gemini - kennedy.gemi.dev

💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-42 › index.html captured on 2020-09-24 at 01:17:27.
-=-=-=-=-=-=-
<!DOCTYPE html lang="se">
<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="se" lang="se" dir="ltr">
<head><title>Ruter fyra -- Ginna</title>
<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" />

<meta name="dc.title" content="Ruter fyra -- Ginna"/>
<meta name="dc.created" content="2017-07-21 00:00:36 +0200"/>
<meta name="dc.creator" content="Idiomdrottning"/>
<meta name="dc.license" content="http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/"/>

<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning" href="https://idiomdrottning.org/blog" />
<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning—" href="https://idiomdrottning.org/blog/" />
<link rel="prev" href="/magi-kapitel-41"/><link rel="next" href="/magi-kapitel-43"/>
  <style type="text/css">
    h1, h2, h3, h4, h5, h6, h7 {text-align: center; font-style:italic;}
    h2 { margin-top: 3em; }
    a {color:#321eb0;}
    a:visited {color:#9c1eb0;}
    body {max-width: 45em; margin-left:auto; margin-right:auto; background-color: white; color: black;}
    ol {list-style-type: lower-alpha; color: #b0381e;}
  </style>
  <link rel="icon" type="image/png" href="/favicon.png" />
</head>
  <body style="margin-bottom: 12em;">
    <p style="text-align:center;"><a href="https://idiomdrottning.org/" style="border:none;"><img style="border:none; width: 154px; margin: auto; margin-right: auto;" src="https://idiomdrottning.org/idiomdrottning_just_thistle.png" alt="Idiomdrottning’s homepage"/></a></p>
      <h1 id="ruter-fyra--ginna">Ruter fyra – Ginna</h1>

<p>Jag tyckte att du verkade nonchig inför att Lilly hade dött. Det har
kostat mig så innerligt att ställa mig på Demonas sida. En av de saker
jag hade saknat mest var just vänskapen med Lilly, och nu hade mitt
svek blivit oåterkalleligt.</p>

<p>Det kanske var en dum grej av henne att smörja in sig med den där
svidsalvan men nu kände jag att jag kunde ha varit på Lillys sida även
i den resan. Det var så mycket som handlade om att jag hade valt dig,
nästan villkorslöst hade jag valt dig. Jag och Lilly, vi hade en
historia, vi hade varandras ryggar.</p>

<p>Du och jag, vi hade bara ett dammigt bibliotek och en kongress som var
täckmantel för demoniska ritualer. Så kände jag då. Varför var jag
hela tiden så okritisk till dig? Jag trodde att du »kände« din mormor,
att du hade rätt om henne. Visst, nu, efter allt som hänt, hatade jag
henne verkligen, men hade det behövt bli så här? Är det sant att hon
inte ens blinkade när hon skjutit Lilly istället för Demona?</p>

<p>Så jag hoppas att du förstår varför det var med väldigt tungt hjärta
jag hjälpte dig bära in juliestatyn till biblioteket. Jag gav Demona
en anklagande blick när vi kom in, men det kändes bildligt talat som
att jag var så långt över Rubicon att jag skulle behöva ansöka om nytt
visum snart.</p>

<p>Det fanns ingenting för mig att återvända till där ute, bara ylande
versioner av poliser som tidigare varit mina vänner, som nu bankade på
sina sköldar och orden dom skrek gick samman till ett högt mummel.</p>

<p>På kongressområdet kände jag mig helt bortkommen där jag gick omkring.
På ett ställe sålde en mager man tomma burkar. »Vad är det här för
skrot?« sade jag.</p>

<p>»Det är äkta glas,« sade han, »glas gjort av sand.«</p>

<p>»Ah, är det sant! Så billigt!« Jag skulle kunna ha mina hitte-pärlor i
en glasburk med ett rött band om.</p>

<p>»Ja, det är mässpris, förstås, för de som vill passa på.«</p>

<p>»Det är billigt… men jag har bara en centime. Jag lovade bort min
sista femöring till en sjuksköterska.«</p>

<p>»Åh, vad synd,« sade han. »För det priset har jag bara mitt
specialerbjudande.«</p>

