gemini - kennedy.gemi.dev

💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-31 › index.html captured on 2020-11-07 at 01:41:59.
-=-=-=-=-=-=-
<!DOCTYPE html lang="se">
<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="se" lang="se" dir="ltr">
<head><title>Spader nio -- Anna</title>
<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" />

<meta name="dc.title" content="Spader nio -- Anna"/>
<meta name="dc.created" content="2017-07-21 00:00:36 +0200"/>
<meta name="dc.creator" content="Idiomdrottning"/>
<meta name="dc.license" content="http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/"/>

<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning" href="https://idiomdrottning.org/blog" />
<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning—" href="https://idiomdrottning.org/blog/" />
<link rel="prev" href="/magi-kapitel-30"/><link rel="next" href="/magi-kapitel-32"/>
  <style type="text/css">
    h1, h2, h3, h4, h5, h6, h7 {text-align: center; font-style:italic;}
    h2 { margin-top: 3em; }
    a {color:#321eb0;}
    a:visited {color:#9c1eb0;}
    body {max-width: 45em; margin-left:auto; margin-right:auto; background-color: white; color: black;}
    ol {list-style-type: lower-alpha; color: #b0381e;}
  </style>
  <link rel="icon" type="image/png" href="/favicon.png" />
</head>
  <body style="margin-bottom: 12em;">
    <p style="text-align:center;"><a href="https://idiomdrottning.org/" style="border:none;"><img style="border:none; width: 154px; margin: auto; margin-right: auto;" src="https://idiomdrottning.org/idiomdrottning_just_thistle.png" alt="Idiomdrottning’s homepage"/></a></p>
      <h1 id="spader-nio--anna">Spader nio – Anna</h1>

<p>OK, vi stoppar där.</p>

<p>Ja, jag somnade alltså till Pong. Jag har inget problem med att sova
till musik eller TV-spelsljud. Det enda som kan hålla mig vaken är
starka lukter, som när det ligger svamp och torkar i köket, eller när
det finns bröd i ugnen.</p>

<p>Jag vaknade till och såg att Steves dåliga humör verkade ha
släppt, eftersom han och Stefan omfamnade varandra och skrattade.</p>

<p>Lukten som väckte mig sent den natten var en helt annan, och det tog
ett tag innan jag kände igen den. Jag såg mig om. TV:n och
skivspelaren var avstängda, de hade lagt en kudde under mitt huvud där
jag hade somnat på golvet – jag hade jeansvärk, jag hatar att sova
med jeans, speciellt efter en regnig dag – Steve och Stefan sov i en
kuddhög i hörnet. Jag såg inte Bananen och Jin. Det fanns alltså fler
rum, om de inte var ute någonstans.</p>

<p>Mikey… Mikey stod lutad över mig med en kniv. Jag vet inte hur länge
han hade stått där och tvekat. Det surrade i näsan.</p>

<p>»Stopp,« sade jag.</p>

<p>Mikey hajade till; han hade inte märkt att jag var vaken där han stod
och drömde. (Om att mörda mig.) »Det är inte som du tror,« sade han.
»Jag kan förklara, jag…«</p>

<p>»Nej,« sade jag, »känner du inte? Lukten!«</p>

<p>Mikey drog efter andan, och sedan ut hastigt igen, som att han ångrat
att han andats in så mycket. »En kemisk lukt,« sade han.</p>

<p>»Ja, nästan som av fotogen, eller hur?«</p>

<p>»Nja, på samma gång inte. Var tror du det kommer ifrån?« Han stoppade
undan sin kniv. »En gasläcka?«</p>

<p>»Vi kan ju se efter, men jag tror att det är något annat. Jag har känt
den här lukten förr.«</p>

<p>»Vad är det?«</p>

<p>»Äsch, gå och kolla stormköket, det kanke är gas.«</p>

<p>»Vi har inget stormkök, kokplattan går på el. Tror inte det finns
några gasledningar här, ska jag fråga Jin?«</p>

<p>»Var är Bananen och Jin?«</p>

<p>»Bananen sover nog, i ett eget rum en bit bort, och jag tror att Jin
sitter och skriver brev i rummet bredvid.«</p>

