đŸ Archived View for idiomdrottning.org âș magi-kapitel-21 captured on 2024-07-09 at 07:15:33. Gemini links have been rewritten to link to archived content
âŹ ïž Previous capture (2020-09-24)
-=-=-=-=-=-=-
AlltsÄ, det hÀr var nÄgot helt annat Àn vanliga smÄ spildrar. Spildrar Àr intressanta, men de kan vara farliga. De Àr sjÀlvreproducerande och har sprungit lösa Ànda sedan S.P.I.L.D.R-projektet, syntetiska polyeten-injicerade lÄg-datoriserade robotar. De Àr smÄ som valnötter ungefÀr, och har Ätta ben och spinner ett tÀnjbart nÀt av koldioxidpolymer. Man kan fÄ mycket för dem. Ett par klasskompisar till mig jagade spildrar nÄgra somrar pÄ högstadiet, innan deras förÀldrar fick reda pÄ det.
Doktor Is höll pĂ„ att göra en jĂ€tteversion, kanske inspirerad av den hĂ€r lite större sortens biologiska spindlar som hon verkade ha fĂ„tt tag pĂ„, och sĂ„ vitt jag kunde se verkade hon hĂ„lla nere materialkostnaderna, med billig massproducerad elektronik - en PIC-krets för varje led, och med ytan gjord i en smart och lĂ€ttreparerad, isĂ€rplockningsbar konstruktion av nĂ„gon legering â stĂ„l kanske â och knappar och vissa leder i svart gummi. De var stora â den hĂ€r leden var stor som en roddbĂ„t, och resultatet kanske skulle bli som ett tvĂ„vĂ„ningshus. En sak slog mig som kuslig: dĂ€r den elektroniska robothjĂ€rnan brukar sitta i de smĂ„ spildrarna var det istĂ€llet fullt av lĂ„nga, sylvassa nĂ„lar i den hĂ€r, bakom en liten lucka. Jag vet ingen elektronisk dator som man sĂ€tter fast pĂ„ det sĂ€ttet.
Jag vÀnde mig om och sÄg in i det mörker dÀr jag visste att kylskÄpen stod.
»DuâŠÂ« började jag. »Vi mĂ„ste juâŠÂ«
»Absolut,« sade du, och reste dig upp. Vi gick en bit innan du började öppna första kylen. Det fanns bara mat i det, nĂ„gon tomatröra och apelsinjuice, i en öppen tillbringare; det kan inte ha varit mycket vitamin C kvar i den. »Va?« Jag öppnade en till. Tom. En till. Ărtsoppa. »Försiktigt!« sade du. Vi öppnade fler. MĂ„nga var tomma. NĂ„got tungt rasade ut ur nĂ€sta kyl. En död kropp till. Den stirrade upp mot oss, mot det lĂ„ga taket.
»Sluta,« bad jag. »Vi mÄste lyssna.« KylskÄpen surrade och kylan och ljuset frÄn de skÄp vi öppnat var pÄ vÀg att ge mig huvudvÀrk.
Vi gick lÀngs varsin lÀnga av kylskÄp och försökte höra knackningar eller rop. Tystnad.
»Det Àr ingen idé,« sade du, »vi öppnar nÄgra till.«
»Ett till, dÄ.«
Du öppnade det nÀrmsta och dÀr fanns en kvinna som verkade vara levande. Du hjÀlpte henne ner och höll om henne lite grann.
»Har vi nÄgot vi kan anvÀnda som filt?«
»Jag kommer inte pÄ nÄgot,« svarade jag.
»Jag hade hoppas att hon kunde hjÀlpa oss att öppna allihop, men hon behöver ju sjukhus.«
»OK, vi gÄr upp till telefonkiosken utanför.«
Vi var försiktiga för att inte kylskÄpsmontörerna i fabriken, eller nÄgon pÄ skolan, skulle se oss.
Medan vi vÀntade pÄ ambulansen var du pÄ vÀg ner igen. »Nej, vÀnta,« sade jag. »Jag har en idé.«
Jag tog luren igen. »SlÄ numret till doktor Is,« bad jag.
»Du Àr ju inte klok,« sade du. Vi stod tysta ett tag, sen ryckte du pÄ axlarna pÄ Ginna-vis och slog numret.
»Ja, det hĂ€r Ă€r doktor Is.« Hon verkade vara pĂ„ gott humör â sĂ€kert efter framstegen med spindlarna.
