đŸ’Ÿ Archived View for idiomdrottning.org â€ș magi-kapitel-26 â€ș index.html captured on 2020-10-31 at 01:39:49.

View Raw

More Information

âŹ…ïž Previous capture (2020-09-24)

âžĄïž Next capture (2024-07-09)

-=-=-=-=-=-=-

<!DOCTYPE html lang="se">
<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="se" lang="se" dir="ltr">
<head><title>Spader fyra -- Ginna</title>
<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" />

<meta name="dc.title" content="Spader fyra -- Ginna"/>
<meta name="dc.created" content="2017-07-21 00:00:36 +0200"/>
<meta name="dc.creator" content="Idiomdrottning"/>
<meta name="dc.license" content="http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/"/>

<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning" href="https://idiomdrottning.org/blog" />
<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning—" href="https://idiomdrottning.org/blog/" />
<link rel="prev" href="/magi-kapitel-25"/><link rel="next" href="/magi-kapitel-27"/>
  <style type="text/css">
    h1, h2, h3, h4, h5, h6, h7 {text-align: center; font-style:italic;}
    h2 { margin-top: 3em; }
    a {color:#321eb0;}
    a:visited {color:#9c1eb0;}
    body {max-width: 45em; margin-left:auto; margin-right:auto; background-color: white; color: black;}
    ol {list-style-type: lower-alpha; color: #b0381e;}
  </style>
  <link rel="icon" type="image/png" href="/favicon.png" />
</head>
  <body style="margin-bottom: 12em;">
    <p style="text-align:center;"><a href="https://idiomdrottning.org/" style="border:none;"><img style="border:none; width: 154px; margin: auto; margin-right: auto;" src="https://idiomdrottning.org/idiomdrottning_just_thistle.png" alt="Idiomdrottning’s homepage"/></a></p>
      <h1 id="spader-fyra--ginna">Spader fyra – Ginna</h1>

<p>Vad dÄ, »ingenstans att ta vÀgen«? Varför sökte du inte upp mig,
varför försökte du inte rÀdda mig? Du visste att jag var arresterad,
du kÀnner din mormor, du kunde Ätminstone ha försökt!</p>

<p>JasÄ, Bananen Àr en kompis till dig? Jag kÀnner henne ocksÄ, lite
grann. Hon stod anklagad för mord pÄ sin fÀstman och sin lilla dotter.
Hon fick anklagelsen innan hon visste att de var döda. Hon blev
frikÀnd, delvis med min hjÀlp.</p>

<p>Det första som sade mig att hon inte var skyldig var nÄgot i hennes
blick. Visst, hon hade ju motivet – hennes liv var inrutat och
fÀngslat i den dÀr relationen, hon hade lÀmnat skolan tidigt och
dragits in i ett barnafödade och en parrelation dÀr hon var ganska
lÄst. Killen hade jobb och hon var hemma sjÀlv hela dagarna, i princip
utan att trÀffa nÄgon. SÄ visst, hennes liv har nog pÄ mÄnga sÀtt
blivit bĂ€ttre efter det som hĂ€nde – men nĂ„got sade mig att hennes
sorg var Àkta, att hon faktiskt hade Àlskat inte bara sin lilla dotter
– som ocksĂ„ hade hetat Lollo, som sin mor, fast utan
banan-smeknamnet, sĂ„ vitt jag vet – utan Ă€ven den dĂ€r killen, Pierre.
Jag kunde inte hitta nÄgot tecken pÄ att han skulle ha varit taskig.
Hon sade sjÀlv att han hade uppmuntrat henne till att börja studera
igen, att han kunde gÄ ner till halvtid och vara hemma med Lollo om
Bananen fick studiebidrag – hon skulle inte ens behöva ta lĂ„n, enligt
en berÀkning han hade gjort. Ja, jag vet inte.</p>

<p>Hennes första advokat försökte fÄ henne att erkÀnna men att spela pÄ
att hon skulle inte ha varit vid sina sinnes fulla bruk; jag fick
henne att byta advokat, och den nya försvarslinjen var att det skulle
ha varit fÀstmannen som hade gjort det, och sen begÄtt sjÀlvmord. Det
köpte jag inte riktigt heller. De hade hittat bÄde mannen och dottern
döda pÄ ett motell, ganska lÄngt frÄn dÀr de bodde med Bananen, och
det fanns inga biljetter heller, och resan var inte införd eller
planerad i Pierres kalender. Tydligen hade de liftat, Àven om jag
bara hittade en som uppgav sig ha gett dem lift en bit, en
truckchaufför som hette Lenny.</p>

<p>Hon var helt stirrig nÀr jag och Lilly tog in henne, Lenny, hon
verkade först tro att hon var misstÀnkt. Visst, pÄ sÀtt och vis
misstÀnkte jag ju alla eftersom jag sÄg det som ett öppet fall, men
först och frÀmst ville jag höra vad hon hade att sÀga.</p>

<p>»Liftat? Det vet jag inte,« sade hon, »nÀr jag tog upp dem lÄg Pierre
mer eller mindre medvetslös i diket och jag var nÀra att köra pÄ den
lilla flickan. Hon kan inte ha varit mer Àn tre Är, kanske yngre.«</p>

<p>»Vad gjorde du?«</p>

<p>»Jag stannade min truck, en bit Ät sidan, men den Àr ju ganska stor.
Jag undrade ett tag om det kunde vara ett trick, att det var rÄnare

men det lilla barnet
 Jag gick ur lastbilen och gick nÀrmare. Jag
sÄg hur mannen blödde ur ögonen och vÀnde och vred sig som i plÄgor.
Han verkade helt slĂ€ckt. â€șHallĂ„?â€č ropade jag. Inget svar. Det var dĂ„
jag tog upp dem till passagerarplatsen i lastbilen. Flickan verkade
lugn, men mannen ryckte av och till, huvudet gick runt i stora,
lĂ„ngsamma cirklar. Jag frĂ„gade dem – vet inte vad jag vĂ€ntade mig för
svar – om jag skulle köra dem till ett sjukhus. Jag började köra,
eftersom jag visste att det fanns ett sjukhus lÀngs vÀgen. Flickan
bara tittade undrande pÄ mig, men mannen svarade, med en omÀnsklig
röst, att han var vilse i det ihÄliga. Jag ryckte sÀkert till, utbrast
â€șva?â€č eller nĂ„got sĂ„nt, för plötsligt mumlade han till med en mycket
verkligare röst. Han undrade var han var. Jag sade som det var, att
jag hade hittat dem mitt ute pÄ en landsvÀg, med bara skog Ät ena
sidan och vallmofÀlt Ät andra, och nÀrmaste bebyggelse var nÄgra
kilometer Ät det hÄll jag kom ifrÄn. Jag frÄgade honom igen om jag
skulle köra till ett sjukhus. Först skrek han nej, men han Àndrade sig
till ja. â€șJa, du mĂ„ste nog det,â€č sĂ„ var hans ord. Den mumliga
mĂ€nskliga rösten försvann och ersattes igen av den dĂ€r andra

