gemini - kennedy.gemi.dev

💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-23 › index.html captured on 2020-10-31 at 01:39:56.
-=-=-=-=-=-=-
<!DOCTYPE html lang="se">
<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="se" lang="se" dir="ltr">
<head><title>Hjärter fem -- Anna</title>
<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" />

<meta name="dc.title" content="Hjärter fem -- Anna"/>
<meta name="dc.created" content="2017-07-21 00:00:36 +0200"/>
<meta name="dc.creator" content="Idiomdrottning"/>
<meta name="dc.license" content="http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/"/>

<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning" href="https://idiomdrottning.org/blog" />
<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning—" href="https://idiomdrottning.org/blog/" />
<link rel="prev" href="/magi-kapitel-22"/><link rel="next" href="/magi-kapitel-24"/>
  <style type="text/css">
    h1, h2, h3, h4, h5, h6, h7 {text-align: center; font-style:italic;}
    h2 { margin-top: 3em; }
    a {color:#321eb0;}
    a:visited {color:#9c1eb0;}
    body {max-width: 45em; margin-left:auto; margin-right:auto; background-color: white; color: black;}
    ol {list-style-type: lower-alpha; color: #b0381e;}
  </style>
  <link rel="icon" type="image/png" href="/favicon.png" />
</head>
  <body style="margin-bottom: 12em;">
    <p style="text-align:center;"><a href="https://idiomdrottning.org/" style="border:none;"><img style="border:none; width: 154px; margin: auto; margin-right: auto;" src="https://idiomdrottning.org/idiomdrottning_just_thistle.png" alt="Idiomdrottning’s homepage"/></a></p>
      <h1 id="hjärter-fem--anna">Hjärter fem – Anna</h1>

<p>Älskar? Ginna, du är en underbar KK och när dagarna är mörka vill jag
vara med dig. Jag gör det med dig när du vill, OK? Du behöver inte
vara orolig för att jag ska försvinna från dig.</p>

<p>Jag ville ta en paus från allt när vi var klara i kylskåpshelvetet,
men jag hade ingenstans att gå. Jag kände inte stan så bra, och allt
verkade så omgjort.</p>

<p>Jag gick åt andra sidan, jag ville inte förirra mig in på
industriområdet, men jag ville inte gå tillbaka till parken heller. Då
såg jag en skylt, mellan en telefonkiosk och en skulptur som
föreställde Richard »Tricky Dick« Nixon. Skylten var märkt med
bokstaven M, och det fanns en smal trappa ner i underjorden. Först
tänkte jag M för Mormor, men jag var ändå nyfiken och hoppades att det
kunde vara något annat. Kanske betydde det Mat?</p>

<p>När jag kommit ner var jag i en sal med väldigt högt i tak. Belysningen
var vacker och rummet var dekorerat med kakel i rött, gult, blått,
svart och vitt. En del av rummet var nedsänkt kanske en halvmeter, och
jag klättrade ner för att se. Här nere låg det damm, grus, och
långa metallbalkar som löpte längs med rummet och vidare. Den här
nedsänkta delen av rummet verkade inte ens tillhöra rummet, den
fortsatte i en tunnel åt båda hållen. Nu såg jag en skylt där det stod
att en av »skenorna« skulle vara strömförande. Hjälp, kunde de inte ha
varit lite tydligare med det? Jag vände mig om och klättrade upp. Här
uppe fanns några andra skyltar som verkade ha vettig information.</p>

<p>En av skyltarna verkade vara en karta, men med alla perspektiv helt
förvridna. Den var vacker, den tilltalade mig direkt – de hade dragit
ut alla tänkbara färdvägar till raka linjer. Kartorna bar namn på
delar av staden, de flesta namn jag aldrig hört förut. Linjerna bredde
ut sig i olika färger. En bärnstensgul linje löpte från Downtown, via
Aprilcentrum, Sjöfartsmuseet och Gipsbacken till Höststaden och vidare
till industriområdena. Höststaden, dit skulle jag kanske åka. Det var
där simhuset låg, dit de hade fört mig. Jag kunde äta falafel och
gå en promenad, samla kraft innan jag skulle försöka befria dig.</p>