»Hej, det Àr Anna. Du, vi undrar om du kunde hjÀlpa oss med en grej.«
»Mmm, kanske. Vad gÀller det?«
»Det Àr sÄ att vi har hittat en massa kylar, och det kanske finns mÀnniskor i dem som vi mÄste slÀppa ut.«
»Vad dÄ kylar? I fabriken nÀra skolan, eller?«
»Ja, precis,« sade jag.
»Nej, men alltsÄ, det Àr lugnt. Jag ska ha dem till en grej,« sade doktor Is, »eller Ätminstone deras hjÀrnor.«
NĂ„larna.
»Va, nej, vi mÄste slÀppa ut dem! De kanske mÄste till sjukhus.«
»Sjukhus? Jag Àr fortfarande legitimerad lÀkare.«
»Inte lÀnge till. Vi ska ringa till polisen.«
»Polisen? Jag har ju redan erbjudit mig att samarbeta med dem. Jag har nÄgot vÀldigt bra att erbjuda ocksÄ.«
»Det Àr ju mÀnniskor!«
»De Àr patienter. Jag ska testa en ny behandlingsform.«
»Anna,« sade du till mig, »vi kan inte gÄ till polisen.«
»Vad dĂ„ för âșbehandlingsformâč?« fortsatte jag.
»Det Ă€r hemligt, men det Ă€r en form av cyborgterapi â att deras hjĂ€rnor fĂ„r nya, spĂ€nnande liv som jĂ€ttestora sp⊠oj, jag fĂ„r inte sĂ€ga för mycket.«
»Behandlingsform? Terapi? Vi har precis rÀddat en kvinna frÄn dina klor, hon stÄr hÀr och vÀntar pÄ ambulans!«
»Jaha? Ni fÄr ersÀtta mig för henne. Jag tar kanske 60, 70 kronor kilot. Vi kan sÀga 65 kronor kilot. SÀtt in det pÄ mitt bankkonto. Hör av er brevledes ocksÄ, sÄ kan vi lÀgga upp en avbetalningsplan för sjukhuset ni förstörde. Nu Àr jag faktiskt upptagen, sÄ om det inte var nÄgot mer?«
»Nej, öh, det var allt. Hej dÄ.«
»Hej dÄ.« Vi lade pÄ.
»HjÀlp, vad ska vi göra?«
»Vi fÄr vÀl skramla,« sade du.
»Nej, det gÄr inte, jag vill inte betala. Snarare vill jag rÀdda allihop!«
»OK, men ring din mormor dÄ.«
»Ja, OK. Hon Àr hos polisen, slÄ numret dit, tack.«
Du slog ett nummer.
»Ja, hallÄ, detta Àr polisstationen.«
»Bra, det hÀr Àr Anna. Kan jag fÄ tala med min mormor, tack? Hon leder en nystartad insatsstyrka.«
»Var god dröj.« ⊠»Ja, det hÀr Àr jag, ja.«
»Hej, mormor, det Àr Anna!«
»Hej, tösen! Vet du vad? Jag har varit arresterad, men nu Àr allt bra, och jag kan fortsÀtta med mitt uppdrag.«
Plötsligt kom ambulansen.
»Kan du vÀnta lite, mormor?« sade jag, medan jag funderade pÄ vad det kunde vara för uppdrag som hon sÄ gick in för till varje pris.
Du visade sjukvÄrdarna den kylchockade kvinnan och sade »det finns kanske fler dÀr inne, det Àr en hel sal full av kylskÄp.«
Jag var distraherad, men jag tror att det mÄste ha varit ungefÀr nu som kylskÄpsmontörerna sÄg oss. Ambulanser Àr inte direkt osynliga med sina stora kopparmÄlade cirklar och sina gula, mjukt pulserande varningsljus.
En sjukvÄrdare bar in kvinnan i ambulansen, medan den andra började gÄ ner mot trappan.
»Varför sade ni inte det pÄ telefon?« sade han, och ropade till sin kollega. »BegÀr förstÀrkning pÄ radion.«
»Ja, ursÀkta, mormor,« sade jag till telefonen, »det Àr lite trassel hÀr. Det Àr nÀmligen sÄ jag undrar om du hinner ta en paus frÄn ditt uppdrag och hjÀlpa oss rÀdda nÄgra som har blivit inlÄsta i en kylskÄpsfabrik?«
»à h, Anna, lilla Anna⊠NÀr ska du lÀra dig att man mÄste knÀcka nÄgra Àgg nÀr man gör ovegansk omelett? Mitt uppdrag gÄr före allt annat, och om de inte klarar sig i de dÀr kylskÄpen sÄ finns det inte mycket jag kan göra Ät det.« Mormor verkade tveka lite. »Den dÀr kylskÄpsfabriken som ligger vid skolan? Jag skickar ner nÄgra poliser men det fÄr du nöja dig med.« Hon lade pÄ utan att sÀga adjö.