<p>»Vad då?«</p>

<p>Han tog fram en säck och jag blev plötsligt livrädd att det skulle
ligga ett huvud i den. Han öppnade den och tog fram en glasflaska med
något slags sotmoln inuti.</p>

<p>Han räckte över mig den så att jag fick titta.</p>

<p>»Är det gott?« frågade jag. »Får jag smaka?«</p>

<p>»Nej, öppna den inte,« sade han fort, »det är en magisk ande som
uppfyller önskningar. Den kostar en centime.«</p>

<p>»Fint, jag behöver lite önskningar,« sade jag, och började fiska i
fickan efter den lilla plastbrickan som utgjorde min sista slant.</p>

<p>»Det finns en hake, som jag nog måste berätta om. Man måste sälja den
för mindre än vad man själv gav för den, annars får man otur. Jag
köpte den för vad som motsvarar ungefär två centimes av den enhänta
apan på Washington Zoo.«</p>

<p>»Det finns ju inget mindre än en centime, det är ju värt mindre än att
få vassa pinnar i ögonen!«</p>

<p>»Ja, det är ju det som är kruxet. Så jag vill bara sälja den till
någon som vet vad den ger sig in på.«</p>

<p>»Ja, men jag tar den, lätt!« Jag tänkte att jag nog kunde sälja den
till Bea, hon tyckte ju om prutning. Hon kunde få en specialare, två
till priset av en, då gällde det bara att hitta en likadan magisk
flaska någonstans.</p>

<p>»Ja, om du vet vad du gör,« sade han, och jag räckte över det
trekantiga centime-myntet av röd plast.</p>

<p>Nöjd gick jag därifrån. Min första önskning skulle vara att Lilly
skulle bli levande. Knappt hann jag fundera på tanken förrän jag hörde
ett skrikande från garaget, sedan hasande steg och ett skrapande mot
väggen. Jag sprang dit, och öppnade. Där stod hon, enarmad och blodig.</p>

<p>»Lilly!« sade jag, »åh, vad jag är glad att se dig!«</p>

<p>»Hnnnn…« grymtade hon till svar. Hennes ögon var vända så man nästan
bara såg vitorna.</p>

<p>»Kom in,« sade jag, »jag kan göra lite fika till dig.«</p>

<p>»Hnn…«</p>

<p>»Sitt ner här på stolen, jag hämtar lite te åt dig.«</p>

<p>Jag hämtade en vit plastmugg med chai och försökte hälla det i hennes
mun, men hon lät det bara rinna ut.</p>

<p>»OK, du är inte törstig just nu, jag fattar vinken,« sade jag.</p>

<p>»Hnnnnn…«</p>

<p>»Jaha, jag fattar att du är arg! Jag är också arg!« Nu mindes jag vårt
gräl kvällen innan… och alla andra kvällar. Det kändes som om vi
aldrig kunde prata riktigt ärligt, utan att hon blev sur, eller
började med sådana här pikar. Jag blev ganska opepp. Här hade jag gett
min sista slant för att hon skulle komma till livet, och vad fick jag?
Bara en massa dregel och hon ville inte ens se mig i ögonen.</p>

<p>»Sitt här då!«</p>

<p>Jag gick därifrån, kanske för att hitta dig eller Cecilia, men
 egentligen ville jag bara ta det lugnt och sortera tankarna.</p>

<p>Jag gick förbi glasutställaren igen och min andra önskan var en av de
där fina glasburkarna, sen kunde jag inte hålla mig längre utan
öppnade flaskan och drack upp det där rökmolnet. Det var lite seg
svart vätska i botten också, men mest tjock rök. Det var jättegott,
och jag blev på lite bättre humör. Sen slängde jag tomflaskan i en
helig glasigloo. Min planerade deal med Bea struntade jag i. Hon fick
väl hitta ett eget sätt att uppfylla önskningar.</p>

<p>Jag blev lite bubblig i magen av det där, och senare när jag snöt mig
blev näsduken svart.</p>

<p>Tjuvlyssningshumöret slog till – yrkesskada – och bland några
människor som stod samlade kring en duell mellan en eldsslukare och en
svärdsslukare hörde jag någon klaga över att det var så lite folk.</p>