<p>»Tänkte du mörda mig nyss?«</p>

<p>»Det är inte…« Han tog handen bakom nacken. »Ja,« sade han skamset.</p>

<p>»Du är ju dum i huvudet. Hur ska du klara dig när odjuret kommer?«</p>

<p>»Odjuret?«</p>

<p>»Den här lukten, det är ju odjurslukten, fattar du väl!« Jag började
bli irriterad, jag var nyvaken och kände mig sårbar. Och osårbar. Jag
gick ut i köket och började rota i lådorna. Vanliga knivar kändes inte
som någon bra idé, men jag visste inte vad jag letade efter. Låg
ritualkniven fortfarande i frysfacket hemma? Hemliga namn, jag måste
ha hemliga namn!</p>

<p>»Vad då för odjur?«</p>

<p>Han var så mabla trögfattad. »OK,« sade jag, »sist jag såg det var det
dött, i en brunn, men gången innan det höll jag på att stryka med.«</p>

<p>»Berätta!«</p>

<p>»Jag är uppväxt på en gård där det finns ängar, hagar, åkrar och
skogsdungar. Den skogsdunge som ligger längst bort är barrskog, och
djupt inne i den finns en svart tjärn.« Nu började lukten komma i
starka vågor. Trapphuset? Var det möjligt?</p>

<p>»Jag badade ofta i tjärnen om senvårarna, och ännu hellre under
brittsommaren. Jag berättade om den för min syster – hon brukade mest
vara inomhus – och hon undrade om den var bottenlös.« Jag var tvungen
att testa en annan idé innan jag vågade mig ut i trapphuset – jag
gick fram till diskhon och började lukta i slasken. Usch, sopor – men
inte fotogenlukten, inte starkare där än från dörren. Det snurrade och
jag hade svårt att hålla balansen.</p>

<p>»Jag undrade vad hon menade med bottenlös, om hon menade att den gick
rakt igenom jorden, ut i den tomma, stjärnlösa nattrymden på andra
sidan.« Jag funderade på att lukta i duschgolvbrunnen också, om nu
lukten kom från rören eller inte, men jag släppte den tanken.</p>

<p>»Hon svarade att det inte funkade så med bottenlösa tjärnar, eller så
var det precis så de funkade. Att de gick rakt genom helvetet, rakt
genom universum, rakt genom sig själva. Att man kanske <em>trodde</em> att
man kom till botten, men det var inte solid botten, det var dy och
lera och när man började ta på den, treva på den så kunde man komma
igenom, ännu djupare, för all evighet. Hur djupt man än var kunde man
dyka ännu en meter till, in i dyn, in i tomheten.« Jag började gå mot
fönstret. Nu upplevde jag luktvågorna som näsans motsvarighet till
dunkande ljud, och mina egna hjärtslag brände mig i örat.</p>

<p>Mikey hade tagit fram <em>Mördarens handbok</em> (som om den skulle kunna
hjälpa nu!) och slagit upp registret, men stod ändå bara och stirrade
på mig. »Fortsätt,« sade han.</p>

<p>»Jag sade till henne att jag inte gav mycket för det där, att jag
skulle dyka ner så jag kunde berätta för henne om botten och vad som
fanns där. I bästa fall kanske en skatt som hon kunde få, i värsta
fall kanske en död flicka som vi kunde hjälpa till vila, en flicka som
använt en vårkväll till att byta ett hopplöst liv mot en hopplöst död.
Troligast att vi bara skulle hitta lera och fiskbajs. Min syster sade
att hon fortfarande trodde att det inte fanns någon botten, ingen
riktig botten-botten.« Väl framme vid fönstret såg jag ut mot gården.
Luktvågorna kom över mig från bakom min nacke – det måste vara från
trapphuset, det måste det – men på gården såg jag avtryck i asfalten,
och eldtunnan låg omkullvält.</p>

<p>»Det var sen eftermiddag, en myggig augustikväll. Trädens skuggor var
långa. Jag hade lämnat huset en bra bit efter lunch – potatissallad
– och det måste ha tagit någon timme att gå. Det här var när jag och
min syster var ganska små. Jag hade en liten matsäck med mig i en
korg: saft i en termos, och kakor. Jag hade baddräkten under kläderna
och ett stort badlakan som jag hade virat runt korgen. Jag var ganska
bra på att simma och jag brukade ofta doppa huvudet eller dyka runt
lite, men aldrig försökt nå botten förut. Jag tog några djupa andetag
först, så djupt jag kunde. Sedan hoppade jag i, från torr till att
försöka ta mig ner,« sade jag. Åh, de där spåren på gården var stora
och runda som soptunnelock. Det var svårt att se från fönstret,
förstås, men de verkade djupa också. Jag borde ha hört stegen. Jag såg
inga riktiga tår, men odjuret hade lämnat nagelavtryck; fyra djupa
skåror i en halvcirkel framför varje runt hål.</p>