Jag ringde Demona. Numret stod pÄ passerkortet jag hade fÄtt av henne.
»Ja, hej, det Àr Demona Vampirica.«
»Bra, det hÀr Àr Anna. Hur gÄr det med kongressen?«
»Ja, tack bra, vi kommer nog att bli klara tidigare Àn vÀntat idag; det blir stressigt i morgon, men det Àr inte mycket vi kan göra, eftersom vi vÀntar pÄ utstÀllare och deltagare.«
»Skönt att höra. Du, jag undrar om du kunde hjĂ€lpa oss med en grej, eller det Ă€r inte till oss egentligenâŠÂ«
»à h, vad dÄ? Jag har lite mycket i skallen och jag skulle egentligen behöva varva ner.«
»Vi har hittat en del kylskÄp, tusentals kanske, med mÀnniskor inlÄsta i, som vi skulle behöva ha hjÀlp med att slÀppa ut.«
»OK, jag skickar ner lite liemanna-goons.«
»Tack. Det Àr borta vid kylskÄpsfabriken.«
Vi avslutade samtalet. Nu kom kylskÄpsmontörerna ut.
»Vad fan hĂ„ller ni pĂ„ med?« skrek en som jag tror var förmannen â han var dekorerad i fĂ€rggranna fjĂ€drar och hade ena armen gipsad. »Det Ă€r faktiskt vĂ„r arbetsdag, har ni tillstĂ„nd?«
»Det gÀller ett experiment pÄ universitetet,« sade du, »vi tror att det kan vara farligt.«
»Du, det bryr jag mig inte om. Vi ska leverera tusen kylskÄp till dem och vi har fÄtt betalt i förskott.«
DÄ kom fyra ambulanser till, med tvÄ personer i varje. SjukvÄrdaren som hade stannat kvar kom upp för trappan och vinkade till sina kollegor. »Det kan finnas hundratals hÀr nere! Det Àr tusentals kylskÄp! Ta med bÄrar ner!«
Jag hade fortfarande ont i huvudet nÀr ett gÀng poliser kom pÄ cyklar.
En sjukvÄrdare fick syn pÄ dem, armbÄgade till sig uppmÀrksamhet frÄn en kollega, och pekade. »Poliser,« sade han med en fnysning.
NÀr polisen sÄg att det var ambulanser dÀr, stirrade en polis en sjukvÄrdare i ögonen, sade »RÀddningstjÀnst,« och fnös.
Du drog mig i blusÀrmen. »Ska vi gÄ ner och hjÀlpa till?«
»Jag vet inte om jag klarar det,« sade jag.
»Jag vet, men vi kanske kan rÀdda nÄgra. Det Àr ju viktigt!«
Jag hatade det dÀr mabla freonmausoleet. De nio frÄn rÀddningstjÀnsten slet upp dörrar vilket gjorde att ljuset flackade och Àndrades, de delade ut varma filtar och de sorterade upp mÀnniskorna i levande och döda.
Jag ledsagade en frusen man upp för trappan. »Vid Yukon, jag var vid Yukon, men dÀr var det aldrig sÄ hÀr,« sade han.
En bokbuss tvĂ€rnitade sĂ„ hĂ„rt att regnblandat grus flög ett par meter och föll smattrande ner i en vattenpöl. Bakdörrarna öppnades och fyra skelett-liknande mĂ€n i svarta munkkĂ„por hoppade ut med varsin lie beredd. Först försökte de se svintuffa ut, men de verkade inte riktigt se nĂ„gon fight, sĂ„ en av dem vĂ€nde sig till de andra. »Ăr det hĂ€r det var nĂ„got problem? Vad var det vi skulle göra egentligen?«
Poliserna gjorde sig stenkalla och redo. En av dem kunde inte hĂ„lla sig, viftade vilt med sin fria vĂ€nsterarm och skrek »Det Ă€r döden! Det Ă€r döden! Nu blir det lie vs. naginataâfight en masse!«
»Var det inte ett rÀddningsuppdrag vi skulle pÄ?« sade en av skelett-gubbarna. »Nu verkar det ju bli fight i alla fall,« sade han med en suck.