<p>Då anlände något slags fordon som åkte längs »skenorna«. Dörrarna
öppnades. Jag gick in och satte mig på en vadderad bänk. Dörrarna
stängdes, och fordonet fortsatte åka.</p>

<p>Då kom det spildrar. Jag visste inte ens om jag hade klivit på rätt
vagn, och de var kanske tio stycken. Kan man byta vagn medan det
rullar? De kröp över fönstren, jag förstår inte hur de kan få grepp
så lätt, vagnen skakar ju.</p>

<p>Några började spinna ett nät längst bak. Fyra, fem av de andra kröp
närmare mig. De kunde ta ett språng när som helst, och det verkade som
att de redan hade fått känn på min lukt. Jag började snöra upp min ena
känga, och fick av mig den fort, med fumliga fingrar. Plötsligt
tvärstannade vagnen. Jag såg ut. Vagnen stod vid en upplyst
underjordisk sal, liknande den som jag precis varit i. På en stor
skylt stod det »Aprilcentrum«.</p>

<p>Alla spildrar kröp ut ur vagnen. Jag vet inte om de fortsatte längs
tunneln, eller ut i Aprilcentrum, eller om de började krypa utanpå
tåget istället.</p>

<p>Jag tog inte på mig kängan, men jag flyttade mig från väggen där jag
satt och satte mig mer centralt. Under hela resan tittade jag mig åt
alla håll som en galning. Jag blev snurrig av allt vridande på huvud
och axlar, men de skulle inte få ta mig med överraskning igen.</p>

<p>Efter flera stopp stod det »Höststaden« på skylten utanför, och jag
skyndade mig av; jag gick nästan av baklänges eftersom jag ville titta
på vagnen.</p>

<p>Jag satte mig på en stenbänk, tittade på tåget medan jag försökte
hämta andan – det verkade inte vara någon fara, och de här vagnarna
var vackra. Jag snörde på mig kängan igen.</p>

<p>Den här salen var inte likadant dekorerad som den förra – den här var
mycket mer up-to-date, med stora målade glasrutor som föreställde
olika scener och ikoner, och ett högt kupoltak, och snirkliga
stenkolumner. Två skråpukar satt på varsitt stenlejon vid utgången.
Från ett stort krucifix hängde en staty som föreställde Petrus, med
fötterna överst, med röd färg som skulle föreställa näsblod som rann
ner för hans kinder och hår.</p>

<p>Jag knixade högljutt med knäna, och gick upp. Regnet hade minskat till
ett rött duggande, och träden sträckte sina grenar mot den grå himlen
som för att ge upp.</p>

<p>Eftermiddagsluften kändes konstig och främmande. De grå, runda,
fönsterlösa husen tornade upp sig överallt omkring mig, och det var
svårt att få någon ordentlig sikt eller bäring.</p>

<p>Skyltarna var skrivna med ett alfabet som jag aldrig sett förut, utom
skylten med M:et som ledde till trappan jag just kommit från. Jag
började gå ändå. Så länge jag visste var jag varit skulle jag
alltid kunna gå tillbaka.</p>

<p>Det blåste och ytan krusade sig på pölarna med regnvätska. Efter ett
tag tyckte jag att jag kände igen mig; jag var på gatan där jag hade
fått lift tillbaka till downtown sist. Falafelrickshaw:n var inte
kvar, men badhuset var förstås det. Jag gick in – kanske kunde jag
värma mig – men det var med obehag i magen. Jag var beredd på det
värsta här, även om jag inte såg någon mening för dem att vara här nu
när de hade full polisbehörighet igen, och tillgång till hela häktet.</p>