â€șröstenâ€č. Jag sĂ„g inte riktigt att han rörde pĂ„ lĂ€pparna rĂ€tt, det var
som om nÄgon försökt synka en dÄlig dubbning. Det var svÄrt att hÄlla
ögonen pÄ vÀgen, och det var för tidigt för att den sena
kvĂ€llstrafiken skulle ha avstannat. â€șInne i det ihĂ„liga dĂ€r jag Ă€r,
dÀr kan jag fastna, vÀnder mig, vÀnder mig insidan ut, och stigen jag
skulle ha gĂ„tt pĂ„ Ă€r bortaâ€č. NĂ„gonting sĂ„nt, det var svĂ„rt att höra.
DÄ började den lilla flickan banka pÄ mannen med knytnÀvarna. Han
vaknade till och sÄg att den lilla flickan pekade pÄ en smutsig grön
van som precis kört om oss. Hans mÀnskliga röst ropade till mig att
stanna, att de var tvungna att Äka med den dÀr bilen. Jag visste inte
vad jag skulle göra, men jag tutade och blinkade Ät van:en och sÄg att
den stannade. Jag stannade ocksÄ, och slÀppte av mina tvÄ passagerare.
De började gÄ mot den andra bilen, hand i hand, men sÄ vek sig mannens
knÀn och han föll framÄt, och slog pannan i asfalten. Jag var pÄ vÀg
att gÄ tillbaka till honom, men sÄ sÄg jag hur nÄgra mÀnniskor bar in
honom i van:en.«</p>

<p>»SÄg du hur de sÄg ut?«</p>

<p>»Nej, inte riktigt. Jag sÄg inte ens om de var tvÄ eller tre som bar.
Den lilla flickan följde efter dem.«</p>

<p>»Tog du registreringsnumret?«</p>

<p>»Ja, det gjorde jag faktiskt. Jag skrev det direkt pÄ skjortÀrmen.«</p>

<p>Hon tog upp en vÀska och rotade lite i den, för att ta fram en vit
skjorta fullklottrad med ord och nummer. PÄ vÀnster Àrm stod ett
nummer hon visade mig och Lilly, som vi skrev av. Vi kollade upp
numret sen, och det var faktiskt ett giltigt registreringsnummer till
en grön van, ett hemmabygge, men den var belagd med körförbud. Dels
hade den inte klarat senaste besiktningen, dels var Àgarna
rapporterade som försvunna och trafikavgiften var inte betald.</p>

<p>Lilly lade ner ganska mycket tid pÄ att försöka spÄra upp den dÀr
gröna bilen, och till slut hittade hon den pÄ ett skrotupplag. Den sÄg
inte ut att ha kört pÄ mÄnga Är.</p>

<p>Lennys vittnesmÄl, och bristen pÄ andra spÄr gjorde att Bananen blev
frikĂ€nd, Ă€ven om kvĂ€llstidningarna ville annorlunda – de skrev en
massa smörja om att Bananens fingeravtryck skulle ha funnits pÄ
motellet, att en lÀsare hade hittat mordvapnet, och sÄ vidare. De dÀr
»bevisen« sÄg i alla fall vi aldrig röken av. SpÄret med att det
skulle ha varit mannen som gjort det slÀpptes ocksÄ. Visst, flickan
hade dött först, och mannen kort dÀrefter, men allt tydde pÄ att det
mÄste ha varit spöken eller nÄgot sÄnt som hade gjort det. Ingen i
receptionen hade sett nÄgon annan gÄ förbi, det var stÀdpersonalens
lediga dag, och dörren var lÄst frÄn insidan, och fönstret likasÄ
stÀngt. Golvbrunnen var uppbruten, det var det enda som var ovanligt.</p>

<p>Det blev en kort och skonsam rÀttegÄng och sÄ vitt jag har vet sÄ
försöker Bananen skapa sig ett nytt liv och gÄ vidare.</p>

<p>Vi anstÀllde Lenny vid polisen sen, som civilspanare. Hon behöll sitt
truckchaffisjobb, det var en undercover-grej, men vi behövde fler ögon
pÄ vÀgarna. Lilly gillade henne frÄn början, och jag smÀlte efter
anstÀllningsintervjun. De flesta brukade sÀga »Ja, chefen, det lovar
jag.« Hon sade »Vi fÄr vÀl se,« men med sjÀlvförtroende sÄ det rÀckte
Ät tio. Det kÀndes verkligen som om hon visste vad hon gjorde. Hon
hjÀlpte oss med tre, kanske fyra fall, sen slutade hon lika plötsligt
som hon hade börjat.</p>

<p>»Kom igen dÄ,« sade jag till Cecilia Snövit efter att hon hade
berÀttat sin historia, »vi kan samarbeta. Kom, vi drar!«</p>

<p>»Menar du att jag ska slÀppa ut dig?«</p>

<p>Ȁr det inte det försvarsadvokater Ă€r till för?«</p>

<p>»OK. Ska jag slÀppa ut Peter ocksÄ? Han Àr inte min klient.«</p>

<p>»Jaha, öh, OK. Äsch, slĂ€pp ut honom ocksĂ„.« En sida av mig tĂ€nkte att
jag skulle fÄ Ängra det, men Ä andra sidan behöver vi nog all hjÀlp vi
kan fÄ.</p>

<p>Peter vÀlte bordet sÄ grammofonen flög i golvet och brakade i bitar.
Rök i alla möjliga fÀrger, mest svart och vit, fyllde rummet och det
blev svÄrt att andas. Sofia hade hÀktestjÀnst igen, och jag ville inte
skada henne, men vi lyckades slinka förbi och började fort klÀttra upp
för hÀktesstegen. »Hur ska vi ta oss igenom nu, det Àr ju hela
stationsreceptionen hÀr,« undrade Cecilia. »Sablar, jag tÀnkte mig
inte för,« sade jag. »OK, men jag har en idé,« sade hon, »Ni kan vÀnta
hÀr vid toppen av stegen, jag ska testa en grej.« »NÀr ska vi springa
dÄ?« »Ni kommer nog att fatta nÀr.«</p>

