đŸ Archived View for idiomdrottning.org âș kalvarna captured on 2024-06-16 at 12:22:29. Gemini links have been rewritten to link to archived content
âŹ ïž Previous capture (2024-05-26)
-=-=-=-=-=-=-
En personbil med pÄkopplat slÀp innehÄllande kalvar körde i diket utanför Söderköping pÄ lördagen. Tack vare hjÀlp frÄn allmÀnheten klarade tio av elva kalvar sig oskadda.
Jag fattar inte karnisternas logik. Jag lÀste den dÀr Why We Love Dogs, Eat Pigs, and Wear Cows men jag förstod ÀndÄ inte. Jag Àr ingen djurrÀttare i grunden, det perspektivet förstÄr jag inte heller, Àter grönt pga miljön och för att det Àr godare, jag Àr skeptiskt till hÀlsoargumenten och till mycket av det som djurrÀttarna sÀger. Men nÀr nÄt sÄnt hÀr hÀnder börjar jag ju ÀndÄ undra. Karnisternas lite selektiva empati Àr svÄr att fÄ grepp om.
Om jag zoomar ut till nĂ„n sorts Camus/âSartre-syn pĂ„ tillvaron eller i det hĂ€r fallet kanske Ă€nda till Zapffe/âLigotti, dĂ„ blir det begripligare: vi har nommat kunskapens frukt och blivit koko i huvet av det för nu ser vi hur absurd & pinsam vĂ€rlden Ă€r.
Proust skriver att ateisternas existens pÄ sÀtt och vis Àr den största lovsÄngen till Herren för det Àr ett tecken pÄ att skapelsen Àr sÄ fullkomlig att det inte behövs nÄn skapare. Eller om man ska uttrycka den tanken lite Boströmskt: ju fÀrre skarvar det finns i simmen desto trovÀrdigare Àr den.
Jag tycker tvÀrtom tillvaron Àr sÄ geggig och konstig. Vissa ortodoxa har försökt förklara för mig nÄn sorts Pascalskt tÀnk att tillvaron Àr ett test, hela existensen Àr bara ett sorts moraliskt test i vÀntrummet, sorteringsrummet inför evigheten som dÄ sen antingen blir hÀrlig eller förfÀrlig. Vilket jag tyckte var konstigt för om den hÀr vÀrlden bara Àr flyktig och tillfÀllig, varför Àr den dÄ sÄ geggig och full av grÀsflÀckar och smitta och celler och Ärtusenden?
Nej, dom bibelord jag sjĂ€lv gillar bĂ€ttre Ă€r isĂ„fall dom som verkligen tar fasta pĂ„ hur komplicerad jorden Ă€r, dom dĂ€r Herren rĂ€knar sparvarna och sĂ„nt. Den dĂ€r Den Högsta skriver vĂ€rlden i Lisp full av makron och fraktaler och algoritmer. âDen stora lerbollen.â Ja, jag tĂ€nker ofta pĂ„ Emacs som om det vore ett hav, och pĂ„ havet som om det vore Emacs: saker hĂ€nger ibland inte ihop men det funkar Ă€ndĂ„.
Hos Chuck Palahniuk var det som jag första gĂ„ngen hittade bilden att saáčsÄra Ă€r som en stor stentumblare dĂ€r stenar ganska kaotiskt stöts och mals mot varandra pĂ„ ett inte alltid helt rĂ€ttvist sĂ€tt. För mig var det en sĂ„n lĂ€ttnad att fĂ„ den bilden, jag kĂ€nde hur jag slappnade av i hela kroppen för jag kĂ€nde mig plöstligt giltiggjord över hur koko allt ibland kan bli, hur rent ut sagt oschysst en del saker Ă€r.