<p>Jag kände en doft som påminde mig om vatten. »Klor,« tänkte jag först,
vatten är ju doftlöst, men det var inte klor. Det var hav.</p>

<p>Jag gick genom omklädningsrummet, och nu låg det en t-tröja och en
stickad tröja här, och mössa, halsduk och vantar. Ute i simhallen var
det första jag såg en rullstol nära bassängkanten. Det andra jag såg
var vattnet. Bassängen som varit tom igår var full med hav idag.</p>

<p>En kvinna simmade omkring i vattnet – hon simmar så fort, tänkte jag
först – innan jag registrerade att hennes underkropp var som en stor
fisk, med fenor och fjäll. En blandning mellan kvinna och fisk! Hennes
simmande var som en lek, en dans, och hon verkade kunna vara under
vattnet precis hur länge som helst. Jag var som hypnotiserad. Jag
satte mig ner vid kanten, och då såg hon mig. Hon var vacker.</p>

<p>»Hej!« sade hon, och simmade fram till mig. Hon log först, sen när hon
såg min förundrade min och att jag stirrade på hennes kropp blev hon
besviken.</p>

<p>»Åh,« sade hon och tittade själv ner, »ja, jag vet vad du tänker.«</p>

<p>Hon gjorde en gest ner mot sitt bara vänstra bröst, och det svaga ärret
där det högra hade suttit. »Är jag fortfarande en kvinna, med ett
bröst borta?«</p>

<p>Hon lade armarna över bröstet, och dök ner under vattnet några
sekunder, och stack sedan upp huvudet. »De tog det för några år sedan.
Cancer. Alla reagerar som du.«</p>

<p>»Nej, det var inte det! Det var bara…«</p>

<p>»Åh, vilken fin röst du har!« sade hon, mitt i min mening.</p>

<p>»Det var bara att jag aldrig sett en sån varelse som du förut.«
fortsatte jag.</p>

<p>»Har du inte? Jag har sett såna som du förut, människor, men aldrig så
fina. Fast jag tycker det är läskigt, det där ni använder för att gå
omkring på land.«</p>

<p>»Vad är du?«</p>

<p>»Jag heter Laurie. Människorna kallade sådana som oss för sjöjungfru
förut, eller sirener.«</p>

<p>»Sjöjungfru? Även killarna?«</p>

<p>»Killar? Aha, nu förstår jag. Nej, det funkar inte så för oss. Du…
hoppa ner i vattnet så kan vi simma medan vi snackar.«</p>

<p>Jag snörade av mig kängorna och klädde av mig på överkroppen, sen
tvekade jag. Det var ett tag sedan jag badade och jag hade precis haft
mens. Jag saknade redan någonstans att kalla »hemma«.</p>

<p>»Kom igen!« sade Laurie, och jag gillade hennes melodiska röst minst
lika mycket som hon gillade min. Hon gjorde en bakåtvolt under
vattnet.</p>

<p>Jag drog av mig jeans, trosor och sist strumpor, och gick fram till
trampolinen. »Jag heter Anna, förresten.« Jag klättrade upp för den.</p>

<p>»Oj, det där har jag aldrig kunnat göra,« sade Laurie. »Jag fattade
inte ens att det var meningen att man skulle ta sig upp för den där.«</p>

<p>Jag gjorde en fällknivsdykning ner i vattnet. Det var svalt och saltet
sved. När jag var liten hade jag eksem, jag kunde bada i tjärnen men
inte i havet.</p>

<p>»Det var tomt här igår,« sade jag. »Inget vatten.«</p>

<p>»Mmm, jag flyttade äntligen in i morse. Det har varit bestämt länge,
men det blev inte klart med allt vatten och så förrän nu.«</p>

<p>»Vilka hyr du av?« Jag var nyfiken på att veta mer; även om jag var
övertygad om att det var en av min mormors hjärntvättade poliser som
hade fört mig hit första gången.</p>

