tillbaka kortet.

»Hon suger ut värmen, livsvärmen,« sade Cecilia. »Det är så hon gör det, och det är därför andra forskare inte har kunnat få samma resultat. De är inte vampyrer.«

Hon lade ifrån sig anteckningsblocket, tog fram en kniv och började vässa sin blyertspenna med den.

»Några år efter skolan, men innan jag hade påbörjat min juristutbildning, var jag ute och reste. Jag ville göra den där stora resan, resa sig trött på resandet och komma ifrån gymnasiet, familjen, hemstaden och umgänget. Jag ville till olika länder, jag hade ingen resplan, jag ville bara få lite damm på skorna.«

»Det var i en bar i Saigon… eller jag vet inte ens om jag ska kalla det bar, och det var nog inte ens i Saigon heller. Kanske inte ens i vad som då hette Asien. Jag minns i alla fall själva haket. Rökigt, och svalt. Det var en kylig natt, ändå stod en fläkt på. Bartendern gav mig en nick när jag kom in; jag låtsades förstå varför och nickade tillbaka.«

Hon blåste pennskräpet från kniven och stoppade ner den i kängskaftet, och tog upp anteckningsblocket och lät pennan vila mot.

»Det var mycket folk som trängdes vid bardisken och vid stolarna vid dörren, men det fanns ett bord längst in där det bara satt en person. Jag blev förvånad över att jag kände igen henne. Det var min gamla kemilärare – doktor Is. Hennes korpsvarta hår hade blivit längre, och hennes såriga armar och ansikte stack fram ur en rutig, alldeles för stor flanellskjorta där armarna var upprullade. Jag var så glad över att se ett bekant ansikte, så jag slog mig ner. Bartendern gav mig en misstänksam blick.«

Cecilia började rita och cirkla på sitt anteckningsblock. Telefonklotter.

»›Kommer du ihåg mig?‹ frågade jag. Hon tittade upp från sitt tomma glas, och jag hade aldrig sett hennes ögon så kattlika innan. Hon såg på mig, innan hon sa, utan att hälsa, ›Har du hittat din passion än?‹«

Hon satte sig mer upprätt igen, och gjorde en konstpaus.

»›Nej,‹ svarade jag, vilket var sant, och sen ›men jag har börjat förstå vad du menade,‹ vilket inte var det, och det tror jag hon visste. ›Tja, jag vet inte‹, sade hon. ›Vill du ha en drink eller något? Vin kanske?‹ Jag var inte vampyr på den tiden – hade aldrig ens träffat någon – men jag ville spela tuff. ›Jag dricker aldrig… vin,‹ sade jag, jag sade det som Bela Lugosi i Dracula, med ett europeiskt r. ›I never drrink… wine.‹ Jag trodde jag var tuff och rolig, men hon såg så skyldig ut, och hon slog ner blicken. ›Vad är det? Vad hände?‹ undrade jag, och då lyfte hon ansiktet och blottade sina tänder. Hon slog ihop dem, och sade sedan ›Inte jag heller.‹ Jag tappade andan.«

»Vad, då, du visste inte att hon var vampyr?« sade jag.

»Nej, precis. Hon hade nog inte varit det på den tiden jag hade henne som lärare. Det var svårare för vampyrer då, eftersom det fanns sol. Jag gick upp till baren, och bad om en grapefruktdryck med sprit i. Bartendern gjorde något slags religiöst tecken som om jag skulle anfalla honom, och gav mig sedan drinken. Jag fick exakt växel tillbaka också. Jag satte mig vid bordet igen, och tittade på doktorn. ›Visa mig,‹ sade jag. ›Visa mig natten‹.«

Jag himlade med ögonen (»på Ginna-vis,« kanke du skulle säga) när Cecilia sade det där sista. Hon fortsatte.

»›Du är ju knäpp,‹ svarade doktorn. ›Tror du att du är tuff, eller? Väntar du dig att bli invigd, så vi kan jaga tillsammans, springa över hustaken med månskenet spelande på våra nakna ryggar, låta våra glimmande ögon spegla vårt bytes skrämda blick, känna våra tänder sjunka in i någons hals och känna blodet strömma genom två personers ådror, från den ena till den andra?‹ Doktorn såg på mig med förakt i blicken. ›Du. Jag ska visa dig natten.‹«

»Var hon ironisk, eller?« undrade jag.

»Ja, eller, du ska få höra. Vi reste oss upp och gick ut bakdörren. Doktorn tog mig hårt i armen och stirrade mig i ögonen med de där kattögonen ›Hade du kanske väntat dig bli en del av djungeln, del av besten, del av det röda, smyga omkring i stadens utkanter och dricka dig mätt på de sista spillrorna av en fallande civilisation?‹ Vi stod i en stinkande gränd bakom baren, mellan stora soptunnor där tomflaskor låg i drivor. ›Här, jag ska visade dig fallande civilisation.‹ Doktorn pekade på en man som låg död mellan drivorna; han verkade vara härjad av frost och knappt igenkännbar som människa. Doktorn sparkade till kroppen, och benen gjorde ett uttorkat ljud när de rasslade. ›Det här fyllot drack jag i början av natten. Det är därför de är rädda för mig där inne i baren. Det var inte romantiskt eller fint på något sätt. Det var vidrigt.‹«

Jag såg på Cecilia på det där sättet som säger ›det du säger äcklar mig, jag kan inte stå för det, berätta gärna mer är du snäll‹.

