💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-19 captured on 2024-07-09 at 07:15:30. Gemini links have been rewritten to link to archived content

-=-=-=-=-=-=-

Hjärter knekt – Anna

Det där var verkligen det töntigaste jag har hört från dig. För det första: du som verkade så driven att reda ut morden som min mormor begått, hur kan du ta så lätt på en annan persons död?

För det andra: du lyssnade ju inte ens på mig. Det fanns ju inte ens en konflikt, inte säkert i alla fall.

För det tredje: du hade ju också vapnet draget!

Jag skakade dystert på huvudet, tog emot mitt passerkort från Demona och började gå ut, vilket du också gjorde, även om du verkade ha tankarna någon helt annanstans. Från rummet vi just lämnat hörde jag hasande ljud, och jag såg mig om. Demona släpade det där torra skelettet (som fram till nyss hade haft en röst, ett liv) till ett hörn av rummet, och lade över en filt. Sen borstade hon dammet av händerna och slog följe med oss genom korridoren och uppför stentrappan.

Så fort vi kom upp till bibliotekssalen igen började Demona jäkta på biträdena och be dem återgå till arbetet. Hon vände sig som hastigast om till oss och ropade »Då ses vi i morgon« medan vi gick.

Ute hade det börjat regna, och regnet lämnade röda strimmor på din vita uniform.

»Kom nu,« sade jag uppgivet, »visa mig var den där skolan ligger.«

Vi gick in under ett gångtak runt ett stort försäkringskontor, där jag och mamma tänkte göra inbrott en gång när jag gick på mellanstadiet, men jag tror att det projektet, som så många andra, rann ut i sanden.

Vi gick diagonalt från hörnet på försäkringshuset, genom en sönderbränd park, och nu började regnet bilda röda pölar. I pölarnas speglar hade träden fortfarande löv, röda löv. Jag stampade i dem så regnvätskan stänkte. Novemberklafs på mina kängor, och du började se ut som en polkagris av regnet, speciellt eftersom det blåste lite grann. Du drog ner polisluvan över öronen.

»Åh, kan det inte bara vara så här?« sade jag.

Du tittade blygt bort, och sade något jag inte kunde höra.

»Där borta ligger kylskåpsfabriken,« sade du sedan och pekade på en låg byggnad ganska långt bort. Vi började gå. Bredvid stod ett de-stijl–hus i svart och vitt. Jag visste inte om det skulle kunna vara skolan, eller kanske någon matsal.

Du började småjogga i regnet och vinkade åt mig att hänga på. De friska, frätande dropparna av rött regn i ansiktet gjorde att jag kände mig levande, och jag drog djupa andetag medan vi småsprang på den spruckna asfalten.

Vi kom fram till fabriken och du satte fingret för munnen och pekade mot det upplysta fönstret – arbetsdagen var i full gång, och maskerade människor i fjäderdekorerade blåställ satte ihop kylskåp, isskåp och frysar.

Vi gick försiktigt ner för en källartrappa och du tog fram ett plastkort där du hade skurit ut en skåra, som du använde för att pilla upp dörren. Vi stängde dörren bakom oss. Först stod vi tysta och stilla, men vi hörde ingen annan i rummet.

»Vågar vi tända?« frågade du.

»Har du ingen ficklampa?« frågade jag.

»Jag har inte hämtat ut någon ny, och nu går det ju inte.«

»OK, tänd då.«

Du tryckte på strömbrytaren men det var bara en spotlight som tändes vid en dammig arbetsbänk belamrad med verktyg. Det lilla ljuset gjorde rummet kusligt; prydliga rader med kylskåp stod placerade stående som monoliter, som gravar i det stora rummet, som trots det kändes trångt med sitt låga tak. Vi såg inte de andra väggarna i mörkret.

»Det kanske finns en ficklampa här nere.«

»Ja, här!« Du tog fram en stor elektrisk handlykta ur en trälår full av hammare, sladdar, telefoner och skruvmejslar.

»Fungerar den?«

»Ja, då.« Du släckte spot:en. »Kom, vi går bort till den östra väggen, den ligger vägg i vägg med skolan.«

Vi började gå, och jag blev vimsig av luften, mörkret, perspektivet och akustiken. Vi gick genom rad efter rad av svarta kylskåp. Det störde mig att alla var inkopplade och alla hade de där fladdriga, jobbiga små leddarna som visade att de fungerade, och det där kylskåpsljudet som håller en vaken om nätterna. Jag var rädd för kylskåp, det var därför jag tyckte om att ha mormors kniv i kylskåpet. Kylskåp känns liksom levande på något sätt. Ett vanligt skåp är bara en förvaringsplats, ett kylskåp hummar, lyser och förändrar luften, gör den kallare. Det var som ett högljutt mausoleum här nere, eller en kyrkogård.

Plötsligt hörde jag ett knackande från ett av kylskåpen, men jag kunde inte höra riktigt vilket det kom ifrån. Jag försökte se på dig, försökte utröna om du hörde eller inte, men jag hade bara den flackande ljuskäglan att gå efter och kunde inte se ditt ansikte eller ens din silhouette tydligt. Det knackade igen och du saktade av.

»Hörde du?« frågade du.

»Ja, det knackar,« sade jag.

»Det var någon som ropade,« sade du. »Någon som vill bli utsläppt, men jag hör inte från vilken kyl det kommer.«

»Vad är det i de här kylarna egentligen?« undrade jag. »Kan vi inte öppna en och se efter?«

Vi stannade. »Ja, det måste vi kanske göra,« sade du. Din lågt hållna arm gjorde att ljuskäglan lyste upp golvet nära oss.

Jag vände mig mot en kyl till höger om mig. Jag öppnade, och det starka ljuset från kylskåpslampan sved och bländade mig. Jag hörde hur du skrek till, jag blundade med båda ögonen och försökte blinka till för att vänja mig, jag tog upp handen och skuggade, och nu såg jag människokroppen som satt där inne. Blodlös och tömd, men de döda ögonen stirrade rakt fram genom oss, på det där sättet som gör att man nästan måste vända sig om och se om någon står bakom en. Jag tog din hand, och ett steg tillbaka.

Du drog din hand genom mitt regnvåta hår och gick fram och knuffade till dörren med din armbåge.

Vi gick tysta och sakta vidare genom rummet med spända öron, men knackningarna kom inte tillbaka.

Tillbaka

Vidare