»à h, nej!« Jag gick ner för trappan igen.
En polis hade kommit ner och stod och tjafsade med en sjukvÄrdare, samtidigt som ett par kylskÄpsmontörer hade gjort sig beredda att slÄss med armeringsjÀrn och oljiga cykelkedjor.
»Om vi slÄr ifrÄn strömmen kan vi kanske hejda de vÀrsta köldskadorna,« sade sjukvÄrdaren, och slog ifrÄn en strömbrytare. Alla kylskÄpsdörrar och -leddar slÀcktes.
»DÄ ser vi ju inget,« sade polisen, och slog till brytaren igen. Jag hörde det dÀr lite sprakande, blinkande ljusljudet nÀr mÄnga lampor tÀnds.
»Vi har ju ficklampor,« sade sjukvÄrdaren, tÀnde sin ficklampa och slog ifrÄn brytaren igen.
»Vad fan! VÄra löpande band och maskiner stannar dÀr uppe,« sade kylskÄpsmontörernas förman, och slog till brytaren. »Fabriken mÄste hÄllas igÄng till varje pris!«
Jag hörde, frÄn andra sidan rummet nÄgra hundra meter bort, doktor Is skrika. »Varför blinkar det? Mina kroppar! Mina kroppar! Mina⊠patienter!« Det gnisslande ljudet av en jÀttespindel som gjorde sig redo gav mig en kall kÄr.
Jag sprang upp för att se doktor Is, men möttes av synen av poliser och Demonas skelett-liknande kongressvakter i full strid. De parerade varandras slag med skaften â tock! klack! â men jag sĂ„g att en polis och en skelett-livvakt redan hade fallit. Lie vs. naginata Ă€r en kampform dĂ€r det inte finns »nĂ€stan« och »kanske«. »SĂ„rad« Ă€r ocksĂ„ ovanligt, antingen dör man eller sĂ„ dör man inte. Poliserna var fler, men till skillnad frĂ„n nĂ€r du hade din fight nyss sĂ„ var de hĂ€r skelett-livvakterna beredda.
En ambulans körde hit, men jag tror att det var en av de tidigare som redan varit borta pÄ sjukhuset och lÀmnat överlevande, och sedan vÀnt. (Det kan inte ha varit norra sjukhuset, det har vi ju rivit, du och jag, men det finns ett sjukhus som heter VÄr NÄdiga Moder som ligger i pensionÀrskvarteren, det kan det ha varit.)
Det var nu som doktor Is kom runt skolans hörn. Hon red en jĂ€ttelik spindel/spilder-varelse â vad ska vi kalla de stora? â och den gjorde djupa mĂ€rken i asfalten dĂ€r den klev med sina högt bĂ„gade leder och spetsiga fötter.
»Vad gör ni med mina kroppar?« Is i mitt bröst; de dÀr benen kunde skada eller döda flera av oss i ett enda svep.
En av sjukvÄrdarna, som just varit pÄ vÀg in i en ambulans för att köra ivÀg en liten grupp överlevare, gick ut ur sitt fordon igen. Hon sÄg skrÀckslagen ut, nÀr hon tittade pÄ doktorn högt dÀr uppe.
»Doktor Is,« sade hon. »Àr det hÀr dina patienter?«
»Ja, det Àr det verkligen!« sade doktor Is. »Vad Àr det frÄgan om? Har ni behörighet att avbryta deras kylskÄpsterapi?«
»Med all tillbörlig respekt, doktorn,« svarade sjukvĂ„rdaren, »vi visste inte att det var era patienter, och det finns fler döda Ă€n levande dĂ€r inne. Jag skulleâŠÂ« Hon tystnade.
»Vad skulle du?«
»Jag skulle rĂ„da dessa patienter att be om ett kompletterande utlĂ„tande frĂ„n en annan lĂ€kare innan de fortsĂ€tter den hĂ€r kontroversiella âșbehandlingsformenâč. Jag ser inte hur det skulle göra nĂ„gon nytta att sĂ„ kraftigt kyla ner alla patienterna, speciellt med tanke pĂ„ att de alla har uppsökt vĂ„rd av skilda anledningar.«
»Det Àr inte upp till dig att ge mina patienter rÄd,« sade doktorn, och nu var hon frÀsande och bitter. »Nu kan du och dina kollegor hjÀlpa mig bÀra tillbaka de hÀr.«
Jag sÄg pÄ sjukvÄrdaren; hennes ögon sjönk, hennes axlar sjönk, hennes hjÀrta sjönk. Hon satte bara ner den tomma bÄren och gick dÀrifrÄn.