Den bilden har ju sina begrĂ€nsningar för mĂ€nniskans beteende Ă€r inte lika random som stenar i en tumlare. Vi har i samhĂ€llet strukturer och incitament (1 Timotheusbrevet 6:10) som belönar ondska och som tycks ge oss ved sĂ„ fort vi först börjar sĂ„ga i den trĂ€dgren vi alla sitter pĂ„. Och inget finns det i det arrangemanget som hejdar oss frĂ„n att fortsĂ€tta sĂ„ga nĂ€r hela vĂ„rt fĂ„gelbo Ă€r pĂ„vĂ€g att drasa i backen. Varningar kommer, trĂ€det knakar. Det rister och det brister i revben och kotor och mĂ€rg. Men pĂ„ kort sikt Ă€r sĂ„gande lika med mera klirr och sĂ„ kommer det förbli, det kommer inte finnas nĂ„n punkt dĂ€r âvĂ€nta lite, nu blir det för dyrt att sĂ„ga vidareâ utan sĂ„gbelöningarna kommer fortsĂ€tta hagla Ă€nda förbi tippunkten.
Ăven karnisterna, nĂ€r dom ser en gullig kalv som Ă€r i fara sĂ„ Ă€r inte deras första tanke âĂ„m nĂ„m nĂ„mâ utan det Ă€r nĂ„n typ av medkĂ€nsla. Dom har bara en förmĂ„ga att stĂ€nga av den medkĂ€nslan nĂ€r dom sen stĂ„r i mejeridisken, en förmĂ„ga som dessutom samhĂ€llets incitamentstrukturer förstĂ€rker, samhĂ€llets faustska hĂ€vstĂ„nger som bedövar vĂ„ra egna sinnen.
Jens skrev in med lite tips men för oss andra som inte Ă€r sĂ„ smarta sĂ„ Ă€r det extremt svĂ„rt att förstĂ„. Det blir liksom âhow many roads must a man walk down before you can call him a manâ och âhow many times must a calf be in a traffic accident before you can call him a real living creatureâ i mitt lilla Ă€rtehuve.
hur folk har mer empati med flyktingar frÄn krigsomrÄden Àn med dem som Àr kvar i krigsomrÄdet
Har aldrig hört det, skulle ha gissat att det var tvÀrt om.
Och i den frĂ„gan Ă€r det ju ocksĂ„ olika âkalvarâ, inte samma.
Jag Àr inte sÄ bekant med Zapffe & c:o, men jag uppfattade din utzoomning som att den gick Ät ett annat hÄll Àn min till Darwin/Dawkins som jag tycker Àr den kortaste vÀgen till förstÄelse.
Aha! Ja, jag kanske hoppade över nÄgra steg. Tycker dom tvÄ ingÄr i det naturalistiska vÀrldsbilden och ifrÄn den zoomade jag Ànnu lÀngre till den existensialistiska som Camus och Sartre har. Att vÀrlden bara Àr ett grymt mischmasch, precis som du skriver:
[Empatin] har dÄlig precision [...] Den har inga absoluta grÀnser för till exempel arter den inkluderar.
Ja, att det skulle kunna vara sÄ sÄ tydliggjordes av den hÀr omtumlande och mÀrkliga kalvhÀndelsen. DÄ blir för mig nÀsta steg: hur kan vi förhÄlla oss till en vÀrld dÀr det det Àr sÄ? Vi rullar upp stenen för berget varje dag men allt som hÀnder Àr att den rullar ivÀg igen.
Darwin var vĂ€ldigt bra pĂ„ att upptĂ€cka och katalogisera dom evolutionĂ€ra processerna som gör att det ibland skulle kunna finnas nĂ„n sorts ordning i mischmaschet. Hur kommer det sig att vi har tvĂ„ ögon och tvĂ„ ben och en mun? âFör att det rĂ€ckerâ, blir Darwins svar. Vi Ă€r alltid pĂ„ ytterkanten av en otumlande och virrvarrig evolutionsprocess. SĂ„ jag menade inte att ifrĂ„gasĂ€tta Darwin dĂ€r. Bara att om det stĂ€mmer sĂ„ Ă€r det mycket i vĂ„r tillvaro som Ă€r ganska mĂ€rklig och rent ut sagt otĂ€ck. DĂ„ blir existensialismen eller buddhismen ett sĂ€tt att stirra all den hĂ€r kokogeggan i vitögat och försöka brotta till sig rodret (1 Mosebok 32:22â32).
