gemini - kennedy.gemi.dev

💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-03 › index.html captured on 2020-10-31 at 01:24:24.
-=-=-=-=-=-=-
<!DOCTYPE html lang="se">
<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="se" lang="se" dir="ltr">
<head><title>Hjärter nio -- Anna</title>
<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" />

<meta name="dc.title" content="Hjärter nio -- Anna"/>
<meta name="dc.created" content="2017-07-21 00:00:36 +0200"/>
<meta name="dc.creator" content="Idiomdrottning"/>
<meta name="dc.license" content="http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/"/>

<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning" href="https://idiomdrottning.org/blog" />
<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning—" href="https://idiomdrottning.org/blog/" />
<link rel="prev" href="/magi-kapitel-02"/><link rel="next" href="/magi-kapitel-04"/>
  <style type="text/css">
    h1, h2, h3, h4, h5, h6, h7 {text-align: center; font-style:italic;}
    h2 { margin-top: 3em; }
    a {color:#321eb0;}
    a:visited {color:#9c1eb0;}
    body {max-width: 45em; margin-left:auto; margin-right:auto; background-color: white; color: black;}
    ol {list-style-type: lower-alpha; color: #b0381e;}
  </style>
  <link rel="icon" type="image/png" href="/favicon.png" />
</head>
  <body style="margin-bottom: 12em;">
    <p style="text-align:center;"><a href="https://idiomdrottning.org/" style="border:none;"><img style="border:none; width: 154px; margin: auto; margin-right: auto;" src="https://idiomdrottning.org/idiomdrottning_just_thistle.png" alt="Idiomdrottning’s homepage"/></a></p>
      <h1 id="hjärter-nio--anna">Hjärter nio – Anna</h1>

<p>Jag förstod inte varför du kallade min mormors magi för »galenskap«
och »intetsägande«. Den har kostat oss väldigt mycket för
att vara ingenting.</p>

<p>Det var nog bra att du kom hit för att ta med mig när du skulle hälsa
på de skadade poliserna på sjukhuset. Jag hade packat min ficklampa,
ett anteckningsblock och pennor. Den svarta kniven lade jag i
frysfacket så länge, tillsammans med ett fyrtiotal osorterade nycklar
från morfars skrivbordslåda. Kniven kan vara bra att ha med, men det
kan också visa sig vara dumdristigt.</p>

<p>Du kom med häst och vagn, jag hade borstat tänderna, och tagit på mig
oömma kläder och höga kängor som jag snörat med helixsnörning. Jag
satte mig bredvid dig i sulkyn och bad dig stänga av radion. »Det är
inte radio, det är kassett,« sade du.</p>

<p>Hästen hette Miriam och vi ställde henne utanför sjukhuset, jag
insisterade på det eftersom det kunde finnas allergiska som kanske
skulle bli sjuka om vi skulle ha försökt få in henne genom dörrarna.</p>

<p>Det var mörkt på sjukhuset, så du tände din polisficklampa och lade upp
den på din vänstra axel. I din högra hand höll du ditt tjänstevapen,
ett slags knivspjut som gjorde mig lite illa till mods. Vi gick fram
till receptionen. Ingen där.</p>

<p>Jag klättrade över disken och tog fram en stor, dammig treringspärm.
De enda anteckningarna de senaste veckorna var de tre skadade
poliserna som skrevs in i morse. De låg tydligen i sal
sjuttonhundratjugonio. Du tyckte att det var ett tråkigt tal.</p>

<p>Du ville ta hissen upp till sjuttonde våningen.</p>

<p>»Är du inte klok!?« skrek jag, och jag skrek till igen, jag sparkade i
väggen och lyckades få fram »Vi måste ju ta trapporna! Jag håller
bakåt om du håller uppsikt fram.«</p>

<p>Vi gick nästan rygg i rygg mot trapphuset. Jag hade ingen lampa, inget
vapen, men jag var hela tiden på helspänn när jag stirrade in i
mörkret. Din ljuskägla framför oss gjorde det svårt för mig att få ett
bra mörkerseende, men jag försökte skärma av mina ögon med händerna.</p>