NÄgra av de andra sjukvÄrdarna började lÄngsamt och tveksamt bÀra tillbaka mÀnniskorna in i kylarna.
»Nej! Vad gör ni!« ropade en kostymklÀdd man nÀr de stÀngde om honom. Han bultade pÄ insidan av dörren. »SlÀpp ut mig, för Guds skull!«
En polis tog en sjukvÄrdare hÄrt i armen. »Vad hÄller ni pÄ med?«
En annan av poliserna tog ett par steg dit, och sÄg nyfiket och aggressivt pÄ.
»Blir det polis vs ambulansâfight nu, eller? Har sköterskorna blivit knĂ€ppa?« Hon höll ett hĂ„rt och ryckigt tag i sin naginata, vars skaft slog i golvet, helt lĂ€tt.
SjukvÄrdaren var bara helt slapp och uppgiven, och gav inga signaler pÄ att vara redo att slÄss. Hon drog en suck. »Det Àr order frÄn Doktor Is,« sade hon.
»Som om vi skulle bry oss om det,« sade den av poliserna som velat lÀgga sig i, »det Àr olagligt att lÄsa in mÀnniskor i kylskÄp. Nu blir det fight!«
»Nej, vĂ€nta!« sade den första polisen. »Jag har hört det dĂ€r namnet förut, lĂ„t mig tĂ€nkaâŠÂ«
Det gnisslande ljudet av enorma metallknÀn hördes utanför, och nÄgra poliser stapplade ner för trappan. »Det Àr krig dÀr ute, de dÀr liarna Àr helt galna!«
»Nu minns jag!« sade den första polisen. »Insatsledaren hade fÄtt ett erbjudande som hon fortfarande ville utvÀrdera. VÄra order Àr att avvakta, kanske Doktor Is kommer att alliera sig med oss.«
Uppe pÄ gatan sÄg jag hur Demonas livvakter gick loss pÄ doktor Is jÀttespindel. Metall skar mot metall och liarna hade lÀmnat repor; men ganska grunda. Plötsligt sÄg jag hur ett av spindelbenen for ut rÀtt Ät sidan och sparkade i vÀg en av livvakterna. Han mÄste ha flugit tjugo meter, rÀtt in i en vÀgg pÄ andra sidan gatan, men benet som sparkat honom verkade inte gÄ att fÄ pÄ rÀtt köl igen, det verkade ha fastnat uppe och metallvarelsen vacklade. De tvÄ kvarvarande av livvakterna sÄg dystert pÄ varandra, pÄ sina fallna kamrater och pÄ de tre poliser de hade besegrat. »Att det aldrig tar slut,« sade den ena.
»Ja, jag vet,« sade den andra, medan han höjde sin lie bakĂ„t som en golfsving. »Kom igen nu, Olof, nu sĂ€nker vi den hĂ€r!« Han hoppade upp, och svepte sin lie sĂ„ bladet körde en bra bit in genom gummit i knĂ€t. DĂ€r fick den sitta, men det var uppenbart att det benets knĂ€motor var körd. Den andra av livvakterna â Olof, tydligen â ryggade undan lite, och kollade trappan för att se om poliserna skulle vilja dra igĂ„ng fighten igen. »Ge mig en lie eller ett sĂ„nt dĂ€r knivspjut till, Olof!«
Olof tog upp en naginata av fint sunburstlackerat körsbÀrstrÀ och rÀckte den till sin kamrat, som började hacka frenetiskt pÄ ett knÀ till. DÄ föll spindelroboten. Doktor Is kanade av den lilla stolen dÀr uppe och for nÄgon meter lÀngs asfalten. Hon skakade pÄ huvudet för att kvickna till, rafsade Ät sig sin fjÀrrkontroll och stoppade tillbaka den i bröstfickan, och drog sin stora kniv medan hon först rullade ihop sig genom att dra upp och ihop knÀna, och sedan stÀllde hon sig i en defensiv stÀllning. Hon backade tillbaka, men hela tiden med spÀnda ben.
Det var dÄ jag kÀnde doften av hÀstar, och sÄ hörde jag dem. Hovar och gnÀggningar. En strÄlande vacker, nÀstan överdekorerad, pastellviolett droska med ett ekipage pÄ fyra svarta plymprydda hÀstar kom lÀngs gatan, parallellt med parken. Kuskarna hade polisuniform, komplett med den dÀr rödvita plastbrickan.