<p>»Det är övergivet. Jag tror att det tillhörde en skola, men det var
flera år sedan. De har ju centraliserat så mycket.«</p>

<p>Hon simmade runt i en cirkel på botten. Hon var så snabb! Efter ett
tag stack hennes huvud upp igen. »Vi får se om jag kommer att trivas
här. Jag måste ligga i vatten, åtminstone på nätterna, annars riskerar
jag att torka ut i sömnen.«</p>

<p>»Får du inte russinfingrar?« sade jag.</p>

<p>»Om jag är på land för länge, ja« svarade hon. »Jag visste inte att
det hade ett namn. Russinfingrar.«</p>

<p>»Jag åkte ett så märkligt fordon hit,« sade jag, »en underjordisk
vagn.«</p>

<p>»Åh, metron?« sade hon. »Att du vågar åka med den!«</p>

<p>»Hur så?«</p>

<p>»Jag vet inte, jag har aldrig sett den själv, men jag hörde en så
märklig berättelse…«</p>

<p>»Vad då?«</p>

<p>»Att luften där nere var… konstig på något sätt. Giftig. Att folk
inte fick vara där nere för länge, för då kunde de dö.«</p>

<p>»Jobbade ingen där nere då? Hur kunde de bygga den, vem skötte den?«</p>

<p>»Vissa vande sig vid luften där nere. De märkte inte ens att det var
något speciellt, att det luktade konstigt bara.«</p>

<p>»När jag var där var det ingen där nere,« sade jag.</p>

<p>Hon plaskade lite med bakfenan, och slängde med sitt korta, blöta hår.</p>

<p>»De som hade vant sig vid luften där nere dog så fort de kom upp i den
vanliga luften. Nu är det bara robotar som vågar åka med metron, men
så vitt jag har hört så går den fortfarande. Punktligt.« Hon dök ner
under ytan igen.</p>

<p>Den här gången var hon nere så länge, och rörde sig fort. Jag tappade
bort henne med blicken ett tag, så var hon i mitt synfält igen.</p>

<p>»Du måste verkligen älska att simma,« sade jag, »det är verkligen din
grej.«</p>

<p>»Hmm. Älskar människor att gå?« frågade hon, och tittade mig rakt i
ögonen.</p>

<p>»Ja, jag vet inte,« sade jag. »Ja, kanske, men vi tänker inte på det
så. De som kan gå vill oftast inte gå, de uppfinner cyklar och vagnar
och fordon.«</p>

<p>»Som metron.«</p>

<p>»Ja, som metron.«</p>

<p>Jag vände mig försiktigt till rygg och simmade långsamt. Himlen var
grå med isgula strimmor.</p>

<p>»Du,« sade jag, »kommer du ihåg hur det såg ut innan solen försvann?«</p>

<p>»Visst, himlen var blå och vattnet blänkte så vitt som det aldrig gör
annars,« sade hon.</p>

<p>Jag var tyst ett slag, kanske dyster. Jag vet inte.</p>

<p>»Igår såg jag stjärnorna för första gången på flera veckor,« sade
Laurie, »det var en sån där natt där himlen är alldeles svart och de
där prickarna är så tydligt vita.«</p>

<p>»Det brukar vara svårt för mig att se stjärnorna,« sade jag. »Jag har
ett litet brytningsfel, men inget annat synfel, så jag brukar inte ha
glasögon.«</p>

<p>»Igår skulle du ha sett dem, jag lovar!«</p>

<p>Jag doppade huvudet igen och när jag kom upp fick jag nysa bort lite
vatten.</p>

<p>Laurie såg på himlen, med en nästan nostalgisk blick. »Visste du att
stjärnorna är som solar långt bort?«</p>

<p>»Ja, det vet jag, eller det var väl solen som var en stjärna som låg
nära. Jag kommer ihåg när min mamma berättade det för mig. Det kändes
som en saga.«</p>

<p>»Mamma?« sade Laurie. »Det funkar inte så för oss. Vi har funnits
alltid.«</p>