<p>»Hä… här är dörren«, sade du mycket tyst, och jag sneglade mot dig
när du öppnade den. Mina benmuskler var spända. Du vek in dig med
ryggen längs väggen och lyste upp den våning vi var på. »Nej,« sade
jag, »inte ryggen mot väggen, de kan komma genom väggen!«</p>

<p>Du ryckte bara på axlarna och vi ställde oss rygg mot rygg igen. Jag
hade mens och jag ville hem. Vi började gå upp för trappan, jag gick
baklänges. Vi tog oss runt första
halvvåningskrönet och jag såg ut mot fönstret. Det var eftermiddag och
himlen var grå. Sjukhusgården var täckt av asfalt med en hög med
brinnande däck i centrum. Någon hade lekt med kritor på
asfalten, hoppat hage och kastat boll. Nu var det bara fåglar där ute,
svarta fåglar som länsade infektionsklinikens sopor.</p>

<p>Efter spänningen kring de första våningarna började jag slappna av
lite. Du verkade också vara lugnare, men på väg upp till sjätte
våningen rasade trappan sönder under oss och några av stegen slog i
marken djupt där nere. Det lät som hårda trumslag. Jag hängde från
räcket med båda händerna, jag hade varit snabb. Du höll dig fast i
mina ben med din vänstra arm och din ficklampa singlade ner – en
spontan liten ljusdans – och den slocknade när den slog i. Du kastade
iväg ditt tjänstevapen så du kunde hålla dig fast vid mig med båda
armarna.</p>

<p>»Är du OK?« frågade du. »Mmm,« svarade jag, »du, jag tänkte gunga
fram och tillbaka så kan du släppa, hoppa, och försöka få tag på nästa
våningsplan, OK?«</p>

<p>»Ja,« svarade du, »men du då?«</p>

<p>»Jag hasar mig upp längs trappräcket.«</p>

<p>Jag började gunga mig från höger till vänster. Jag bet ihop och tog
det lugnt, du hade inte märkt spindlarna än och jag ville inte riskera
att du skulle misslyckas med hoppet.</p>

<p>»Hoppa då! Jag pallar inte hur länge som helst,« sade jag, och då
hoppade du. Jag hörde att du fick fatt i avsatsen, men det verkade
vara på håret, och jag var rädd att du skulle riva loss en golvplatta
så vi skulle rasa ner.</p>

<p>»Vad är det här för jävla spildrar!?« sade du.</p>

<p>»Spildrar, är du säker? Jag trodde att det var vanliga spindlar!« sade
jag, »Kan du kravla dig upp fort? Annars kanske de biter dig i
händerna.«</p>

<p>Du kravlade dig upp på den mörka avsatsen utan ett ord. Ditt vapen
hade landat där, och du tog det igen. Jag började dra mig med armarna,
bit för bit, uppåt till din avsats. Ett par spildrar började krypa på
mina fingrar och jag försökte röra mig i en jämn och försiktig takt.
När jag väl var uppe hos dig tog du mig i armen och sade: »Titta!«.</p>

<p>»Jag ser inget i det här mörkret,« sade jag.</p>

<p>»Lägg ansiktet mot rutan,« sade du och förde mina händer till en
av sjätte våningens två trapphusdörrar, en dörr med glasrutor och
stålhandtag.</p>

<p>Spildrar krasade under dina fötter. De var värdefulla, men de kunde
också vara farliga.</p>

<p>»Om du kollar att de inte tar oss i ryggen.«</p>

<p>»Ja då,« sade du, »jag lovar.«</p>

<p>Det var knappt att jag såg något. En fosforfackla med kanske halva sin
brinntid kvar låg på en kant i den stora salen och rummet var fullt av
byggnadsställningar, stålpinnar och plattformar.</p>

<p>»Vad är det du vill att jag ska se?« sade jag.</p>

<p>»Jag tror att de håller på att bygga om fläktsystemet. Hela
sjukhuset,« du avbröt dig för att med foten sopa bort en våg av
spildrar som kröp mot oss, »hela sjukhuset är troligen stängt för den
renoveringen.«</p>