<p>»Ja, jag vet,« svarade en annan, »och det börjar ju snart! Mina
småkusiner från Wisconsin skulle komma med tolvtåget. De ser fram emot
att lära sig det där knepet med snöret, du vet.«</p>

<p>»Det borde de väl ha lärt sig redan på lekis. Jag vill lära mig att gå
genom väggar!«</p>

<p>»Det är ju omöjligt.«</p>

<p>»Vad då, omöjligt?« sade en tredje. »Med speglar och kanske en
rökmaskin går allt. Gör en reflekterad ›vägg‹, med projektor kanske,
den kan du lätt gå igenom. Projicera bilden av en tapet på en rökridå
eller på upphängda pappersremsor.«</p>

<p>»Funkar det?«</p>

<p>»Ja, vi lyfte fyra tusen från en bank på det sättet. Bara att
promenera in och ut genom valvväggen efter stängningsdags.«</p>

<p>»Aha, smart!«</p>

<p>»Sch, det verkar som om duellen är över,« sade den finurlige
bankrånaren.</p>

<p>Jag kikade mellan två basketspelerskors axlar, och såg hur
svärdsslukaren låg och kved och klappade sig på magen. »Jag orkar inte
fler,« sade han. »Jag har ätit mitt rekord – sju tvåhandssvärd, nio
floretter och två dolkar – ändå måste jag ge upp tävlingen.«</p>

<p>»Jag är bäst!« ropade eldsslukaren. »Jag åt sju eldkastarflammor, nio
fackelsken och tre tändstickslågor! Fast… nu, eh, nu måste jag
verkligen gå och göra en grej… Ursäkta, var är närmaste toalett?« Hon
sprang virrigt iväg. »Lägg prispengarna i min jackficka!« ropade hon.</p>

<p>Jag gick upp till andra våningen, under den stora kupolen, och såg ut
över räcket och mässan som gjorde sig beredd på att börja.</p>

<p>Här uppe stod två professorer och grälade. Den ena hade hög spetsig
hatt, en lång brunlila kappa med magiska symboler broderade med
silvertråd, och långt grått skägg. Den andra hade läppglans, maskara
och karatedräkt.</p>

<p>»Pentagonen är en jävligt provokativ form,« sade karateprofessorn.
»Tänk bara på dodekaeder till exempel, den av de platonska kropparna
med flest kanter på varje facett – och facetterna är pentagoner. Jag
gillar de platonska kropparna med sina kopplingar till elementen.«</p>

<p>»Det där är bullshit,« sade den hattbärande professorn. »Nu har vi
atomer, och inuti dem kvarkar.«</p>

<p>»…och inuti dem, elementen?«</p>

<p>»Larv! Låt gammal ›kunskap‹ rosta bort. Varför ska vi tyngas ner av
dammiga spindelvävar när vi har sett djupare och längre med dagens
ögon?«</p>

<p>»Jag tilltalas ändå av respekten för… matematiken, som finns i de
där gamla tankarna,« sade karateprofessorn. »Jag gråtpullar till
<em>Elementa</em> varje kväll.«</p>

<p>»Det där får ju verkligen stå för dig. Säger du att det inte finns
någon matematik i att räkna ut atomvikten av en fullerene-molekyl?
C<sub>30</sub>, C<sub>60</sub>, C<sub>90</sub>, go!«</p>

<p>»Ja, men den matematiken är genomskinlig, och bakom den finns
<em>Elementa</em>!«</p>

<p>»Ursäkta mig,« sade den hattbärande professorn, »nu måste jag gå till
närmaste moské för att göra några hyperboliska tesselationer. Du kan
dra!« Professorn gick ner för trapporna, och pekade finger åt
karatekan, som skakade av sig det med en rysning och vände sig till
mig.</p>

<p>»Hej,« sade hon, »har du sett att Anna är här på kongressen? Jag
visste att hon bodde i närheten av den här staden, men jag vågade inte
drömma om att hon skulle komma på en sån här tillställning. Jag vågade
inte gå fram till henne och be om autograf heller.«</p>

<p>»Hon arbetar som livvakt,« sade jag, »men du kan nog glömma att få
henne att lämna sitt namn på något papper.«</p>