<p>Jag kikade upp över kanten. Cecilia gick bort till Ed i receptionen
och ryckte Ă„t sig en av inskrivningspennorna som satt fastkedjade i en
hÄllare. »Hey, slÀpp den dÀr,« sade Ed. »OK, det ska jag,« sade
Cecilia, men ryckte bara av kedjan och slÀngde pennan hÄrt in i ett
brandlarm i taket. De flesta i salen vÀnde sina blickar upp mot
larmet, och dÄ drog hon sitt gevÀr och sköt ett stort hÄl i
inskrivningsbordet. »Nu!« skrek hon, »fattar ni trögt, eller?« Hon
började springa mot utgÄngen och jag skyndade mig snabbt efter. Vi
hann ut bÄda tvÄ, men nÄgon mÄste ha tryckt pÄ larmknappen, för
snurrdörren lÄstes och Peter blev fast dÀr inne. Jag tog ett lock frÄn
en soptunna som stod vid dörren och började slÄ pÄ det skottsÀkra
glaset. »Det Àr ingen idé,« sade Cecilia, »vi drar.« Jag försökte ÀndÄ
en gÄng till, ett slag till, och dÄ lyckades det sÄklart. Peter
började plocka bort glasbitarna för att försöka ta sig igenom, och dÄ
sprang jag ikapp Cecilia. »Han klarar sig nog,« sade jag.</p>

<p>Vi sprang runt och in i grÀnden vid sidan av polisstationen. Cecilia
rullade ut en matta som stod dÀr. Den var sliten, gammal och skrÀpig,
men vacker, trots att den pÄ nÄgra stÀllen var lagad med silvertape.
Det var nÄgot hypnotiserande över det arabiska mönstret, som ett
kaleidoskop. »SÀtt dig,« sade hon och satte sig sjÀlv. Jag satte mig
ocksÄ pÄ mattan, och hon sade »Ta tag i mig,« sedan viskade hon en
djinns hemliga namn. <em>En bris frÄn Nordpolen. Den första
luftballongen. Seglen fylls med kunskap. Aleo Àr hÀr.</em></p>

<p>Först trodde jag att det var nÄgon sorts storm som fick mig att nÀstan
tappa balansen dÀr jag satt, innan jag insÄg att det var mattan som
lyfte. »Ett fynd frÄn en av dina lÄngvÀga resor?« sade jag. »Ja,
precis, jag köpte den hÀr pÄ en garageloppis utanför Toronto,« sade
Cecilia. »Kvinnan jag köpte den av visste nog vad det var, Àven om hon
inte kunde anvÀnda den. Jag fick ge mycket för den, och jag tror att
det var för att hon sÄg att jag ocksÄ visste vad det var. Om hon hade
trott att jag bara skulle ha den pÄ vardagsrumsgolvet att sopa skrÀp
under hade jag nog fÄtt den billigt, eftersom det mÀrktes att hon
ville bli av med allt pÄ den dÀr loppisen. Jag köpte ett
bordshockeyspel ocksÄ, Kanada mot Finland, men det höll inte sÄ
lÀnge.«</p>

<p>Cecilia drog efter andan. Vi var högt uppe och hÀr var luften frÀn.
Det började regna. Det hÀr kan ha varit ungefÀr nÀr du gick frÄn
badhuset. De droppar som föll över Cecilia förvandlades genast till
snö, men hon verkade besvÀrad av att regnet frÀtte pÄ mattan. »Jag har
redan klÀtt undersidan med svart sopsÀcksplast,« sade hon, »men jag
mÄste tydligen göra nÄgot Ät översidan ocksÄ.« Jag önskade att jag
hade fÄtt behÄlla min polisluva, det hÀr regnet verkade vara mycket
frĂ€nare och farligare Ă€n det röda i förmiddags. Ȁr det OK om vi
sticker till Doktor Is direkt?« frÄgade Cecilia, »Jag Àr lite otÄlig
nÀmligen.«</p>

<p>»Nja,« sade jag. »Kongressen Àr i morgon.«</p>

<p>»Vad dÄ, magikerkongressen?«</p>

<p>»Ja, kÀnner du till den? Jag tror att den har nÄgot med Annas mormors
uppdrag att göra. Det Àr lite saker jag vill kolla innan.«</p>

<p>»SÄna dÀr dussinmagiker har jag inte mycket till övers för.«</p>

<p>»Det verkar inte Annas mormor ha heller,« sade jag, »och jag vill göra
lite efterforskningar om en gatutrollkarl som hon har dödat. Han
brukade hÄlla till hÀr nere, den hÀr tvÀrgatan bakom Pizza &amp; KemtvÀtt pÄ
torget.«</p>

<p>Mattan sjönk nedÄt sakta. TvÀrgatan var ingen ÄtervÀndsgrÀnd, och den
var ganska bred; det kunde lÀtt köra flera vagnar i bredd hÀr. Den var
ÀndÄ lite speciell, det var sÀllan man hade nÄgot Àrende hit eftersom
inga av husen hade framdörrar vÀnda Ät det hÀr hÄllet. NÄgra av dem
hade bak- eller sidodörrar, men inga officiella ingÄngar.</p>

<p>De enda som hade anledning att besöka den hÀr gatan var trafik som
bara skulle passera, och de som skulle till sjÀlva gatan i sig, för
att se gatutrollkarlar, teater, köpa nÄgot pÄ svarta marknaden, eller
dansa nÀr det var gatufest. Gatan lÄg nÀra polisstationen och vi hade
ofta varit hÀr med kravallenheten och misshandlat festdeltagare och
musiker. Det var en hÀrlig tid! Hmm, jag menar, usch, den tiden Àr
tack och lov förbi.</p>

<p>Du vet, ibland nÀr man trÀffar nÄgon ny, eller trÀffar nÄgon man inte
har sett pÄ lÀnge, sÄ brukar man frÄga vad den andra personen jobbar
med. Visst, det Àr mycket i ens liv som inte omfattas av det dÀr, som
vad man gillar, eller vad man har för drömmar, och jag har till
exempel fortfarande inte riktigt förstĂ„tt vad ditt yrke Ă€r, Anna –
men jag tycker ÀndÄ att det Àr en frÄga som sÀger mycket. Det sÀger
vilka tider man har att passa – och nĂ€r man Ă€r ledig. Det sĂ€ger vad
man tycker Àr viktigt, vilka vÀrderingar man har, och vad man vill
lÀgga stora delar av sin vakna tid pÄ.</p>