<p>»Aha. Det var därför det inte var några intagna förutom de tre
poliserna,« sade jag.</p>

<p>»Ja, och om fläktsystemet är avstängt kan vi gå genom det för att
komma till polisernas sal.«</p>

<p>»Vänta nu…«</p>

<p>»Du verkade ju inte lita på hissen och jag litar verkligen inte på
trapporna,« sade du och tittade åt det håll där du tappat din
ficklampa.</p>

<p>»Om det finns galler då? Hur ska vi kunna vara säkra där inne i
fläktsystemet? Krypa runt i mörkret i all ära men jag är trött.«</p>

<p>»Jag har en skruvmejsel så jag kan skruva upp gallren, och du kan ta
mitt tjänstevapen och hålla vakt bakåt och åt sidorna.«</p>

<p>»Jag gillar inte det där läbbiga knivspjutet,« sade jag.</p>

<p>»Det är en naginata,« sade du, »och den är väldigt fin. Ta den nu.«</p>

<p>Inte nog med att vi skulle kravla omkring i ett fläktsystem där det
troligen var för trångt för att vända sig, jag skulle dessutom krypa
baklänges. Vi hittade en fläktlucka nära golvet och, även om jag inte
kunde se, verkade det som om spildrarna undvek fläktöppningen av någon
anledning. Luften där kändes väldigt torr. Du kröp in först, med din
skruvmejsel i handen. Jag tog naginatan i handen (och det spelar ingen
roll hur fin du tycker att den är; jag gillar inte vapen) och följde
efter, baklänges, med din röst som ledning.</p>

<p>Det gjorde ont när jag hela tiden skrapade mot plåtskarvarna. Luften
var torr, den var svår att andas och jag kände hur min hud drog ihop
sig.</p>

<p>»Det är kanske bara etthundratrettio meter,« sade du, »en
vänstersväng, två högersvängar och en vänster till, vi ska runt
centraltrumman.«</p>

<p>Knäna värkte, men jag kröp baklänges och svepte långsamma, sökande
tag med din tjänste-naginata. Plötsligt var det som om någon drog mig
över håret, på ett tafsigt sätt.</p>

<p>»Spindelväv!« skrek jag, och hoppades att det bara <em>var</em> spindelväv.
»Varför sa du inget?«</p>

<p>Inget svar.</p>

<p>»Du?« sade jag.</p>

<p>Inget. Inget svar.</p>

<p>Jag försökte vända mig om, men mina sidor skrapade bara i. Jag kunde
inte ens spärra ut armbågarna. Jag lyfte försiktigt handen men drog
tillbaka den när jag kände det svaga, trådiga nätet. Djupt andetag nu,
av torr luft. Jag vinklade fram naginatan så jag kunde försöka peta
upp skaftet i rörtaget strax bakom och ovanför mig. Där fanns det ett
hål. Jag backade ett par steg och ställde mig långsamt upp, med ena
underarmen som skydd för ansiktet.</p>

<p>»Hallå?« sade jag.</p>

<p>Det ekade och det var mycket dammigare här, jag tror inte att det
utrymmet tillhörde ventilationssystemet över huvud taget. Jag visste
inte om jag hade stuckit upp huvudet i en liten skrubb, en lucka
mellan två rör, eller ur ett hål i golvet i en enorm sal. Mina ögon
tårades av luften och jag vände mig om med hjälp av min nyvunna
ståplats.</p>

<p>Alltså, nu kommer vi till den där delen som kanske inte var så
ansvarstagande mot dig, men du ville ju höra hur det var. Jag hade ont
och jag ville bara hem (inte till gården utan till det där hemmet som
bara finns i drömmarna och inredningskatalogerna, där skulle jag
dricka varm carob och lösa korsord eller bara sova) och du var borta.
Det här sidospåret kunde visa sig vara långt och jag vågade inte annat
än att krypa ner igen, framlänges den här gången, och försöka följa
spåret du hade sagt tidigare. Det här fläktsystemet var en labyrint.
Vi var halvvägs, jag hörde centraltrummans dova buller till höger om
mig, och jag hade en högersväng och en vänstersväng kvar. Din naginata
sträckte jag framför mig, men med udden bakåt så jag inte skulle råka
spetsa dig eller någon annan av misstag. Jag höll ett stadigt tag, och
höll den ganska lågt, så jag inte skulle råka spetsa mig själv heller.
Det där bladet var stort och jag var inte nyfiken på att ta reda på
hur vasst det var.</p>