Ekipaget stannade utanför kylskÄpsfabriken. En av kuskarna klÀttrade ner, och öppnade dörren. Det var min mormor, med sitt blanka huvud, sin blÄ ögonskugga och sin slitna blÄ badrock. Hon hade en kofta under, som sedan lÀnge förlorat sin form i tvÀtten, och ett par noppiga tweedbrallor. Hon rökte cigarr, men jag sÄg de trasiga smÄ crack-glasflaskorna pÄ droskans golv.
Hon klev ut, och nu sÄg jag vad det stod skrivet med svart tuschpenna pÄ hennes bara mage. »Insatsstyrkan RÀttfÀrdigt KorstÄg Mot Ondskan: Insatsledare«.
Doktor Is, som vid det hÀr laget hade stÀllt sig med ena benet spÀnt bak mot en tegelvÀgg, redo att hoppa framÄt, och stödde sig pÄ det andra, med den stora kniven redo i en klassisk stick-position, tittade upp. Hennes pannspegel glimmade och hennes kattlika ögon var uppspÀrrade. Hennes korpsvarta hÄr hade börjat tova sig och nackens tvÀttbjörnssvans lÄg ner över axeln, fram över halsen och ner över brösten. Hon fladdrade med nÀsvingarna, och satte lÄngsamt ner foten pÄ marken igen, bredvid den andra, utan att sÀnka garden med kniven.
Den av Demonas livvakter som fĂ€llt den stora metallbesten ryckte ur sin lie ur motorn â stĂ„lbenet sprattlade till en sista gĂ„ng â och satte ner skaftet i asfalten och stöttade sig pĂ„ det.
Mormors bÄda kuskar höll hÀnderna pÄ sina svÀrd. Mormor var den perfekta, omöjliga blandningen mellan nonchalant och spattig. Hon tog ojÀmna steg. PÄ ena foten hade hon en handgjord trÀsko som hon hade haft sÄ lÀnge jag kan minnas, pÄ den andra hade hon polisernas standardsko: en vit converse-kopia med mÀrket bortsprÀttat. Runpistolens kolv stack upp ur högra badrocksfickan, och hon hade mammas svarta baseballtrÀ i handen.
Hon harklade sig; inte sÄ mycket för att fÄ allas uppmÀrksamhet, den hade hon redan, men den dÀr cigarrstumpen sÄg ut att vara anledning nog. Röken fick mina ögon att tÄras.
»Anna,« sade hon med en nick till mig. »Eva,« sade hon till den av poliserna som hade varit mest aggressiv nere i kÀllaren. »Eva, jag fick precis en rapport om att doktor Is Àr inblandad i det hÀr, stÀmmer det?«
Eva nickade, pekade bort mot doktor Is, blundade och svalde. En svettdroppe rann ner för hennes kind.
»Anna,« sade mormor till mig, »du skulle ha sagt att doktor Is var inblandad. Jag Àr vÀldigt intresserad av ett samarbete med henne. Hon har gett mig ett mycket attraktivt förslag om en kraftfull mekanisk förstÀrkning till kÄren.«
Doktor Is började försiktigt att le, och hon sĂ€nkte kniven. »Det stĂ€mmer,« sade hon lent, »jagâŠÂ«
Mormor började gÄ mot doktor Is. Hon vÀgde baseballtrÀt i sina hÀnder. »LÄt mig se pÄ dig!« röt hon.
Hon slÀppte baseballtrÀt, lÀt det bara falla mot marken, och tog doktorns huvud i bÄda hÀnderna och vred det försiktigt Ät olika hÄll sÄ hon kunde se. Efter att hon hade sett in i ögonen och munnen spottade hon i vÀg cigarrstumpen över axeln.
»En jÀvla vampyr!« sade hon. »Doktor Is, jag hade intrycket att du var en respekterad vetenskapare. SÄ fÄr jag nys om de hÀr dumheterna.« Nu stod doktorn pÄ tÄ, för att inte belasta nacken. »Du Àcklar mig!« Hon slÀngde doktorn Ät sidan. »Du Àcklar mig.«
Mormor plockade upp sitt baseballtrÀ, och spottade igen.