<p>I mitt fall har det varit sjÀlvklart. Polisen hjÀlper och ger rÄd. Det
Àr mitt rÀttesnöre och har alltid varit det, och det Àr den ed jag svor
pÄ en dödskalle nÀr jag tog emot polisbrickan. SjÀlvklart fram till
nu.</p>

<p>Jag har tagit hÄrt pÄ det hÀr att polisen har blivit min fiende, och
pÄ ett sÄ ovÀntat, kanske obefogat sÀtt. Du var lojal med mig mot din
egen mormor, och jag försökte leva upp till det genom att vÀlja din
sida.</p>

<p>Visst var jag nyfiken pÄ uppdraget, och pÄ om det nu vore berÀttigat
att döda för det »rÀttfÀrdiga korstÄget mot ondskan«, men jag ville
inte bli hjÀrntvÀttad med nÄgot frÄn din mormors örtagÄrd.</p>

<p>Minnena porlade nÀr jag sÄg den hÀr gatan igen. »Memory lane.«</p>

<p>Jag minns en gĂ„ng med den dĂ€r gatumagikern – nu minns jag hans namn
ocksÄ, eller vad han kallade sig i alla fall. Benjamin. Det var sÄ att
jag och Lilly hade lite tid över och vi tÀnkte anvÀnda den till att
besöka tvÀrgatan. Lilly hade vÀl hoppats shoppa narkotika, och jag
ville se om det var nÄgon bra pjÀs pÄ gÄng. Dessutom hade jag
fortfarande inte sett hela Benjamins rutin sÄ jag hoppades synka det
sÄ att jag fick se nÄgot nytt material.</p>

<p>Vi kom precis lagom till att se honom upptrÀda. Han var i full gÄng
med nÄgra korttrick, som han varvade med klassiska
dukar-ur-Ă€rmarna–konster. Han var klĂ€dd i kostym och hög hatt, bĂ„da
gamla nog att kunna vara second hand eller nÄgon slÀktings avlagda,
men de verkade sitta som skrÀddarsydda. En andra hatt, till synes
likadan, hade han som vanligt upp-och-ned–vĂ€nd framför sig sĂ„ han
kunde samla gÄvor.</p>

<p>Han verkade ha trollbundit publiken, och jag gjorde mig beredd att
sjunka in lika djupt sjÀlv. Lilly spanade runt för att se om hon kunde
hitta nÄgon pÄlitlig kran, men plötsligt ryckte hon i min ena
uniformsÀrm. »Kolla,« viskade hon, och jag sÄg vad hon menade. En bit
bort, bakom och söderut frÄn upptrÀdandet, verkade det pÄgÄ ett rÄn,
utan att nĂ„gon i publiken lade mĂ€rke till det. En rĂ„nare – hon kan
inte ha varit mer Ă€n sjutton – hade satt en rakkniv mot en Ă€ldre mans
hals. RÄnaren hade vad som verkade vara ett avbrutet kvastskaft ocksÄ.
»LÄt mig ta hand om det,« sade Lilly. Jag nickade och ryckte pÄ
axlarna. Lilly smög runt bakom publiken, sÄ hon först hade den mellan
sig och rÄnet, innan hon smög fram och signalerade till den gamla
mannen att vara tyst.</p>

<p>Hon hann inte lÀngre i sina planer, för plötsligt hejdade Benjamin
rÄnaren. Jag, och alla i publiken, hajade till.</p>

<p>»VÀnta lite,« sade han medan han tog nÄgra steg i rÄnets riktning, »Àr
det hÀr ditt kort?« Han höll upp en spader fyra, först Ät rÄnaren, och
vred sedan pÄ kortet sÄ alla i publiken sÄg det.</p>

<p>RĂ„naren blev helt paff. »Ja, det Ă€r det faktiskt. Hur
 hur visste du
det?« Hon berÀttade i förhöret senare att hon inte ens kunde minnas
att hon hade dragit ett kort, men spaderfyran hade kÀnts sÄ <em>rÀtt</em> pÄ
nÄgot sÀtt. Som om Benjamin hade sett rakt in i hennes hjÀrna. Hon
sade att det hade kÀnts som en sÄg av sanning.</p>

<p>Medan Benjamin uppehöll rÄnaren hjÀlpte Lilly den gamla mannen. »SÄ,«
sade hon, »ivÀg nu!« KÀnner jag henne rÀtt började hon nog redan
fundera pÄ hur hon skulle kunna mÀrka honom senare, kanske pressa
honom pÄ pengar för att hon hade hjÀlpt honom klara sig undan ett rÄn.</p>

<p>Samtidigt gick jag fram till Benjamin. »SkÀms, att lura en stackars
rÄnare sÄ!« sade jag. »LÄt du polisen sköta sitt jobb.«</p>

<p>DÄ blev Benjamin helt vit. Det kÀndes som att han blev
oproportionerligt rÀdd med tanke pÄ att han hade varit sÄ kaxig mot
rÄnaren, som ÀndÄ hade haft dragna vapen.</p>

<p>Ȁr
 Ă€r jag arresterad?«</p>

<p>DÄ sprack jag upp i ett leende. »Nej, jag skojade bara,« sade jag. Han
drog en suck av lÀttnad. »Det rÀcker med trettio dagsböter,« fortsatte
jag dÄ. I ögonvrÄn sÄg jag hur Lilly satte handklovar pÄ rÄnaren. Jag
kan inte tÀnka mig att hon fick mycket till straff, eftersom hon inte
ens lyckade med sitt rÄnförsök och inte var misstÀnkt för nÄgot annat.</p>

<p>Den dÀr dagen var det en festlig stÀmning pÄ tvÀrgatan. Nu nÀr vÄr
matta sÀnkte sig ner vid början av gatan, dÀremot, var det bara nÄgra
fÄ som hade vÄgat sig ut i svidregnet. En fruktförsÀljare som försökte
bli av med sÀsongens sista skruttar och en jonglör som mest verkade
stÄ och trÀna.</p>

<p>Det lÄg blommor pÄ asfalten, pÄ platsen dÀr Benjamin hade blivit
skjuten dagarna innan. En ung kvinna i röda sorgklÀder stod pÄ knÀ
framför dem och verkade bara blunda och tÀnka. Det tog ett tag innan
jag kĂ€nde igen henne – det var rĂ„naren, frĂ„n den dĂ€r dagen för ett
och ett halvt Är sedan. Hon hade en liknande make-up nu som dÄ. Jag
sÄg ingen rakkniv men hon hade en trÀstav, precis som förut.</p>