<p>»Det är väl en människogrej.«</p>

<p>»En annan människogrej som jag har hört talas om är att människor bara
använder 10% av hjärnan, eller något sånt.«</p>

<p>»Åt gången, ja! Eller, det där är bullshit. Man kan använda allting
där inne, men det är jobbigt, och det krävs att man har något sätt att
hitta och sortera sina grejer.«</p>

<p>»Hur då?«</p>

<p>»Sortera sina insikter i liksom trädform, eller som ett nystan eller
ett stort valskelett, och använda några i taget,« sade jag.</p>

<p>Vi hade simmat på den grunda sidan ett tag, men nu var vi ute på den
djupa igen.</p>

<p>»De flesta människor jag träffar har bara en sak i skallen,« sade hon.
Nu simmade hon helt nära mig.</p>

<p>»Ja, det kan jag tänka mig,« sade jag. »Matematik från morgon till
kväll; modulosaritmetik och deriverade ekvationer.«</p>

<p>»Mmm, det är fint, men jag tänkte på en annan grej.« Hennes röst lät
som en sång. Hon drog försiktigt till sig min arm och lade min hand på
sitt vänsterbröst, och smekte min handled.</p>

<p>Jag lade min nacke på hennes andra arm och tittade upp genom det
öppna, trasiga glastaket igen. Det kändes som en sån där sång där man
bara vill höra en takt till, sen bara en till, en sån som drar in en i
en melodi man bara nästan, bara nästan kan förutsäga. Medan hon talade
var det nästan som att jag kunde ta emot hennes ord telepatiskt
samtidigt. Låt mig visa dig telepati någon gång, Ginna, det är
häftigt, det liksom ekar inuti huvudet. Nu höll hon sitt ansikte nära
mig, hennes mun rakt framför min mun, och hennes ögon tittade in i
mina. Det var så nära att jag blev lite snurrig av att min hjärna
försökte få ihop bilden till stereo, trots att våra näsor var emellan.
Som när man tittar i kors.</p>

<p>Hon smekte min arm från handleden upp till axeln, och flyttade sedan
sin hand ner till min höft och utsidan av mitt lår.</p>

<p>»Jag tänkte,« och hennes ord hade rytm och betoning som en som andas
väldigt tungt, »på en annan,« men jag hörde inga andetag, »grej.«
Hennes hand rörde sig längs min hud, från utsidan, framsidan, insidan,
och med tummen längs ljumsken och nuddade mitt krull.</p>

<p>Jag flyttade bort hennes hand från mitt ben, och drog bort mitt huvud
från hennes andra arm. Jag drog ihop mig med knäna upp.</p>

<p>»Ja, det är härligt,« sade jag, »men jag gillar inte att göra det i
vattnet, för lubrikationen sköljs bort. Speciellt inte i saltvatten.
Så är det för mig i alla fall, det kanske är olika för andra.« Jag
sträckte ut mig igen och trampade vatten, jag ville bottna, jag ville
bottna så jag kunde ta lugnare andetag. Melodin i mitt huvud störde
mina tankar, jag ville ha kontroll, var var jag någonstans? Som ett
djur… men det var jag väl?</p>

<p>»Det är OK,« sade hon, »vi kan bara ligga här och kyssas.« Nu tog hon
ett tag med varsin hand på vardera av mina axlar och förde mig
baklänges ner i vattnet. Hon satte sina läppar mot mina, och när jag
kände mina skuldror lägga sig mot botten kom den första kyssen. Det
började vitna framför mina ögon, och de försökte vänja sig vid
saltvattnet. Hon stal luft med varje kyss. »Dina andetag är gåvor till
mig, Anna.«</p>