<p>»Jag simmade så hårt nedåt jag kunde, och när det började spänna i
lungorna blev jag bara mer envis, och började sparka mot tjärnens
leriga sidor. Tjärnen var ett nästan rakt cylindriskt hål, men jag
kände att jag inte riktigt fick någon fart när jag sparkade mot
jordväggarna, förrän jag träffade en trädrot med foten. Lungorna
spände mer och mer – jag hade utandningen också, men jag visste sedan
innan att jag bara brukade klara några sekunder efter att jag andats
ut. Efter att jag träffat trädroten fick jag mer fart ner, och jag
fortsatte, och en bit längre ner träffade jag en rot till. Det kan ju
inte finnas rötter hur djupt som helst, tänkte jag, men har jag tur
kanske jag träffar några gamla stockar som satt sig i väggen, eller så
blir det stenvägg. När jag sparkade den tredje roten fastnade jag med
foten.« Jag stod stilla framför fönstret. Mikey slog ihop boken och
lade ner den i sin väska igen. I ögonvrån såg jag hur han sneglade
fram och tillbaka, mellan mig och dörren.</p>

<p>»Jag försökte sprattla mig loss, men då kände jag hur paniken började
komma. Bit ihop. Jag slet med foten, jag satte i den andra bredvid och
drog så hårt jag kunde. Den var fast.«</p>

<p>Mikey började fingra på sitt knivskaft. »Kunde du inte…« Jag
avbröt honom, och forsatte.</p>

<p>»Då vek jag mig, drog ihop magen så hårt jag bara kunde och försökte
trassla mig loss med händerna. Det lyckades – jag var tvungen att
lyfta på en rot, men sen kunde jag lirka ut foten – och jag började
ta mig uppåt, först klättrade jag med händerna medan jag sparkade,
sedan började jag bara paniksimma upp.« Den där eldtunnan var inte det
enda som odjuret hade förstört. Det hade lämnat stora skrapmärken på
husväggarna, men jag kunde inte riktigt se var det hade tagit sig hit,
eller upp.</p>

<p>»När jag väl fick luft – jag drog hårt efter andan – var jag så yr
att jag höll på att svimma till. Jag föll bakåt och när mitt bakhuvud
åkte ner i tjärnvattnet igen kom jag lite till sans. Jag sparkade mig
till kanten och drog upp överkroppen över land, och låg framlutad och
vilade några sekunder innan jag tog mig upp. Jag svepte badlakanet om
mig, men började inte torka av vattnet eftersom jag snart skulle ner
igen.« Jag vände mig mot Mikey, som tog en stol, satte sig, och reste
sig igen. Jag talade lugnt, även om mitt hjärta bultade och
adrenalinet var nära att ge mig huvudvärk igen.</p>

<p>»Jag var irriterad men ville inte erkänna mig besegrad. Då fick jag en
ny idé. Det fanns så klart stenar i skogen, och en del av dem här vid
tjärnen. Stora bumlingen där man kunde ligga på magen i solen och
titta ner på grodynglen, men också de där små som man kunde hålla i
handen. Några var mitt emellan, och jag kom ihåg en sten som var stor
som en kudde ungefär. Den fanns kvar. Ibland hade jag lyft ena kanten
av den för att titta på gråsuggor, men jag hade aldrig försökt att
lyfta hela. Jag gick fram till den, böjde på knäna brett medan jag
höll ryggen rak, och tog ett hårt tag. Jag kunde lyfta den, men det
var knappt. Året innan skulle jag säkert ha varit för liten. Jag
skulle inte orka bära den speciellt långt, men det behövde jag inte
heller. Det som var viktigt var att jag kunde få ett hårt och bra tag
om den. Jag stapplade ända fram till kanten, tog några djupa andetag
– jag var fortfarande yr, men det fick gå – och hoppade i. Jag var
nära att tappa taget om stenen men jag kastade mig efter den och slöt
famnen om den. Det var lättare nu när jag inte behövde bära dess vikt;
det var den som fick dra mig nedåt.« Nu hörde jag själva stegen; det
var långt mellan dem, och varje steg lät som när man tappar något
tungt.</p>