<p>Jag gick fram till henne försiktigt, och satte mig pÄ knÀ mitt emot
henne. Det verkade vara nÄgot religiöst över henne. Cecilia Snövit
stod otÄligt en bit bort och började fippla med knapparna pÄ sitt
hölster. Jag hade inte vĂ€ntat mig att se det hĂ€r – rĂ„naren som
Benjamin hjÀlpte att fÄnga, hÀr vid nÄgon slags minnesplats? Efter sÄ
kort tid? SÄg hon honom som nÄgot helgon? Hade det dÀr knepet med
spaderfyran berört henne sÄ djupt?</p>

<p>»Var han en stor andlig ledare för dig?« försökte jag.</p>

<p>»Benny? Han var min polare,« sade hon.</p>

<p>»Va?« sade jag, »sökte du upp honom efter att du blev slÀppt?«</p>

<p>»Fan snackar du om?« sade hon, sen registrerade hon min uniform. »Aha!
Du Àr en av de dÀr snutarna. Nej, vi var polare redan innan. Det var
en grej jag och nÄgra andra körde, att vi gjorde rÄnen medan han
distraherade folkmassan, och sÄ skulle han köra nÄgot uppgjort trick
om grisen kom.«</p>

<p>»Du visste redan innan att han skulle hitta spader fyra?«</p>

<p>»Nej, men vi hade trÀnat in det dÀr. Vad var det nu för rutin jag
körde pĂ„ er? â€șSĂ„g av sanningâ€č, va? Han tog bara översta kortet, vilket
som. Han hade inte rÀknat med att fÄ betala böter. Heh. Han blev rÀtt
grinig för det, men det var nÀstan vÀrt att Äka in bara för att fÄ se
hans min. Han var rÀtt skraj för snutar redan innan.«</p>

<p>»Ett trick
 sĂ„ klart.« Egentligen hade jag aldrig trott nĂ„got annat,
men jag <em>ville</em> kanske tro nÄgot annat. Jag drog bort lite av
frÀtregnet frÄn kinderna.</p>

<p>»Du,« sade jag, »du vet inte om han kunde nÄgot om riktig magi?«</p>

<p>»VaddÄ, riktig?«</p>

<p>Ȁsch, jag menar, hade han tĂ€nkt att gĂ„ pĂ„ den dĂ€r trollkarlsmĂ€ssan.«</p>

<p>»Ja, absolut. Han var alltid sugen pÄ att lÀra sig nya trick, sÄ den
hade han sett fram emot. Jag tror att han skulle besöka en workshop om
olika sÀtt att fuskblanda kortlekar.«</p>

<p>»Fler trick, alltsĂ„. Inga liksom
 â€șmagiskaâ€č grejer?«</p>

<p>»Riktig magi
 nja, nĂ„gra trick fattade jag aldrig hur han gjorde.«</p>

<p>»Som?«</p>

<p>»En gÄng var vi pÄ restaurang, jag, Benny, och tvÄ av hans andra
gaturÄnare.« Hon plockade upp sin stav, och flyttade knÀna till
skrÀddar. »Han sade att vi fick bestÀlla vad vi ville, och bara sÀga
till om vi ville ha en portion till. Jag bestĂ€llde lĂ€sk – med riktigt
socker – och indiskt bröd och starka kryddor och sĂ„ en stor
pakistansk grönsaksgryta. NÄgot mer ocksÄ, tror jag. Jag undrade hur
vi skulle ha rÄd med det, och han sade att jag inte skulle oroa mig.
LÄt det inte bli springnotan, tÀnkte jag, jag orkar inte göra det
ikvÀll igen. De andra verkade kunna Àta avslappnat, och efter ett tag
gjorde jag likadant. NÀr det sÄ blev dags att betala gjorde han nÄgot
med hÀnderna; jag förstod aldrig vad, men de nickade bara och lÀt oss
gÄ.«</p>

<p>»Hur menar du? AnvÀnde han en besvÀrjelse eller en hypnotisk gest?«</p>

<p>»BesvÀrjelse hit och riktig magi dit, sÄ vitt jag vet kanske han gick
dit och diskade efterÄt eller betalade under bordet, bara ville
style:a för oss, men fan, Benny var som magi i mitt liv, fattar du?
Åh, jag vet inte vad jag ska göra. Nu nĂ€r Benny Ă€r borta lĂ€r ju allt
gÀnget hade vara borta ocksÄ. Jag har inte ens sett röken av nÄgon av
de andra sedan skotten.«</p>

<p>»Har du varit hÀr varje dag?«</p>

<p>»Ja, jag har gÄtt hit för att försöka samla tankarna. Jag tror inte pÄ
Gud, men
 skönt att liksom ha ett minnesfokus, en plats.«</p>

<p>»Mmm, men du har inga planer?« sade jag, och hon bet ihop hÄrt.</p>

<p>»Jag fÄr vÀl gÄ tillbaka till Amy, min hallick. Jag fÄr vÀl börja
kroka igen.«</p>

<p>»Jag trodde inte att det fanns prostituerade lÀngre,« sade jag, »till
och med Àktenskapet Àr ju snart utdött.«</p>

<p>»Det dÀr verkar inte vara nÄgot som ni grisar kan fatta. Det finns
fortfarande nĂ„gra torskar kvar. De Ă€r sĂ„ jĂ€vla Ă€ckliga. Åh, vad fan
gör man? Hur ska jag bli fri? Hoppas Amy lÄter mig hÄlla mig ren den
hĂ€r gĂ„ngen
 fast dĂ„ kanske jag inte klarar â€șjobbetâ€č.«</p>

<p>»Jag trodde att kÀrleken var fri, numera,« sade jag. Kanske tÀnkte jag
bara högt.</p>

<p>»Fri? Fan, jag gick pĂ„ en love-in en gĂ„ng. â€șFri kĂ€rlek.â€č Yeah, right!«</p>

<p>»Var det nÄgot sÄdant mellan dig och Benjamin ocksÄ?«</p>

<p>»Benny?« sade hon, och nu var det hennes tur att se förvÄnad ut. Jag
var rÀdd att hon skulle bli arg, men sÄ log hon.</p>

<p>»Nej, han var en av de sista helbögarna i den hÀr bi-tidsÄldern. Han
hade inte hakat pĂ„ â€șden jĂ€mlika vĂ€genâ€č. Han lĂ€t oss alltid vara ifred.
Sina smÄ systrar, kallade han oss ibland, men dÄ gav vi honom spö.
Han tog ingen procent pÄ rÄnen heller, men jag fick ju betala av de
dÀr böterna bit för bit, sÄ klart. Vi sprang en del Àrenden ibland
ocksÄ. Jag brukade fÄ hÀmta hans post.«</p>