<p>Det var krångligt att ta den runt krökarna och jag tänkte ilsket att
till och med polisens förra tjänstevapen, bumerang, hade varit
smidigare här inne. Det fanns inget kastutrymme, så klart, men jag
hade i alla fall kunnat krypa runt i svängarna utan att riskera att
skära sönder fingrarna.</p>

<p>När naginatan slog i visste jag att jag nästan var framme vid gallret.
Jag ville vara försiktig men jag kröp hela vägen fram och kände på
det. Skruvarna var redan borta. Tur, för jag hade alltid kortklippta
naglar och jag hade inga mynt på mig heller, så jag hade varit
chanslös att försöka skruva upp luckan. En gång använde mormor spetsen
på en potatisskalare för att öppna Jennys dator och schasa bort några
småfåglar som försökte bygga bo mellan hårddisken och de andra
IDE-enheterna.</p>

<p>Så fort jag tryckt bort gallret såg jag lite ljus. Det var ännu en
fosforlykta, den här hade säkert ännu mindre livslängd än den första.
Den låg på golvet en bit ner, och det var tur att jag såg den, annars
hade jag nog krupit rätt ut och ramlat ner, eftersom jag glömde att
kolla om det här var en tak- eller golvventil.</p>

<p>Jag kunde lätt sätta handen i taket här. Jag satt där ett tag, och
andades av sjukhusluften. Avståndet mellan ventilens nederkant och
golvet såg ut att vara lite över två meter. Jag slängde ner din fina
naginata – sorry! – och vände mig så att jag kunde klättra ner med
fötterna först. Det var halt och plåtrörets kant var vass, det sved
till i händerna när jag slog handflatorna i rörets nederkant för att
försöka få tag; i bästa fall hade jag hoppats att kunna hänga kvar,
men jag fick inget grepp. Lönlöst, även om jag säkert lyckades dämpa
fallet lite. Jag försökte komma ihåg den där judo-fall–tekniken,
skulle man rulla (åt vilket håll i så fall?), skulle man landa på
rumpan, eller hur var det? Jag hann inte minnas utan slog i med
fötterna, försökte göra mig så mjuk och fjädrande som möjligt, och det
värkte i hela benen.</p>

<p>Jag var tvungen att sätta mig en stund. Jag rafsade åt mig naginatan
(som verkade vara hel) och den där fosforlyktan, tog mig om huvudet,
torkade bort snor och tårar från ansiktet och satt med tom skalle och
försökte se efter utgångar, men jag var så okoncentrerad att det
kanske tog flera minuter innan min trance bröts av att jag hörde dig
ropa.</p>

<p>»Anna, var är du?« Det var din röst, så jag gick åt det hållet. Jag
öppnade en brun säkerhetsdörr med plasthandtag och där inne var en
liten, varmgul sänglampa tänd. Tre patienter låg kedjade i varsin säng
och du stod och pratade med en doktor.</p>

<p>Jag lade ner fosforlyktan på en stol.</p>

<p>»Här har du din naginata,« sade jag och räckte över vapnet till dig.</p>

<p>»Jaha, den,« svarade du och fortsatte »det här är doktor Is.«</p>

<p>»Doktor Ris?«</p>

<p>»Doktor <em>Is</em>«, sade doktorn. »Jag fick öknamnet under
universitetstiden på grund av mina kryotekniska… experiment.«</p>


    <a href="/magi-kapitel-02">Tillbaka</a><a style="float: right;" href="/magi-kapitel-04">Vidare</a>
  </body>
</html>