gemini - kennedy.gemi.dev

💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-15 › index.html captured on 2020-09-24 at 01:14:27.
-=-=-=-=-=-=-
<!DOCTYPE html lang="se">
<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="se" lang="se" dir="ltr">
<head><title>Spader tio -- Anna</title>
<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" />

<meta name="dc.title" content="Spader tio -- Anna"/>
<meta name="dc.created" content="2017-07-21 00:00:36 +0200"/>
<meta name="dc.creator" content="Idiomdrottning"/>
<meta name="dc.license" content="http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/"/>

<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning" href="https://idiomdrottning.org/blog" />
<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning—" href="https://idiomdrottning.org/blog/" />
<link rel="prev" href="/magi-kapitel-14"/><link rel="next" href="/magi-kapitel-16"/>
  <style type="text/css">
    h1, h2, h3, h4, h5, h6, h7 {text-align: center; font-style:italic;}
    h2 { margin-top: 3em; }
    a {color:#321eb0;}
    a:visited {color:#9c1eb0;}
    body {max-width: 45em; margin-left:auto; margin-right:auto; background-color: white; color: black;}
    ol {list-style-type: lower-alpha; color: #b0381e;}
  </style>
  <link rel="icon" type="image/png" href="/favicon.png" />
</head>
  <body style="margin-bottom: 12em;">
    <p style="text-align:center;"><a href="https://idiomdrottning.org/" style="border:none;"><img style="border:none; width: 154px; margin: auto; margin-right: auto;" src="https://idiomdrottning.org/idiomdrottning_just_thistle.png" alt="Idiomdrottning’s homepage"/></a></p>
      <h1 id="spader-tio--anna">Spader tio – Anna</h1>

<p>Skallmätning? Det handlar ju inte ens om det! Alltså, jag tror inte
heller att det egentligen spelade någon roll när vi var födda eller gjorda. Mormor
trodde det, men hon fick inte som hon ville och vi blev inte som hon
trodde.</p>

<p>Vi gick hem till dig. Det var kallare i trapphuset än utomhus, men
trots det låg en skäggig, smutsig man insvept i några kartonger
utanför tvättstugan. Jag trodde inte att du såg honom, eftersom du
höll blicken riktad fram mot trappan, så jag petade till dig och
pekade på honom. »Sch,« sade du, »han sover ju.«</p>

<p>Vi gick upp till andra våningen. Det stod inget namn på dörren, och du
pillade upp låsspärren med ett plastkort istället för att låsa upp. På
golvet låg det tomma matoljeflaskor och en vacker persisk matta.
»Kopia«, sade du när du såg min blick. Helfigurspegeln nära
ytterdörren var tonad i mörkt glas, det tyckte jag inte om. Mellan två
garderober såg jag ditt låsta vapenskåp, men det enda som verkade
finnas i det var ett svärd, ett par ninja-pinnar och en kantstött
bumerang.</p>

<p>Jag kände mig lugn i den lilla gråtapetserade ettan med sin kokvrå och
sitt sovloft. Jag lade min jacka i din soffa som var klädd i något
mossgrönt velourigt, sidenigt material. En del av dina persienner på
det stora fönstret mot gatan var lite knäckta, och de var uppfällda,
för att släppa ut lite ljus ur lägenheten, antar jag. »Ta något att
dricka om du vill,« sade du.</p>

<p>Jag förväntade mig nästan att ditt kylskåp skulle vara fullt av
TV-middagar och ginger ale, men det fanns bara en tomathalva och en
bunke med alldeles för gammal persiljehummus. »Det finns kranvatten,
eller så kan du pressa apelsinjuice,« sade du.</p>

<p>Jag öppnade skåpen ovanför kranen, och tog ett glas. »Du,« började
jag, »jag är så mabla trött. Kan du inte bara bädda ner mig och låta
mig blunda ett tag.«</p>

<p>Du gick upp, pillade igen låset, och lade en tallrik balanserad på
dörrhandtaget och en stolsrygg, så vi skulle höra om någon försökte ta
sig in.</p>

<p>Jag klättrade upp i loftsängen och lade mig innerst. Du bäddade om
mig, och gick ner och borstade tänderna. Jag hade huvudet fullt av dig
medan jag väntade på att du skulle komma upp. »När dagarna är mörka
vill jag vara med dig,« viskade du, tror jag. Det var så tyst så jag
inte hörde riktigt. Jag rullade ihop mig mot dina skenben och somnade.</p>