<p>»Nu tänkte jag att jag skulle hinna till botten innan jag fick slut på
luft, med den här farten nedåt. Öronen värkte och tjärnvattnet gick in
i mina näsborrar och i mitt hår. När lungorna väl började spänna var
jag sedan länge förbi de där trädrötterna som nästan dödade mig förut,
och jag hade kommit in i en samling av någon slags märkliga, höga,
smala växter, eller jag trodde i alla fall då att det var växter, även
om jag idag fattar att de inte skulle kunna ha fått någon sol. De
kändes som alger eller långa grästrån, eller kanske mest av allt som
tjocka, lite ludna blomstjälkar. Jag trodde att de växte på botten, så
jag släppte stenen och började treva. Jag kände inget, så jag tog tag
i några av växterna och började använda dem för att dra mig nedåt. Det
var svårt att få en rak väg eftersom de växte så slingrigt, men jag
tror att jag var nästan helt lodrät efter ett tag. Jag sparkade mig
nedåt och drog mig ned med lugna, stadiga armtag. Då kände jag hur
något fjälligt skrapade till mot min rygg medan det långsamt simmade
förbi. Först hajade jag till, drog mig undan och krökte till ryggen åt
fel håll, sedan släppte jag taget om växten med min högra hand och
sträckte ut den för att känna, jag ville se hur stor fisken var, om
det nu var en fisk. Jag hade nästan väntat mig att det skulle ha
slunkit undan, men det jag satte handen mot kändes tungt och stort.«</p>

<p>»Hör du inte?« sade Mikey, »det är ju i trappan!« Jag lyssnade, men
trodde inte att djuret hade börjat ta sig uppåt än, jag tyckte att det
lät som om den gick på bottenplan, jag väntade mig nästan att
trappstegen skulle börja knaka eller väggarna vika sig om odjuret
skulle börja gå upp.</p>

<p>»Jag förde handen över den välvda ytan, och det jag kände med mina
russinfingrar kändes inte som ett fiskfjäll, det var något annat, och
jag kände att det var levande. Jag släppte vänstra handen från
växterna också, och simmade uppåt en liten bit. Jag kände med handen
runt om den här varelsen, och plötslig var jag vid… vid liksom en
hård platta, som skakade till, argt. Nu vände sig hela varelsen om och
det kändes märkligt att vara här nere i mörkret. Jag började få panik,
och jag sträckte fram händerna och kände vad som bara kunde vara horn,
stora horn. Plötsligt stötte de till mot mig – hade jag inte hållt i
ett av dem hade jag kanske blivit spetsad – och jag bestämde mig för
att försöka simma upp. Sedan svartnade det för ögonen, men det har
hänt att jag har drömt om hur jag sprattlade mig upp den där gången.
Jag vaknade efter ett tag på stranden av att jag frös. Jag vet inte
hur länge jag hade varit medvetslös, men det var mörkt. Jag rullade in
mig i handduken, drack saften som nu blivit ljummen, och gick hem på
värkande ben. Botten nådde jag aldrig.« Nu vände jag mig mot Mikey och
såg honom rakt i ögonen.</p>

<p>»Jag badade i den där tjärnen igen, nästa sommar, men aldrig ensam.
Min mamma var med, och min bästa kompis kom ut till oss på landet
några dagar när hennes plastpappa var på affärsresa. När hon frågade
mig om jag ville tävla om vem som kunde hålla andan längst sade jag
bara nej, det vill jag inte, och det kändes som om jag skämdes för
något. Den enda jag berättade det för var min syster, Je…« Det var
nära att jag råkade avslöja namnet. För en mördare! Jag hindrade mig i
tid. »För min syster. Hon skrattade bara, inte av skadeglädje men på
det där sättet som någon som just berättat en hemlighet kan skratta.
Hon berättade att det odjuret bodde under gården och att det växte av
saker man ångrade. Om det var sant var vi många som matade det.« Mikey
vinkade åt mig att hjälpa honom att bära soffan, så vi kunde ställa
den framför dörren. Jag skakade på huvudet.</p>

<p>»Du är ju en mördare, Mikey. Kan du inte mörda odjuret?« sade jag.</p>

<p>»Hur?« sade han.</p>

<p>»Du har ju din kniv där. Det är väl ett mordverktyg som du är van vid.
Gå ner och fräls oss från ondskan du.« Jag stirrade honom rakt i
ögonen utan att blinka.</p>

<p>»Ja,« sade han. Jag öppnade dörren. Nu hörde jag – för första gången
– odjurets vrålande. Först lät det bara som brus, som en trasig
tvättmaskin eller en vindmaskin, men sen tyckte jag mig kunna urskilja
ord, kanske på något språk jag aldrig hade hört förut. Jag pekade på
utgången med underarmen som en flygvärdinna.</p>