<p>Jag började kämpa emot, jag ville upp, jag försökte lyfta bort henne
från mig. »Nej, töm dina lungor,« sade hon. »Lita på mig, låt mig
tömma dina lungor, så kan du stanna här nere med mig.« Sången, sången
kom aldrig till refräng eller så var den bara en enda refräng, den
upprepade sig aldrig men den var hela tiden välbekant. Varje not lät
rätt. Jag spjärnade emot med ryggen mot botten och tryckte ifrån henne
med mina båda fötter. Hon piskade till med sin fiskstjärt och lade
tyngden på sina axlar och sina armar, hennes fjäll rev mot min hud.
Jag tog spjärn med höger arm, vänster ben och rullade runt, vek under
min vänstra arm under mig och tog spjärn med den med, sen var jag fri.
Jag sparkade hårt mot botten och sprattlade mig upp och bröt ytan.
Huvudet kändes som om det skulle sprängas innan mina lungor gjorde
det. Jag drog in efter luft, jag måste ha varit helt blå.</p>

<p>Jag simmade fort till stegen. Hon var också vid ytan nu, och hon
skrattade, men skrattet lät inte äkta. Skrattet lät som om hon
försökte dölja att hon skämdes, och sången var borta nu.</p>

<p>Jag klättrade upp på land och huttrade, jag tog om mina egna axlar med
händerna, dels för att värma mig, dels för att trösta mig. Hon hade
tagit i hårt.</p>

<p>»Så det är din grej, alltså?« sade jag. Nu öppnade sig himlen igen och
små citrongula regndroppar föll och lämnade ringar på bassängvattnet.</p>

<p>»Ja,« sade hon. »Det är min grej. Det är en sirengrej.« Hon lät
sorgsen, kanske besviken – på mig, eller på sig själv – och log
stilla.</p>

<p>Det sved där dropparna med regnvätska träffade mig, och jag såg mot
högen med mina kläder.</p>

<p>»Mina assistenter har öronproppar.«</p>

<p>»Jag ville ju bara prata med dig,« sade jag.</p>

<p>»Du får väl göra som Odysseus,« sade hon, »och binda dig vid masten om
du inte vill bli indragen.«</p>

<p>»Oh, bondage? Up yours!« sade jag.</p>

<p>Jag tog klädhögen försiktigt för att inte mina armar skulle blöta ner
dem. Jag visste att det fanns handdukar kvar i simhallens
souvenirbutik. Jag gick mot omklädningsrummet. När jag var framme vid
dörren vände jag mig mot henne igen.</p>

<p>»Nej betyder nej. Fatta det till nästa gång,« sade jag och gick ut.</p>

<p>Jag lade mina kläder på en bänk och testade en av duscharna. Den
fungerade, och jag sköljde av mig vattnet och regnet. Det sved lite
där dropparna hade träffat mig. Jag hade ont i ryggen och jag skulle
nog få blåmärken. Jag var fortfarande andfådd.</p>

<p>Jag struntade helt i hur mycket jag droppade ner här inne när jag gick
och hämtade ett badlakan för att torka av mig.</p>

<p>När jag hade fått på mig jeansen hörde jag att hon började sjunga
igen. Sången ekade i huvudet och jag tog ett hårt tag i en
klädhängare. Sen släppte jag och började springa, halvt påklädd, mot
bassängen igen, redo att kasta mig ner i vattnet, redo att dra mina
sista andetag.</p>

<p>När hon hörde mina springande steg slutade hon, och skrattade igen. Då
kunde jag stanna. Jag tog mig för huvudet, det surrade i det. Vad
ville jag? Härifrån. Jag måste härifrån.</p>

<p>Jag hörde hur hon ropade efter mig.</p>

<p>»Kom gärna hit någon gång och sjung för mig, du,« sade hon. »Jag
gillade din röst och skulle gärna höra den i sång.«</p>

<p>Jag höll badlakanet över huvudet för att skydda mig från de sura, gula
regndropparna när jag kom utanför dörren.</p>


    <a href="/magi-kapitel-22">Tillbaka</a><a style="float: right;" href="/magi-kapitel-24">Vidare</a>
  </body>
</html>