»›Han var svag,‹ sade jag. ›Du var stark.‹ Doktorn spottade på mig. ›Du äcklar mig mer än vad jag äcklas av mig själv,‹ sade hon. ›Är det en jävla krypto-darwinist jag har fått på halsen? Har du hört talas om inbördes hjälp någon gång? Om att det är de mest välanpassade som överlever, inte de »starkaste«? Kom med. Jag ska visa dig vad du tror är svaghet.‹ Vi gick längs bakgator och gränder. De få människor vi stötte på var rädda för oss, visst, men framför allt såg de på oss med avsmak och förakt. ›Tror du fortfarande att det är romantiskt att vara en nattens varelse?‹ Vi kom fram till en skruttig kåkstad. Doktorn pekade på ett litet plåtskjul. ›Här bor en kvinna med sina barn. Mannen jag dödade idag var barnens far. Han hade varit fri från spriten i fyra år och hade precis fått ett nytt jobb, han och några vänner hade startat ett verktygskooperativ och precis fått sin första beställning. Inte svag direkt. Jag söp ner honom ikväll så att jag skulle kunna klara av att hantera honom, dricka honom. Beundrar du mig fortfarande? Fan, jag är smutsig. Jag är bara ett monster… men jag vet att jag är det. Om du eftersträvar det här är det du som är monstret här.‹ Jag var mållös. Jag hade väntat mig gotiska klänningar, månklara nätter och delade hjärtslag, saktande puls. Doktorn fortsatte. ›Jag träffade en crackmissbrukare som brukade råna för att få ihop till sitt dagsbehov. Ofta blev rånen till rånmord. Jag har aldrig träffat någon som medvetet strävat efter en sådan situation… förrän nu.‹«

Cecilia tog upp en svart näsduk, men började inte gråta. Hon fortsatte sammanbitet. »Du måste förstå, Ginna, att jag hade aldrig sett det på det viset. Jag hade aldrig insett hur det var, hur högt pris vampyrerna egentligen måste betala för sin odödlighet, och framför allt hur mycket andra människor – för det är människor det rör sig om – måste betala. Jag skakade bara på huvudet åt doktorn. ›Nej,‹ sade jag. ›Nej, det var inte så här jag ville att det skulle vara.‹ ›Jag har en sak till att visa dig,‹ sade doktorn och satte tänderna i min hals. Det var så kallt. Det kändes som om hjärnan krympte ihop, du vet när man äter glass väldigt fort? Det var som att mina ben började knacka, revbenen spände, och blodet, blodådrorna, det brann i dem av kyla. Om du har haft dropp någon gång, på sjukhus? Inte? Om det kommer en luftbubbla i droppet, in i blodet, brukar det göra ont. Det här var som det hela tiden, och åt fel håll. Mina ögonlock drogs tillbaka och jag kunde bara stirra, jag försökte blunda, försökte svimma. Mina ben vek sig med ett knak, jag sjönk ihop. Jag tror att en arm också var bruten, jag var så skör. ›Det tar ett par dagar att läka första gången,‹ sade doktorn, ›och du kanske kommer att förlora medvetandet. Det blir nog inget problem för dig att ta dig upp ur kistan, om de begraver dig, du kommer att vara gôrstark. Du behöver ju inte andas heller. Så länge de inte bränner dig lär det vara lugnt.‹«

Är det inte därför man började med begravningar och kremeringar? Att vara säker på att det som är avklarat är avklarat.

»Om det åtminstone hade varit på fältet en bit bort, eller i djungelbrynet, det spelade ingen roll att det inte var månsken.. men här, på fyllan, bakom ett rostigt plåtskjul, en torr och kylig kväll. Det var inte så här jag ville att det skulle vara. ›Men… allt du sade… om monster?‹ sade jag. Doktorn skakade bara på huvudet. ›Det där? Jag skojade ju bara. Jag älskar det! Vampyr 4-ever, välkommen till klubben, syster! Ah, det är ett härligt liv. Hej då, nu ska jag hem och lyssna på Tear-Canal och dricka absinth.‹«

Cynisk och egoistisk. Nu kände jag igen den doktor Is vi lärt känna de senaste dagarna.

»Jag kunde ändå inte släppa det. Det blev som hon sagt, jag kunde ta mig upp från graven på tredje dagen – skrämde slag på några morgonpigga tonåringar, men det hade jag inget för eftersom jag ändå… drack dem kort därefter. Jag reste runt i världen ett tag, jag var, du vet, ›fasan i natten‹, innan jag fick ordning på skallen. Jag tyckte aldrig mer att vampyrer var romantiska, och jag skulle göra vad som helst för att få det ogjort.«

»Var det så du fick ditt smeknamn? Cecilia Snövit… med de iskalla läpparna?« Jag vågade knappt säga det.

»Jag har hjälpt många, sedan jag blev advokat och på… andra sätt, men mitt blodfläckade samvete blir jag aldrig av med. Jag har lyckats hålla gaddarna någorlunda i styr de senaste åren, men i början var jag desperat. Jag var bara en rovkraft, jag hade förlorat så mycket.«

»Så du vill alltså träffa doktor Is för att hämnas?« frågade jag.

»Nej,« Cecilia skakade på huvudet. »Jag vill att hon ska bota mig.«

Tillbaka

Vidare