<p>»Om du inte har nÄgot annat att göra kan du vÀl ansluta dig till oss
ett tag?«</p>

<p>»Du, jag behöver inte din jÀvla hjÀlp.«</p>

<p>»Nej,« sade jag, »men vi kanske behöver din.«</p>

<p>Jag tittade ner pÄ min uniform. »Trots mina klÀder Àr jag inte polis
lÀngre,« det tog emot att sÀga det, »inte officiellt i alla fall, till
skillnad frÄn de tre som blev skjutna samtidigt som Benjamin till
exempel.«</p>

<p>»Jag gillar inte grisar,« sade tjejen, »men enligt vad jag hörde
försökte de ta fast gumman som dödade Benny.«</p>

<p>»Inte nu lÀngre. De har gÄtt över till hennes sida, och jag tror att
de kommer att vilja döda fler innan det hÀr Àr över. Hon hÄller pÄ med
nĂ„got slags â€șkorstĂ„g mot ondskanâ€č, och hon har fĂ„tt poliskĂ„ren med
sig. Du kanske kan hjÀlpa oss.«</p>

<p>»Det skulle ju inte göra Benny levande direkt.«</p>

<p>»Det vet man aldrig. Gör som du vill. Du mÄste ju inte vÀlja sida
heller, men jag börjar kÀnna mig ganska vilse.«</p>

<p>»OK, vi fÄr se vad jag kan göra. Vi kan samarbeta, jag behöver ju mat
och tak sÄ klart.«</p>

<p>Jag nickade Ät Cecilia att komma nÀrmare, och nÀr hon gjort det pekade
jag pÄ tjejen.</p>

<p>»Det hĂ€r Ă€r
 vad hette du?«</p>

<p>»Julie,« svarade Julie.</p>

<p>Cecilia nickade allvarligt. »Jag heter Cecilia Snövit.«</p>

<p>»LÀgg av!« sade Julie. »Den riktiga?«</p>

<p>»Ja.«</p>

<p>»En tjej i min syrras band kallade sig för Cecilia Snövit, som en
grej.«</p>

<p>»Jaha, men jag Àr den riktiga.« Hon vÀnde sig till mig. »Ginna, kan du
inte visa mig var Doktor Is hÄller till, om vi Àr klara hÀr nu?«</p>

<p>»KvÀllen Àr sen, Cecilia, kan vi inte Äka hem till dig?« sade jag. NÀr
jag sÄg hur besviken hon verkade bli fortsatte jag. »Jag Àr
hungrig, och sÀkert Julie ocksÄ.«</p>

<p>»Klockan Àr inte ens sju!« sade Cecilia, sen sneglade hon ner pÄ sin
stÄlklocka. »Eller OK, men bara strax över. Fast ju senare kvÀllen Àr,
desto viktigare Àr det ju att vi sÀtter fart dit!«</p>

<p>Hon började gÄ mot mattan. Den var borta! »Jag rullade ju ihop den och
stÀllde den mot vÀggen hÀr!« sade hon. »VÀnta, jag ska bara kolla en
grej. Blunda, bÀgge tvÄ!« Jag blundade, och nÀr jag öppnade ögonen var
Cecilia borta, och Julie höll i hennes klÀder och vapen, och pekade
mot en lÀderlapp som försökte fÄ oss att följa efter.</p>

<p>»Kom igen,« sade Julie.</p>

<p>»Vad hÀnde?«</p>

<p>»Cecilia löste upp sig som i en dimma, och den dimman knöt ihop sig
till fladdermusen dÀr.«</p>

<p>Fladdermusen slog sina vingar i sin egen snö, och flög högt sÄ den
kunde se över husen.</p>

<p>Cecilia kunde hÄlla ganska hög takt i lÀderlappsform, sÄ vi började
springa, efter att Julie lÀmnat över Cecilias kostym, knivar och
trÀredskap till mig. GevÀret behöll hon i den ena handen, och sin stav
tog hon i den andra.</p>

<p>De som tagit mattan hade inte hunnit lÄngt. De var Claire och Eleanor,
tvÄ av de tre poliser som blivit först skjutna, sedan hjÀrntvÀttade av
din mormor. Cecilia hejdade oss innan vi kom runt hörnet, sÄ vi stack
bara fram vÄra huvuden och sÄg, kort och försiktigt.</p>

<p>Claire och Eleanor satt pÄ trappan till gamla biografen och anvÀnde
narkotika. De hade mattan under sig, mellan sina vader och understa
trappsteget.</p>

<p>Cecilia petade till mig och klÀdhögen i mina hÀnder, jag fattade
vinken och slÀppte den pÄ marken. Nu sÄg jag det ocksÄ, fast Ät andra
hĂ„llet – hur fladdermusdjuret dimlöstes upp och dimsvepte sig in i
den dĂ€r klĂ€dhögen och virvlade upp och blev en mĂ€nniska
 eller blev
till Cecilia, menar jag.</p>

<p>Hon strÀckte ut en hand till Julie, som rÀckte över hennes hölstrade
gevÀr. Hon spÀnde fast hölstret pÄ benet, men nÀr hon skulle dra upp
vapnet hejdade jag henne.</p>

<p>»Stopp!« sade jag. »Vi gör upp en plan först. Menar du verkligen att
du tÀnker blasta dem?«</p>

<p>»De snodde mattan, vi har brÄttom.«</p>

<p>»De Àr mina polare,« sade jag. »Eleanor rÀddade mitt liv en gÄng.
Eller typ, i alla fall. Det var nĂ€r vi «</p>

<p>»Jag bad inte om ditt livs historia,« sade Cecilia. »Hur tycker du att
vi ska göra dÄ?«</p>

<p>Jag kunde inte komma pÄ vad jag skulle sÀga, men jag stod och gapade.
Innan jag hann sÀga nÄgot avbröt Cecilia mig igen.</p>

<p>»OK, jag ska lyssna pÄ vad du har att sÀga, men det betyder inte att
det Àr du som bestÀmmer i vÄr lilla trio,« hon nickade bakÄt Ät Julies
hÄll men behöll ögonen spÀnda i mig, »Àr det uppfattat?«</p>

<p>»Jag sÀger att vi tar dem,« sade Julie, »jag tror att det blir lÀtt.«
Snygg var hon, med sin svarta kajal och den dÀr röda sorgeslöjan, och
hotfull var hon, med det dÀr avbrutna kvastskaftet hÄrt hÄllet i ena
nÀven, löst lagt i den andra.</p>

