💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-20 captured on 2024-07-09 at 07:15:31. Gemini links have been rewritten to link to archived content

-=-=-=-=-=-=-

Spader två – Ginna

Döden skrämmer mig, och det är kanske därför jag har gjort om den till ett spel, en teater. Om jag kan besegra döden kan jag besegra min rädsla.

När jag var liten var min mamma ofta upptagen, eller så ville hon bara inte träffa mig så mycket, inte efter det där med pappa. Hon visste inte riktigt hur hon skulle förhålla sig till det, och hon blev tystlåten och fundersam. Hon arbetade hårt och gick på kvällskurser.

Jag hade börjat grundskolan och jag var inte lika bångstyrig längre. Vrede betydde inget för mig. Det var inte så svårt att hitta barnvakter till mig. En var hennes gamla lumparpolare, Jimmy C.

Han tyckte bra om mig, jag var hel och ren och när jag käftade emot var det alltid på ett vad han kallade respektfullt sätt. Jag tyckte inte om honom. Han gjorde makaronilåda åt mig, vilket var OK, men han luktade liksom ond. Blod. Han tillbringade mest tid framför TV, där han såg gamla filmrepriser och åt kolor och drack öl.

Han var ofta irriterad på att jag ville byta om för mig själv när jag skulle gå och lägga mig. Han sade att jag töntade mig, men tillät mig ändå vara ifred. Jag hade svårt att somna med honom hemma, jag brukade läsa Stålis tills jag somnade ifrån både lampan och tidningen och när jag vaknade hade jag sparkat så mycket i sömnen att tidningen ofta låg i trasor nere vid fötterna. Det var alltid mamma som väckte mig om morgnarna. Jag somnade oftast innan tio varje kväll och hon brukade inte komma hem från sina kvällskurser förrän någon gång strax efter midnatt.

En gång när Jimmy C. för en gångs skull fick sitta barnvakt på en helg, på en långfredag, söp han sig full. Han satt på balkongen, jag satt nere i gungorna på gården och bara längtade efter att tiden skulle gå fortare. Det var kallt i luften, vilket passade mig fint. Jag förknippar alltid kyla med ensamhet på något sätt.

Plötsligt fick han ett ryck, och ropade in mig med den där fyllerösten.

»Ginna! Ginna, kom upp här, jag vill snacka… Jag vill snacka med dig om en grej!«

Jag började gunga, högt. »Han finns inte, han finns inte,« tänkte jag.

»Ginna!« Han slog sönder en flaska mot balkongräcket i vreden. När han såg vad han just hade gjort, ångrade han sig för ett ögonblick, och insåg sedan att han kunde använda det till sin fördel. »Om du inte kommer säger jag till Penny att det var du som hade sönder den.« Min mamma. Det var inte att jag trodde att hon skulle tro honom, men jag var bara så trött att jag inte orkade tjafsa. Jag saktade ner gungorna med fötterna i sanden och gick slött till trapphusdörren och kämpade mig upp för trapporna. Jag ville bara vara ifred.

Vi satte oss vid köksbordet. Från TV-rummet flimrade Mary Poppins med ljudet av. Jag reste mig, stängde av TV:n och satte mig igen.

Jag tittade ner i bordsskivan och bet ihop.

»Vad vill du?«

»Fan…« började han, »va fan, är du rädd för mig?«

Jag tittade upp och stirrade honom rakt in i ögonen.

»Nej.«

Han drog upp en skitig revolver som han hade haft under bordet och siktade på mig. Jag hade aldrig sett den förut.

»Är du rädd för att dö?« frågade han.

Min blick gick från hans ögon, till revolvermynningen, till hans ögon igen. Mitt hjärta slog hårt och snabbt, jag försökte kontrollera andningen, men jag vek inte.

»Nej.« Jag tror inte att det hördes någon tvekan i min röst.

Han fnyste föraktfullt.

