💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-04 captured on 2024-07-09 at 07:14:55. Gemini links have been rewritten to link to archived content

-=-=-=-=-=-=-

Hjärter sju – Ginna

Det var bra att du inte gav dig bort från spåret, Anna. Helt plötsligt var du bara borta. Jag ropade efter dig men du hörde mig inte. Jag var livrädd, jag trodde att du hade förirrat dig i fläktlabyrinten, jag trodde att jag kanske hade förirrat mig ännu mer. Jag tyckte att du var töntig som inte ville ta hissen. Det var en sån lättnad när vi hittade varandra igen.

Däremot vill jag diskutera ditt beteende i konvalescenssalen, du vet det där rummet med de stora mörka ekskåpen och de där stålsängarna.

Du borde ha förstått att jag inte heller litade på doktorn. Att hon hade en fjärrkontroll i bröstfickan och en tvättbjörnssvans fäst vid pannspegelns nackband må vara en sak, men det hon hade hängande i ett fodral från bältet var ingen skalpell, det var rena Rambo-kniven.

Vi hade bara hörts av på telefon innan, och jag hade inte lagt märke till något konstigt med henne. Att träffa henne i verkligheten skärrade mig. Hon talade med hög och arg röst.

»Vem är ni? Vad gör ni här?«

»Jag är polis,« började jag, men doktorn avbröt mig.

»Ut! Om jag inte får se en häktningsorder eller fullmakt ska du ut härifrån!«

»Nej, du missförstår mig! Jag är här för att förhöra mina kollegor, tre poliser som jag skrev in här i morse.«

»Ah,« doktorns långa hörntänder glimmade till, »det sätter ju saken i ett annat… ljus. Ja, här ligger de, som du ser. Jag var tvungen att kedja fast dem eftersom de verkade smittade av någon sorts galenskap. Hör själv.«

Jag tyckte att det lät som ett sabla mumlande. Tydligast var Monica, som sade »Ge mig läkande örter… den som sköt oss kan hela oss.«

»Ja, som du märker verkar de vara helt bortom vett och sans,« fortsatte doktor Is, »men jag har hopp för att de ska friskna till. Jag använder en terapimetod som jag själv har utvecklat. Jag kallar den ›vampyrterapi‹.«

Jag såg på mina polisvänner. De var bleka som maneter, och de stirrade upp i taket med vidöppna ögon. Skottsåren var noga bandagerade, men på deras halsar fanns två röda sår. Det var nästan bara där på halsen som deras ådror fortfarande lyste blå genom huden, annars såg de blodlösa ut.

»Terapin går ut på att jag dricker patienternas blod och därmed tar över sjukdomen och galenskapen,« sade doktorn. »Jag har tillräcklig mental kapacitet för att handskas med tokerierna på ett rationellt sätt.«

Jag kände på Monicas panna. Den var iskall. Jag drog fort åt mig handen så den inte skulle frysa fast.

»Det är en intressant metod, doktorn,« sade jag. »När tror du att patienterna är tillräckligt friska för att jag ska kunna förhöra dem?«

»Förhöra dem? Jag vet inget om polisarbete, konstapeln. Försök prata med dem nu, annars kan jag be dem höra av sig om några veckor. Jag skriver en lapp till dem.«

Jag ville att du skulle höra vad de hade att säga, så jag började ropa på dig igen. Doktorn stoppade mig.

»Ropa inte så högt! Vill du att hela bygget ska rasa ihop?«

Då kom du in. Efter att du hade gett mig min naginata och jag hade presenterat dig för doktorn, vände du dig mot patienterna. Du tog en pensel och en kulspetspenna från nattduksbordet, bröt sönder kulspetspennan för att komma åt bläcket, och började måla med det och penseln. Du målade snirkliga, nästan psykedeliska krumelurer på patienternas armar, och jag blev irriterad på det.

»De säger att de vill ha läkande örter,« sade jag, »har du några sådana på din mormors gård?«

Du avbröt målandet tvärt.

»På inga villkor!« skrek du, »På absolut inga villkor! De svider, de där örterna, och de får inte användas av vem som helst.«

»Jag menade inte…« sade jag, men du fortsatte:

»Priset är alldeles för högt. På inga villkor!«

Det som hände sedan vet jag ju förstås inte säkert. Det jag vet är att jag stod och talade med dig, ett samtal som inte ens kan ha varat i en minut, och så hörde jag en dörr öppnas, och doktorn kom in.

»Ursäkta, jag var bara och pudrade näsan,« sade doktor Is.

»Det är OK,« svarade jag, »jag märkte inte ens att ni var borta.«

»Var har ni gjort av fång… av patienterna? De behöver sin vård!« utbrast doktorn.

Då såg jag att de tre poliserna var borta.

Min förklaring av vad som hade hänt är förstås en efterkonstruktion, en ren spekulation. Jag tror att, medan jag var distraherad av din starka reaktion, utvecklade en av poliserna, troligen Eleanor, spontant någon sorts telekinetisk förmåga, lät nyckeln från nyckelskåpet i hallen smygflyga i ilfart några centimeter över golvet, och låste upp kedjorna med den. Sedan knöt poliserna ihop lakanen och de svarta öppenryggade sjukhusrockarna till ett rep och hissade ner sig genom en mathiss. De var så svaga, utmärglade och blodlösa att de lätt kan ha fått plats där, mellan tekopparna och kakpaketen.

»Ni fick inte befria dem, de kan inte gå lösa på sjukhuset i sitt skick!« sade doktorn.

»Vi hinner nog snart i kapp dem,« sade du. »Kom, konstapeln, det finns en dörr här, den leder nog ut.«

Innan jag hann protestera hade du dragit in mig i en stor garderob. Kläderna doftade härligt av parfymer och tyg, men jag kände också att något var fel. Det fanns hål i väggarna som skorpioner, duvor och andra farliga varelser skulle kunna ha använt som reden, och på golvet låg det blodiga häftstift och annat blodigt kontorsmaterial.

Då hörde jag hur doktorn knuffade något tungt, säkert ett av ekskåpen, framför dörren.

Diskanten filtrerades genom de tjocka dörrarna så doktorns röst lät dämpad. »Jag behåller er inlåsta här, som pant, tills jag får mina patienter tillbaka! Jag måste ha patienter! Att vårda!«

Tillbaka

Vidare