Det intressanta med karnisterna Àr ju just hur hippsomhapp deras empati tycks dövas och slÄs pÄ om varannat. Det vore en sak om en fÄgel pÄ Galapagos har en viss form pÄ nÀbben eller nÄt, men nu Àr det om hur mÀnniskans sjÀlva grundkÀnslor och sÀtt vi behandlar varandra och vad vi Àr skyldiga varandra (om nÄgot), om ocksÄ det Àr en kaotisk process sÄ har vi ett (enligt Sartre) ganska stort ansvar att se allt det hÀr i vitögat och ÀndÄ sjÀlva vÀlja.
Det finns en sĂ„ stark tendens hos oss att följa med strömmen och varandra. Jag lĂ€ste för ett par veckor sen Milgroms âAtt lyda auktoriteterâ och den har fortsatt skava i mig. I ungefĂ€r 65% av fallen sĂ„ valde försökspersonerna att döda den andra âförsökspersonenâ (oroa dig inte, den andra var bara en skĂ„dis sĂ„ ingen dog, men det visste inte den första, riktiga försökspersonen) men det fanns en variant dĂ€r det gick upp till över 90% och det var nĂ€r det fanns andra medskyldiga fejkade âförsökspersonerâ som eggade pĂ„ den första, riktiga.
Och det hÀr gÀller alla! Och ju mer vi lÄter bli att tÀnka pÄ sÄnt hÀr desto sÄrbarare tror jag vi blir.
Sokrates sa ju âdet outforskade livet Ă€r inte vĂ€rt att levaâ. Jag vill möta livets makter vapenlös.
Jag mÄste inte etiskt motivera hur jag lever. [...] Jag lever sÄ som Àr normalt i min omgivning.
Du sÀtter ju fingret pÄ precis det som jag tycker Àr svÄrt att förstÄ. Hur vi ska förhÄlla oss nÀr omgivningen beter sig absurt och konstigt. Som det hÀr andra experimentet med vilka streck som Àr lÀngst:
Asch conformity experiments - Wikipedia
Att vi har ett eget ansvar, att vi Ă€r âdömda att vĂ€ljaâ, att vi etiskt mĂ„ste motivera hur vi lever (oklart hur den hĂ€r trĂ„den gled över till att bli ett pĂ„hopp pĂ„ just dig för det var verkligen inte meningen), det Ă€r inte filosoferna universellt eniga om, det Ă€r bara nĂ„t som Sartre sjĂ€lv hasplar ur sig, men jag Ă€r ofta benĂ€gen att hĂ„lla med.
Och nÀr det gÀller planetens fortsatta överlevnad stÀlls det till den yttersta av spetsar.
Milgrams resultat har ifrÄgasatts pÄ senare Är.
I boken tar dom upp det dĂ€r ocksĂ„, och en intressant sak var att nĂ„gra i dom tidiga intervjuerna ganska tydligt verkligen köpte att âelevenâ blev skadad eller dog, och att i dom senare intervjuer snarare Ă€n att ifrĂ„gasĂ€tta sitt beteende fĂ„tt det till att âjag förstod ju att det var fejkâ.
Milgram berÀttar ocksÄ om ett annat experiment som nÄgra kollegor till honom gjorde dÀr det var valpar som faktiskt dog. Vet inte hur sant det Àr...
I det hÀr fallet var det relevanta jag ville visa att medan det i dom flesta experimenten var 65% som lydde sÄ gick det i grupptrycksversionen upp till över 90%. Det Àr ju inte nÄt som den dÀr nya studien kan motbevisa sÄ enkelt.