»Låt mig säga så här,« sade han, och så flyttade han mynningen till sitt eget huvud. »låt mig säga så här: är du rädd för döden? Inte bara för att dö, utan för döden?«

Jag satt tyst några sekunder.

»Ja.« Jag hatade honom, och jag hatade att han fick mig att säga det.

Jag satte handflatorna mot bordskanten, sköt stolen från bordet, och reste mig. »Får jag vara ifred ett tag? Jag vill gå igenom geografiläxan en gång till.«

Han lade pistolen på bordet.

»Fan… du är en bra tös, Ginna,« sade han, med gråten i halsen. »Penny har lyckats bra med dig.«

Jag bet ihop hårt med mitt korsbett – det här var innan jag hade fått tandställning – och bara tänkte medan jag gick till mitt rum. »Om du tycker att jag är en bra tös kan jag inte vara bra,« tänkte jag, »jag hatar dig, jag hatar dig, och jag är så besviken, jag är så besviken på dig och alla vuxna.« Jag släckte ljuset och lät tankarna mala istället för att läsa mig till sömns.

Det var senare den hösten som jag hällde tvättmedel i hans makaronilåda, så han fick åka till akuten och bli magpumpad. Han blev skallig också. Sedan var det inte lika lätt att få tag på barnvakter till mig längre.

Du kanske har rätt om mig, Anna. Demonas livvakt är inte den enda jag har dödat i tjänsten, även om det inte varit på ett så kallblodigt sätt innan, och alltid har de sett ut som döden.

För några år sedan fick jag, Lilly och Cilla tips om ett bråk bakom ishockeyrinken strax efter »allmänhetens åkning«. Det verkade vara en väpnad uppgörelse knarklangare emellan.

Lilly ville gärna åka dit direkt. Hon tänkte att det kunde vara ett tillfälle att hitta ett fyndpris på ett parti knark av hög kvalitet till polis- och brandkårsbalen. Hon satt i arrangörsgruppen den vintern.

Jag var inte lika entusiastisk – vi var fortfarande ganska färska som poliser – och jag ville att vi skulle vara försiktiga. Jag fingrade på min bumerang. Alltid redo.

Vi hörde ilskna rop på psykonaut-jargong redan när vi började närma oss rinken. De skulle vara på andra sidan rinken, och vi valde att varken gå runt utsidan eller ge oss ut på den svarta isen. Vi smög runt läktarna och sargen, och klättrade sedan upp så vi kunde titta ner på diskussionen.

De var tre stycken. Den första var klädd i rött, gult och grönt, med en stor stickad mössa. Den andra hade glasögon, och en skjorta där fickan var liksom klädd i plast, där det stack upp pennor. Den tredje hade en svart t-tröja och stora blåsor på tummarna.

»Fjuppa med Jah, inre lysdom!«

»Åtta meg och det swappar ändå! Allt blir så slött! Även om jag tar ELC.«

»Klart jag klarar Fireman utan Iceman, vad snackar du om ›bossordning‹? Vanliga gula skjutaren räcker för att hålla mig över ytan, jag behöver inga tyngre grejer!«

De där replikerna var lösryckta, men de var allt Cilla hann skriva ner. Jag minns inte resten, jag förstår inte språket. Jag försöker ta den inre resan på allvar men jag antar att alla inte reser efter samma karta, eller ens med samma fordon. Droger har aldrig varit min grej, och sättet som de används på poliskåren är inte riktigt samma sak som hos de som har det som yrke. Bland poliserna är det mer en partygrej, bortsett från den obligatoriska, dagliga haschrasten som jag aldrig varit bekväm med. Det är en helt annan sak när man träffar entusiaster som de här.

Dessutom var jag inte på humör att studera lingvistik eftersom de hade vapen framme och siktade på varandra, tre stycken – A siktar på B som siktar på C som siktar på A, enligt den mexikanska skolan.