<p>»Du har nog rätt.«</p>

<p>Jag gick fram till ett av de få fönstren på undervåningen, och utanför
var det total fight. En liten unge kastade spaderknektar omkring sig
som i bästa fall lamt träffade poliserna innan de singlade ner till
marken, men oftast kom de bara någon halvmeter innan vinden tog dem.
Sju glömskemagiker höll på att kämpa sig fram till kongressen och en
femtonmetersradie kring dem verkade vara fylld av nästan påtaglig
glömska, det blev ett enda stort virrvarr därinne där poliser slog och
kramade varandra om vartannat.</p>

<p>Det var tolvtåget som hade kommit i alla fall. Senare fick jag höra
att järnvägsarbetarna hade, i solidaritet med passagerarna, fysiskt
flyttat rälsen bara för att komma runt polisavspärrningarna.</p>

<p>Först började jag gå, sedan springa, ner för trappan och ut genom den
lilla utgången. Nu var det jättetorrt i luften, trots novembret,
nästan knastertorrt.</p>

<p>Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra här ute – försöka hjälpa
in några kongressdeltagare? Försöka hindra din mormor från att döda
fler? Hur skulle det gå till, i så fall?</p>

<p>Här nere hade jag inte överblicken som jag hade haft uppe på andra
våningen, och jag förstod varför alla här var drabbade av panik. Runt
omkring mig såg jag våld och hot. En eldsmagiker klädd i en
saffransgul kappa hjulade och det rann flammor ur hennes ögon. Ett
tvillingpar – senare fick jag höra att de egentligen var trillingar,
men den tredje brodern var bankir i Soho och kunde inte få
lördagsledigt – försökte knuffa ner en polis i en stor indisk korg,
och en av dem hade redan korgstickningsknivarna beredda.</p>

<p>En patrull på fyra poliser, ledda av Eva, slog och sparkade på en
redan fälld förbipasserande, som såg ganska omagisk ut, åtminstone i
mina otränade ögon.</p>

<p>»Vad gör ni?« skrek hon. »Sluta slå mig!«</p>

<p>»Vi måste skilja svartmagi-aktivister från oskyldiga
biblioteksbesökare,« sade Eva, »och du har ju svarta kläder på dig!«</p>

<p>»Va? Jag har ju bara lånat brorsans vantar! Aj, sluta, sade jag ju!
Förresten är de marinblå.«</p>

<p>»Öh, chefen,« sade en annan polis, som gick fram till det där
slagsmålet. »Ska vi även skilja ut sjukvårdarna och ge oss på dem? De
har ju svarta uniformer till sina ambulanser.«</p>

<p>»Ja, lätt att vi ska!« svarade Eva. »De där blötisarna lär ju vara
inblandade i det här.« Eva sparkade en sista gång, innan hon kallade
bort sina tre poliser och började se sig om efter något annat hon
behövde ta itu med i kaoset. »Bibliotekets jäkla liemän också,«
fortsatte hon, »nästan främst dem!«</p>

<p>»Vår egen polisninja-skvadron då? De skulle ju komma med hängglidare
snart, och de brukar ju ha svarta kläder.«</p>

<p>»Ja, som fan!« sade Eva, »Jag har då aldrig litat på de där typerna.
De säger att de är poliser, men jag har då aldrig sett dem stoppa en
rattfyllerist, märka en cykel eller behandla en passansökan.«</p>

<p>Då hörde jag ett slamrande ljud av metall mot väg, och jag tittade
upp. Det måste Eva också ha gjort, för hon kommenterade åsynen av
doktor Is’ jättespindeltrupp med ett »Äntligen förstärkning!«</p>

<p>Jag kunde skymta fyra spindlar från söder, så om inte doktorn hade
någon ny sorts fjärrstyrningsanordning så måste det vara hennes
doktorander som styrde de andra.</p>

<p>Runt det östra hörnet såg jag tre indiska elefanter klampa in. Två av
dem var poliselefanter, men den tredje elefanten verkade vara vild,
hon kanske hade rymt från någon magiker.</p>


    <a href="/magi-kapitel-41">Tillbaka</a><a style="float: right;" href="/magi-kapitel-43">Vidare</a>
  </body>
</html>