<p>»Vi börjar med att snacka med dem,« sade jag. »Om det Àr sÄ lÀtt att
ta dem som du tror, Julie, sÄ behöver vi ju inget överraskningsmoment;
men vi har i alla fall gett dem en chans.«</p>

<p>»Vi gör oss beredda till anfall,« sade Cecilia. »Ger du oss signal,
attackerar vi. Attackerar de, attackerar vi. Verkar nÄgot skumt,
attackerar vi.«</p>

<p>»Uppfattat,« sade jag och gick runt hörnet, lÄngsamt, med hÀnderna vÀl
synliga.</p>

<p>»Hey,« sade Claire och knuffade till Eleanor, som just var pÄ vÀg att
rulla en ny jolle, men tittade upp.</p>

<p>»Det Àr Ginna,« sade Eleanor, och blev pÄ helspÀnn.</p>

<p>»Hej,« sade jag. »Ni verkar ha kryat pÄ er bra.« Nja, de var
fortfarande likbleka, blÄa pÄ sina stÀllen, och de hade inte gjort
nÄgot försök att dölja sÄren pÄ halsen.</p>

<p>»Vi klarar oss,« sade Claire.</p>

<p>Eleanor rullade fÀrdigt narkotikacigaretten och rÀckte den till mig,
men jag passade med en gest.</p>

<p>»Kan du varva ner nÄgon gÄng,« sade Eleanor irriterat. »jag vill
snacka om vad som hÀnt med dig pÄ sistone, och varför ni betedde er sÄ
svinigt pÄ polisstationen nyss.«</p>

<p>»Jag var tvungen att dra dÀrifrÄn,« sade jag.</p>

<p>»Till vilket pris som helst?« fortsatte Eleanor.</p>

<p>»Hur menar du?«</p>

<p>»Er varulvspolare bet strupen av Ed.«</p>

<p>»Nej!« skrek jag.</p>

<p>»Nu rÀcker det.« Det var Cecilia. Hon och Julie kom runt hörnet, med
vapnen beredda.</p>

<p>En telekinetisk stöt frÄn Eleanor slungade mig tvÀrs över gatan sÄ att
jag slog ryggen, inte sÀrskilt hÄrt, i en trÀdörr.</p>

<p>Jag hörde Cecilias röst igen. »Ge oss mattan om ni vill leva.« Jag
tittade upp och Cecilia hade sitt gevÀr riktat mot Eleanor, medan
Julie – hur kan hon vara sĂ„ snabb? – höll fast Claire med sin
trÀstav.</p>

<p>Jag blinkade till, och dÄ kÀnde jag hur marken försvann under mina
fötter. Det hisnade i magen. NÀr jag öppnade ögonen sÄg jag att
Eleanor höjt en hand och fÄtt mig att levitera, högt över gatan. Jag
ville dra upp ena armen för att skydda mig frÄn regnet, som jag av
nÄgon anledning inbillade mig var farligare hÀr uppe, men jag kunde
inte röra den.</p>

<p>»Skjuter du sÄ faller hon,« sade hon till Cecilia.</p>

<p>Julie drog tillbaka trÀstaven och drog omkull Claire, och sparkade
till en kaststjÀrnepÄse som stod pÄ trappan. PÄsen flög ett
tiotal meter bort, och nÀr den slog i spred sig stjÀrnorna över gatan
med klirrande ljud.</p>

<p>»Jag skojar inte!« sade Eleanor.</p>

<p>Julie drog fram mattan och försökte sprida ut den under mig. Ȁr det
en flygande?« frÄgade hon Cecilia, som nickade jakande. Eleanor vÀnde
dit huvudet förvÄnat, och höjde mig Ànnu mer. Rörelsen var ryckig och
det började svindla. DÄ satte Cecilia pipan mot Eleanors hals, och hon
vÀnde tillbaka och sÄg rakt in i Cecilias kattögon.</p>

<p>»Jag skojar inte heller,« sade hon. Jag kÀnde i magen hur jag började
falla. Jag blundade igen, och nÀr jag sÄg, sÄg jag hur Cecilia hade
gÄtt runt Eleanor, hela tiden med gevÀret riktat mot henne, och lagt
sin handflata pÄ mattan och hennes mumlande var sÄ dovt att det
började vÀnda sig i min mage. Hon fick mattan att lyfta precis nÀr jag
slog i den. Det var som att landa i en hÀngmatta, men hÄrt, och det
sved som ett piskslag eller en repbrÀnna ungefÀr. Jag kunde
fortfarande inte röra mig, men jag kÀnde Julies hÀnder pÄ mitt huvud.
Hon hade klÀttrat upp pÄ mattan dÀr den svÀvade med mig.</p>

<p>»Claire,« sade jag, och Julie ryckte till. Claire hade tagit sig bort
till kaststjÀrnorna och börjat plocka upp nÄgra.</p>

<p>DÄ klÀttrade Cecilia upp pÄ mattan, och den började lyfta igen.</p>

<p>»BrĂ€nn inte a « sade jag, men dĂ„ hörde jag Ă€ndĂ„ ljudet av ett
hagelgevÀrsskott.</p>

<p>»Varningsskott,« sade Cecilia, och ur ögonvrÄn sÄg jag hur husvÀggarna
blev hustak blev moln, allt eftersom vi steg uppÄt och dÀrifrÄn.</p>

<p>Jag var gravitationens fÄnge. Jag kunde blinka, men inte vÀnda
huvudet. Lyfta fingrar och tÄr, men inte ben och fötter. Jag kunde
röra munnen, men kÀken vÀrkte nÀr jag gjorde det. Jag var dessutom
fortfarande utmattad efter giftkaststjÀrnan tidigare idag.</p>

<p>»BerÀtta nu var doktor Is hÄller till,« sade Cecilia.</p>

<p>»Varför tror ni att vÄld löser alla problem?« skrek jag.</p>

<p>»Det brukar funka,« sade Cecilia. »Du vet, jag har ju min
juristutbildning ocksÄ. Jag vet nÀr det Àr dialog som gÀller, och nÀr
det Àr skjuta.«</p>

<p>»Mmm,« sade Julie, »jag hade aldrig klarat mig sÄ hÀr lÄngt om jag
bara lĂ€t nĂ€varna snacka. I en del situationer – som nĂ€r jag Ă„kte fast
för det dĂ€r rĂ„net – Ă€r det bara hjĂ€rnan som hjĂ€lper.«</p>