»Vad ska vi göra med dig?« sade hon, och tittade pÄ doktorn. »Vad ska vi göra med dig, och hur ska vi göra det?« Hon slog med baseballtrÀt i sin handflata. Doktorn reste sig upp, hukande först, för att ta upp kniven och, tror jag, för att hon var rÀdd. Sen helt. Hon höll sig om nacken. Hon drog upp sin fjÀrrkontroll ur bröstfickan och tryckte pÄ nÄgra av knapparna. Jag tÀckte mina öron med hÀnderna medan de gnisslande jÀttebenen sprattlade i luften. Sen tystnad igen. Doktor Is kastade sig fram för att knivsticka mormor, men hon slog framÄt med baseballtrÀt. Det trÀffade doktorn med ett krasande ljud, och doktorn ryggade tillbaka.
»Det hÀr Àr inte OK, mormor!« ropade jag. Hon ignorerade mig.
Doktor Is höll sig för magen. Hon blödde av det dÀr som vampyrer har i sina Ädror. »Vi kan fortfarande samarbeta,« sade hon.
»Vi fÄr se,« sade min mormor.
Det var dÄ du kom upp för trappan, med en filt svept om en ung, blek kvinna.
»Du! Vet du vad du Ă€r?« sade mormor till dig. Du bara tittade pĂ„ henne som om hon pratade ett annat sprĂ„k. Hon fortsatte rasa. »En förrĂ€dare! Du har svikit poliskĂ„ren, för att imponera pĂ„ din lilla KK hĂ€r. PĂ„ Anna. Mitt âșbarnbarnâč. Fy fan, du kommer Ă„ngra dig om du ger dig i lag med henne. Lojalitet betyder inget för henne.«
»Det funkar sÄ lÀnge det funkar,« sade du. »Jag litar pÄ henne.«
»Hon har gÄtt bakom ryggen pÄ mig, och mer Àn en gÄng har hon kört in en kniv dÀr!«
Du vÀnde dig mot kvinnan med filten. »Sch, klarar du att springa? Spring hÀrifrÄn, det hÀr Àr inte över och det kan bli vÀrre innan det blir bra.« Hon gick haltande dÀrifrÄn, sÄ fort hon kunde. Hon tittade pÄ dig med tvekan i blicken.
Mormor pekade finger Ät henne. »Stick dÄ! Ingen har bett dig.« Kvinnan svÀngde runt ett hörn men jag hörde fortfarande hennes snabba steg dÀr jag stod.
Mormor riktade sig till dig igen. »Anna Àr en sÄn jÀvla fuck-up. Hon gjorde aldrig vad hon skulle utan lade bara ner en massa tid pÄ andras grejer. Trodde hon kunde bli nÄgot. PlugghÀst. Hon har aldrig haft ett hederligt kneg heller.« Det var inte sant. Jag hade alltid gjort uppgifterna mormor gav mig innan jag satte mig med matten, och vad jobb betrÀffar hade jag hjÀlpt till heltid pÄ gÄrden de senaste Ären. Hon skulle aldrig kunna sÀga nÄgot sÄnt hÀr direkt till mitt ansikte, men det var lÀtt för henne att sÀga det nu, Àven nÀr hon visste att jag hörde.
En gÄng hörde jag henne prata i telefon. »Kan du förstÄ hur det kÀnns för mig att fel barnbarn har dött, och min Àlskade make ocksÄ? Om det bara varit Anna den dÀr gÄngen!« sade hon, och hon visste att jag hörde.
Du tog nÄgra djupa andetag. »Du Àr arresterad,« sade du till henne.
»à h, unga fröken konstapel rider igen? Det har du⊠det har du inget för! Vet du vad jag har som du inte har?« Du lutade dig mot trapprÀcket. Ditt ansikte var helt rödflammigt av regnet. Mormor tog fram en rödvit polisbricka ur fickan. Det stod »Hej! Mitt namn Àr Vera«, men Vera var överstruket och ersatt med »Mormor«. Hon satte fast den med sÀkerhetsnÄlen direkt i huden, punk style.
»Det Àr du som Àr arresterad,« sade hon, och nickade till Eva som gick fram till dig med ett par handklovar.
»Jag Àr ledsen för det hÀr, Ginna,« sade hon.
»Fint det,« sade du, »det kan du ju trösta dig med efter att du har fluffat huvudkudden i natt.« Eva drog in dig i den dÀr stinkande droskan.
»Jag menar det,« sade hon. »Det hÀr Àr inte som jag vill att det ska vara. FörstÄr du inte hur viktigt hennes uppdrag Àr? För oss?« Hon stÀngde om dig, och vÀnde sig mot oss igen.