»Du kan ju inte sänka tersen mer än en gång, jag vill inte höra dina dissonanta storsekunder!« skrek tjejen med den stickade mössan, och hennes händer darrade när de höll krampaktigt runt pickan.

Killen med den svarta tröjan tittade upp och skrek till. »Kolla, grisar!«

Plötsligt såg han ut som döden, han såg ut som döden och han sköt mot mig.

»Ät glas, för helvete!« skrek han och jag har aldrig begripit mig på det där vapnet. Jag duckade, gjorde en polisrullning åt höger medan glaset blåste genom trät bredvid mig, reste mig upp på knäna och sänkte honom med min bumerang. Det var första gången jag dödade någon. De andra två langarna verkade ha skjutit varandra.

»Wow,« sade jag, »såg ni?«

»Hjälp till istället.« Lilly höll sig om armen och blödde från den. Det verkade som om hon hade fått glas i blodet. Cilla… jag tror att Cilla redan var död, när jag vände mig om. Jag kontaktade sjukhuset från rinktelefonen, och det dröjde inte länge innan den var där, den traditionellt svartmålade ambulansbilen med sin kopparfärgade cirkel. Ambulanskillen tittade lite konstigt på mig.

När jag såg mig i spegeln den kvällen var det döden jag såg. Jag hade blivit min skräck. Lilly fick gå sjukskriven ett tag. Hon blev återställd, fysiskt i alla fall. Cillas änka fick en utbetalning från polisänkefondens flatavdelning. Jag och Lilly kanske var delskyldiga till Cillas död med vår vårdslöshet, men det är jag ensam som får bära ansvaret för att jag dödade den där langaren. Stina gav mig en deltidsbefodran till bumerangtränare, en tjänst jag hade ända tills naginata infördes istället. Jag vet inte hur många mördare i vitt jag har tränat upp. De kallar… Vi kallar det självförsvar. Oavsett situationen.

När vi öppnade den där kylen, du och jag, var det dödens verk jag såg. Jag vänjer mig aldrig. Jag drömmer om att besegra döden, men varje gång jag gör det blir priset så högt.

Efter raden av kylskåp var vi framme vid en vägg. Jag riktade bort handlyktan, satte ner den på golvet, och smög fram och kände på väggen. Den var gjord av glas, som jag först trodde var frostat, men det var damm. Jag satte örat mot, och jag hörde doktor Is.

Jag reste mig, gick bort till handlyktan, släckte den och tog den igen. Jag gick bort till väggen, torkade rent en tittöppning – ljuset från laboratoriet på andra sidan lyste upp vårt mörka rum en aning, så jag kunde vinka dig till mig. Jag dammade av en tittöppning åt dig också.

Doktorns gång är så glidande på något sätt. Axlarna, hjässan, armarna ändrar aldrig avståndet från golvet. Den här gången talade hon tyst och försiktigt. Hon hade meterhöga spindlar där, bara ett par men de var ändå i luven på varandra. Hon försökte göra sin röst mjuk men det kändes inte alls lugnande och jag kan förstå att de där spindlarna var aggressiva. De var av den där håriga sorten, och ögonen var som mjuka opaler, eller kanske jättestora svarta vattendroppar. De var vackra. Stora bitar av deras nät var utspänt över ett analysatorbord, och fyra fotbollsstora geléartade ägg prydde varsin piedestal som dallrande kristallkulor. Den åttarmade framtiden vände och vred sig där inne. Jag såg hur doktor Is tog fram ett måttband och började mäta spindlarnas leder, gaddar och delar. Hon hade en… vad sade du att det hette? RPN-räknare? Hon drog stora cirklar med en passare på ett stort smörpappersark. Det värsta var metallen. När hon skar i den blev spindlarna vilda, och ryggade tillbaka. Hon böjde och vek stålplåt, och lödde fast kretskort i lederna, och värmde svart gummi.

Tillbaka

Vidare