<p>»AnvÀnd dÄ den lite mer!« sade jag. »Det gÀller er bÄda.«</p>

<p>»Sheesh, Ginna,« sade Cecilia, »varför Àr du sÄ stingslig?«</p>

<p>»De sade att Peter hade dödat Ed.«</p>

<p>Vinden, det frÀtande ljudet av regn. Sedan:</p>

<p>»Vem Àr Ed?«</p>

<p>»Stationens sekreterare sen mÄnga Är tillbaka. VÄr vÀn.« Jag lÄg pÄ
rygg och förlorade mig i synen av de svarta molnen. »JÀvlar. Om vi
bara kunde ha planerat vĂ„r flykt <em>lite</em> bĂ€ttre «</p>

<p>»<em>VÄr</em> flykt?« sade Cecilia. »Du menar kanske <em>din</em> flykt, och hur
skulle vi ha kunnat göra den bÀttre? Det Àr inte som att hÀktet har
svÀngdörrar direkt.«</p>

<p>»Jag skulle ha haft tÄlamod. De hade ingen anledning att hÄlla mig
fram till en rÀttegÄng, de hade inget case.«</p>

<p>»Nej, men de hade nog hÄllit dig under kongressdagen i alla fall.«</p>

<p>»Vi skulle ha snackat oss ut.«</p>

<p>»Hur?« Cecilia var irriterad och jag antar att vi bara flög i cirklar,
eftersom jag inte berÀttat om kylskÄpsfabriken Àn.</p>

<p>»Hmm,« sade Julie, »du kunde ju ha fake:at nÄgon sjukdom? NÄgon
medicin du behövde?«</p>

<p>»Vad skulle det vara? De har ju tillgÄng till min journal, jag kan ju
inte direkt hitta pÄ att jag har astma till exempel.«</p>

<p>»Nej, men det hade inte behövt vara nÄgot ur din medicinska historia.
Du kunde t.ex. sÀga att du fÄtt i dig svart pulvergift.«</p>

<p>»Det har jag ju!«</p>

<p>Ȁr det sant?« sade Cecilia. »Vi Ă„ker till VĂ„r NĂ„diga Moder först.«</p>

<p>Vi avverkade snabbt fÄgelstrÀckan till pensionÀrskvarteren dÀr NÄdiga
lÄg. VÄr NÄdiga Moder Àr en stor, vacker byggnad och jag sÄg snart hur
de svarta molnen speglade sig i de mÄlade glasrutorna. Bildena pÄ
fönstren handlade om nÄgon orm som kunde lÀka eller hur det nu var.
Hippokrates eller vad den dÀr ormen hette. Det fanns tvÄ mÀnniskor pÄ
bilderna ocksÄ, och de var sjuka, och de hade ett trÀd med
kunskapsfrukt som de inte vĂ„gade röra. Ȁt, sĂ„ fĂ„r ni kunskap,« sade
ormen. »Nej, vÄr skapare vill inte att vi Àter av frukten,« sade de.
Ja, du hör ju hur illa dÀran de var! Tack och lov fick ormen dem pÄ
bÀttre tankar och de blev botade frÄn sin okunskap och kunde se
vÀrlden. Det Àr dÀrför mÀnniskor Àr sÄ kloka, och det var sÄ ormar och
mÀnniskor blev vÀnner.</p>

<p>Cecilia sÀnkte ner mattan och hon och Julie lÄtsades att de bar den,
nÀr de gick in genom portarna.</p>

<p>»Hej,« sade Julie, »vÄr kompis Àr skadad, kan ni hjÀlpa henne?«</p>

<p>»Det Àr ju Ginna!« utbrast en sköterska. »Ja, vi har faktiskt en tid
nu.«</p>

<p>De bar in mig i ett undersökningsrum och dumpade mig pÄ en brits dÀr.
Cecilia Snövit rullade noggrannt ihop den skrÀpiga mattan med
sopsÀcksplasten utÄt.</p>

<p>»KÀnner jag dig?« frÄgade jag.</p>

<p>»Du hjÀlpte mig en gÄng, Ginna,« sade sköterskan, »jag hade magknip
och migrÀn samtidigt och du tog mig till sjukhuset pÄ din cykel.
Annars hade jag kommit för sent till arbetet den dagen.«</p>

<p>»Oj, vilket namnminne du har,« sade jag.</p>

<p>»Kan du lyfta pÄ armen?«</p>

<p>»Nej, det kan jag inte,« sade jag, men försökte ÀndÄ. Jag vickade lite
pÄ fingrarna.</p>

<p>»Vad Àr det som har hÀnt?«</p>

<p>»Jag har fÄtt i mig svart pulvergift,« sade jag.</p>

<p>»Att ni inte slutar anvÀnda det dÀr skrÀpet,« sade sköterskan argt.
»Om jag hade fÄtt fem öre för varje person jag hade försökt rÀdda frÄn
pulvergiftsdöd hade jag haft fyra hundra tretton kronor och tjugofem
öre.«</p>

<p>»Du kan fÄ fem öre om du rÀddar mig,« sade jag.</p>

<p>»Ja, jag vet inte. Att inte kunna lyfta pÄ armen, men ÀndÄ kÀnna
fingrarna, det har jag inte sett förut med giftet.«</p>

<p>»Hmm,« sade jag, »det hÀr Àr lite skÀmmigt, men jag har blivit utsatt
för en telekinetisk attack ocksÄ.«</p>

<p>Sköterskan behövde inte sÀga nÄgot, men jag kÀnde ÀndÄ nÄgot dömande i
hennes röst.</p>

<p>»Jaha du. Var Àr pulvergiftssÄret?« sade hon. »SÄ börjar vi med det.«</p>

<p>»Det Àr pÄ benet,« sade jag, och medan sköterskan skar upp mina byxben
kom Cecilia Snövit och Julie fram till mig.</p>

<p>»BerÀtta var doktor Is hÄller hus,« sade Cecilia, »sÄ hÀmtar vi dig
sen.«</p>

<p>»Hon har ett laboratorium pÄ folkhögskolan, vÀgg i vÀgg med
kylskÄpsfabrikens kÀllare, men jag vet inte om hon Àr kvar dÀr.« Anade
jag en reaktion hos Julie?</p>

<p>»Lycka till,« sade jag, nÀr de gick.</p>

<p>»Vi hörs snart,« sade de.</p>


    <a href="/magi-kapitel-25">Tillbaka</a><a style="float: right;" href="/magi-kapitel-27">Vidare</a>
  </body>
</html>