<p>»Varsågod,« sade jag. Jag stängde bakom honom när han gått ner i
mörkret.</p>

<p>Då kom Jin in i vardagsrummet. Han höll sig för huvudet. »Vad är det
för oväsen? Är det något som har gått sönder,« sade han, »fast det
låter inte som något från den här världen.« Stefan och Steve verkade
också ha vaknat av odjurets vrål. Steve hade en ganska töntig
cowboy-pyjamas.</p>

<p>»Åh, det är från den här världen,« sade jag. »Det är i från
trapphuset.«</p>

<p>Jin öppnade dörren. Nu hörde jag vad odjuret sade, nu var det klart
och tydligt. »Jag kommer som Astaroths härold,« sade det. Jag hörde
ingenting från Mikey.</p>

<p>»Moget,« sade Jin, »hörde du det där? Det måste vara någon voice-box,
ingen har såna där sandpappersstämband.«</p>

<p>»Fint det,« sade jag. »Du, vi kanske borde ta med oss de andra
härifrån. Finns det någon annan väg ut?«</p>

<p>»Ja då, vindarna är förbundna med varandra, eller så kan man klättra
från balkong till balkong, om vi kan ta oss till en balkonglägenhet.«</p>

<p>»Kan man komma till vinden utan att gå via trapphuset?« sade jag.</p>

<p>»Ja,« sade Jin, »vi har slagit upp ett hål till lägenheten över, i
klädkammaren, och ställt in en stege där. Det är ett flyktknep som vi
har haft förberett.«</p>

<p>»Dessutom är det skönt att hänga där uppe,« sade Stefan, »där kan man
vara lite själv, läsa kanske. Om någon som vill mucka ringer på hos
den ena av de två lägenheterna kan man lätt fly till den andra«</p>

<p>»Var är Mikey och Bananen?« frågade Jin.</p>

<p>»Är inte Bananen inne hos sig?« sade Steve.</p>

<p>»Gå och kolla,« sade Jin, och Steve gick dit.</p>

<p>»Mikey gick ner för att mörda odjuret.«</p>

<p>»›Odjuret‹? Är det den där ›Astaroths härold‹ som härjar där nere i
trapphuset?« sade Jin.</p>

<p>»Ja, tydligen,« sade jag .</p>

<p>Bananen och Steve kom in. Bananen gnuggade bort ögontröttgägg. »Jag
känner igen den här lukten!« sade hon.</p>

<p>»Det luktar lite som hos tandläkaren,« sade Steve.</p>

<p>»Nej, det är…« Hon blev likblek, som om hon plötsligt mindes. Sedan
sade hon, mycket sakta: »Det kommer från fönstret.«</p>

<p>Vi gick fram till fönstret, jag, Stefan, Jin och Steve, och såg ut.
Det här var första gången jag såg det och det var minst lika stort som
jag hade trott. Det gick på fyra ben och hade en svans som den slog
hårt i marken så att asfalten krasade. Från pannan och bak över nacken
gick som en slags sköldplatta där det satt tre stora, blodiga horn.
Odjurets mun var som en hård papegojnäbb som troligen skulle kunna
bita av en lyktstolpe.</p>

<p>Jin var så chockad – kanske rädd – att han blev lugn, men han talade
ändå snabbt.</p>

<p>»Vad var det du sade om att Mikey hade gått ner dit?« sade han.</p>

<p>»Han gick ner för att ›mörda‹ odjuret,« sade jag. »Jag visste att han
skulle stryka med, men jag hejdade honom inte. Han var ändå en
mördare.«</p>

<p>Jin såg på mig och andades långsammare, det var som om han letade
efter en formulering. »Mikey är inte den enda mördaren här, Anna,«
sade han och Bananen sänkte sin blick, »men han var min vän. Han
lovade mig att det där låg bakom honom.«</p>

<p>»Han försökte ju mörda mig i natt!« sade jag.</p>

<p>Jin höjde två förvånade ögonbryn. »Vad är det där för anklagelse?«
sade han. »Spela nu inte på såna där ›en gång mördare, alltid
mördare›-bullshitfördomar.«</p>

<p>»Du kan ju säga vad du vill, men han stod lutad över mig med en kniv.«</p>

<p>»Han kanske bara ville skydda dig?«</p>

<p>»Jag frågade honom om han hade tänkt mörda mig och han sade ja!«
sade jag.</p>