Mormor skakade aggressivt pÄ huvudet, som om det kliade nÄgonstans. »Nog med larv,« sade hon, »tillbaka till Àrendet. Hur ser det ut dÀr nere?«
Eva svarade »Det Àr tusentals kylskÄp, och mÄnga innehÄller kroppar.«
»OK, vi drar,« sade mormor, sedan ropade hon »Hörrö!« till en sjukvÄrdare. »Plocka upp folket i vitt och för dem till VÄr NÄdiga Moder. Polisen framför allt! De andra kan du pula in i kylarna eller göra vad du vill med. Jag bryr mig inte.«
SjukvĂ„rdaren kallade upp sina kamrater frĂ„n kĂ€llaren och de började bĂ€ra in döda kroppar i ambulanserna. Det var bĂ„rhuset nĂ€sta för alla â poliser, sjukvĂ„rdare och de tvĂ„ av Demonas livvakter som strukit med. De tvĂ„ överlevande livvakterna körde ivĂ€g med sin bokbuss.
Mormor vÀnde sig mot mig med en blick som helt plötsligt var öm. »Hur Àr det med dig, Anna?« sade hon. »Vill du ha lugnande? Ska jag be sköterskorna ta med dig ocksÄ?«
»LÀmna mig bara ifred.«
Mormor klev in i droskan dÀr du var, och jag sÄg in i dina ögon igen. Du verkade trött, men jag sÄg fortfarande glöden. Jag mimande »Akta dig för de svidande örterna«, och dÄ log du, och jag sÄg hopp i ditt ansikte. Mormor stÀngde dörren och tvÄ poliser klÀttrade upp och kuskade bort ekipaget. Snart var ambulanserna ocksÄ borta.
Doktor Is gick fram till sin fallna skapelse och började rota bland delarna. Efter ett tag stirrade hon pÄ mig med de dÀr kattögonen.
»Vad fan glor du pÄ?«
»Inget,« svarade jag, och vÀnde bort blicken. Jag var blöt av regnet, jag började frysa och jag var lÀmnad ensam kvar. Skulle jag gÄ ner och se i kÀllaren om det var nÄgot jag kunde göra dÀr? Skulle du ha gjort det? Jag tog i det blöta rÀcket och började gÄ ner.
»Vart tror du att du Àr pÄ vÀg?« ropade doktor Is. »De dÀr kropparna Àr mina! LÄt dem vara!«
Hon fortsatte rota och jag svarade inte. Usch, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste inte vad jag kunde göra, och jag gjorde mig beredd pÄ att se den dÀr elektriska gravkammaren med sina blinkande temperaturleddar igen.
NÀr jag kom ner var strömmen avslagen igen, och alla dörrarna öppna. Batteridrivna handlyktor stod överallt. KylskÄpsmontörerna, med sina traditionella fjÀderskrudar, blÄstÀll och ögonskydd, höll pÄ att bÀra upp de sista överlevande.
Jag kunde inte hejda mig. »Va? Jag trodde att ni var pÄ doktor Is sida?«
»Vi strejkar,« sade en som jag tror var andreförmannen, eller kanske nÄgon form av stam-prÀst för fabriken. Hans armar var kantade av mÄsfjÀdrar och han bar en liten flicka inrullad i en filt.
»Sade ni inte âștill varje prisâč förut?«
»Visst, det Àr en stor order, och vi förlorar mycket pÄ det hÀr, men det Àr mÀnniskoliv vi pratar om.« Han avbröt sig och vÀnde sig till en annan av montörerna. »Henry, om du inte fÄr upp dörren sjÀlv, be Annie hjÀlpa dig nÀr hon Àr klar med proppskÄpet.« Han fortsatte gÄ. »Det Àr för jÀvligt. Jag kan inte betala min systers lÀkarrÀkningar, men sÄ har den sjuka vampyren rÄd att göra sÄ hÀr,« sade han.
Jag tvekade. »Jag tror till och med att hon kanske fÄr betalt för att göra sÄ hÀr.«
Han sÄg arg och besviken ut, sen skakade han bara pÄ huvudet. »Tja, vi skulle ju ocksÄ ha fÄtt betalt för det hÀr sjuka experimentet. HjÀlp till hÀr istÀllet.« Jag sÄg undrande ut. »HjÀlp Henry med den dÀr bÄren till exempel.«