<p>»Du kanske hörde fel?« började Jin, men ändrade sig genast. »OK.
Förlåt. Jag blir besviken på honom, men det betyder inte att han
förtjänar att dö.« Utanför rev odjuret loss ett av stuprören och
började bita i det.</p>

<p>»Rafsa ihop några dagars packning,« sade Jin. »Vi måste härifrån.« Jag
störde mig på att han verkade vara accepterad som ledare, även om jag
gillade honom.</p>

<p>Steves gedigna ryggsäck av kanvas fick honom att framstå som värsta
hälsokost-hippien, men han bröt genast illusionen genom att rafsa ner
äcklig cowboy-mat som baked beans och corned beef.</p>

<p>Bananen gick långsamt till sitt rum och kom snart tillbaka, klädd i
slitna kläder som såg ut att tåla mer.</p>

<p>»Vågar vi gå genom trapphuset ändå?« frågade Jin.</p>

<p>»Det är kanske lika bra,« sade jag, och såg ut genom fönstret igen.
Odjuret hade bitit ett dussintal hål i den ena stuprörshalvan, och
stod och svängde huvudet, med den andra stuprörsbiten i näbben.</p>

<p>»Är det någon som har vapen?« frågade Jin. »Jag vet att vi är
pacifister, men du har väl dina revolvrar, Steve?«</p>

<p>»Jag har inga patroner kvar,« svarade han. »Stefan har ju sin lie
förstås.«</p>

<p>»Det är ingen idé,« sade jag, och gick bort till dörren och öppnade.
»Väntar vi på något?« sade jag.</p>

<p>De andra kom med mig ut genom dörren, och vi började gå ner för
trapporna.</p>

<p>»Vågar vi tända,« sade Steve, »eller blir vi sedda då?«</p>

<p>»Vi kan väl lika gärna vänta,« sade jag, »när vi kommer ner till
bottenplan kommer vi få ljus från gårdslampan.« Det var jobbigt att gå
ner för trappan i mörkret, eftersom jag halvt om halvt väntade mig att
vi skulle stöta på Mikeys kropp här ute. Jag började redan ångra att
jag skickat ner honom. Åh, ja, odjuret hade mycket ångermat att hämta
hos mig.</p>

<p>Vi var en rädd och trött skara som stod där nere på bottenplan. Det
fanns blod, men jag såg ingen kropp. Jag kände mig lite lättad av det,
jag vet inte varför, och då hörde jag odjuret vråla ute på gården.</p>

<p>Vi gick försiktigt fram och såg ut genom glasdörren. Jag och Bananen
gick sida vid sida och de andra kom strax efter.</p>

<p>»Bananen,« sade jag och vände mig mot henne, »kan du?«</p>

<p>»Nej,« sade hon, »be mig inte om det, Anna. Kan inte du?«</p>

<p>Jag var tyst, men mina ögon bad henne en gång till, och hon gick ut
till odjuret. Jag lutade mig fram mot dörren för att se bättre. Jin
kom fram och ställde sig bredvid mig. Odjuret släppte stupröret det
höll på att gnaga på och vände sig mot Bananen. Odjuret skakade om
manken och lyfte en fot, som den satte ner hårt igen. Asfalten vek
sig. Bananen stod blick stilla och tittade rakt in i odjurets ansikte.</p>

<p>»Vi är av ett blod, du och jag,« sade hon, och sedan – och min hjärna
fick inte riktigt ihop vad jag såg – öppnade hon munnen stort och
släppte fram ett vrål. Det lät som ångest, ågren, sorg, men så högt!
Hon tog inte bara i från tårna, hon måste ha använt varenda cell i
kroppen för att göra det där vrålet. Odjuret blev stilla och
sekunderna gick då de båda stod stilla och såg på varandra. De vände
sig bort från oss och gick bort från gården. Utan att tänka efter
öppnade jag dörren och började springa efter. När de svängde runt
hörnet saktade jag in, och gick långsammare fram till hörnet. Jin,
Steve och Stefan kom efter mig. Jag stack ut huvudet runt hörnet och
såg hur Bananen och odjuret gick ner för trappan till metron.</p>

<p>Vi andra gick tillbaka. När vi stod utanför porten frågade Jin: »Var
tog Mikey vägen?«</p>

<p>Jag skakade bara på huvudet, och vi gick tysta upp till lägenheten.
Jag tror att det tog lång tid innan någon av oss somnade om.</p>


    <a href="/magi-kapitel-30">Tillbaka</a><a style="float: right;" href="/magi-kapitel-32">Vidare</a>
  </body>
</html>