<p>När jag vaknade låg vi panna mot panna, och du sov. Jag hade ont i
hela kroppen. De röda LED:arna på din klockradio visade redan fem
minuter i åtta. Mina armar kunde inte slappna av. Jag klättrade ner i
t-shirt och trosor och gick in på din toalett. Din spegel var ganska
äcklig, jag måste komma ihåg att påminna dig om att tvätta bort
tandborstsstänket. Jag kikade i det tomma glasspaketet som var ställd
i ett hörn på golvet. De där pärlorna, som paketet är fullt av, är de
äkta? Det verkade så. När jag var klar kröp jag upp till din famn
igen, men då vaknade du.</p>

<p>»Mhm, vad är klockan?« undrade du.</p>

<p>»Tillräckligt mycket, tyvärr.«</p>

<p>»Mm-hm.« Vi gick upp. Att det aldrig finns tid!</p>

<p>Du tog fram en bok ur bokhyllan och bakom den låg en liten tygpåse med
svart pulver som du smorde in bladet på din naginata med.</p>

<p>När vi kom utanför dörren var Miriam borta. »Hon har väl travat i
förväg till stationen,« sade du. »Vi får gå.«</p>

<p>Vi kom in på stationen men Lilly, kvinnan som hade förhört mig här om
dagen, hejdade oss. »Vart är ni på väg?«</p>

<p>»Vi ska träffa Eleanor, Monica och Claire,« sade du.</p>

<p>»Har ni avtalat tid?«</p>

<p>»Nej, men det har med mitt fall att göra. Kan du inte höra om de har
tid att snacka några minuter?«</p>

<p>»Jaha du. Ni får vänta inlåsta i fyllecellen,« sade Lilly medan hon
tog upp en svart telefon och började slå ett nummer.</p>

<p>Du suckade och tog mig under armen och vi började gå därifrån.</p>

<p>»Eller Monica har nog tid nu, kom jag på!« ropade Lilly till oss. »Hon
sitter i rum tretusen tvåhundra sjuttiett.«</p>

<p>»Ner med Concordia!« fräste jag för mig själv.</p>

<p>»Kom, Anna,« sade du, »vi tar skrangeltrappan upp.«</p>

<p>Ett passande namn på en spiraltrappa av metall med flagnande svart
målarfärg och gallertrappsteg. Det var bara tre våningar upp, men där
uppe sträckte korridorerna sig så långt att slutet av dem såg ut som
små punkter. En sån där överdriven perspektivbild.</p>

<p>»Det är en bit att gå.«</p>

<p>När vi kom fram till rummet lyfte du handen för att knacka på, men
hejdade dig och lade istället örat mot i några sekunder, innan du
öppnade dörren och gick in.</p>

<p>Monica satt i vita poliskläder, så blek och blodlös att skelettet var
synligt, på en kontorsstol bakom ett svart skrivbord och stirrade på
oss.</p>

<p>Jag tog fram ett apelsinskal i fickan som jag delade i två, jag
började tugga på den ena halvan och gav den andra till dig.</p>

<p>»Ja? Åh, vad bra att du kom, Ginna,« sade Monica till dig. »Det är
nämligen så att vi skulle vilja ta över ditt fall, nu när vi är
utskrivna.«</p>

<p>»Varför?« sade du.</p>

<p>»Det var ju ändå vi som var vittnen till skottdramat,« sade Monica,
»och vi har talat med kvinnan och tror att hon kan hjälpa oss.«</p>

<p>»Var är hon?« sade du.</p>

<p>»Tar hon, öh… sin medicin?« frågade jag.</p>

<p>»Vi har anställt henne, eller hon har anställt oss, det beror på hur
man ser det. Hon lägger just nu upp strategin för en nystartad
insatsstyrka för ett kommande specialfall som kommer att kräva alla
polisens resurser. Hon har alla tabletter och pulver hon behöver.«</p>

<p>»Ginna, din poliskompis har blivit hjärntvättad av mormors svidande
örter,« viskade jag.</p>

<p>»Så det enda jag ber om är alltså att du skriver på det här pappret
som överlåter fallet till oss. Det är bäst att vi tar hand om det nu.«</p>

<p>Du tog pappret, ögnade igenom det (lite väl slarvigt, tyckte jag –
bokstäver är lika vassa som siffror, man måste vara försiktig) och
höll pennan över den streckade linjen i några sekunder, innan du lade
ner handen igen.</p>

<p>»Jag har några andra spår jag vill kolla upp. Vill ni inte
samarbeta istället?«</p>

<p>»Om du inte skriver på är jag rädd att jag måste be dig lämna in
brickan. Vi har ingen nytta av dig i det här fallet längre. Du är för
insyltad.«</p>

<p>»Du har inte högre rang än jag, Monica,« sade du, »dessutom är du
minst lika insyltad.«</p>

<p>»Högre rang än du? Gumman har det nu, och jag talar för henne i den här
frågan.«</p>

<p>»Kom, Anna,« sade du, »vi går.«</p>

<p>»Lämna din bricka i receptionen!«</p>

<p>Du tog av dig polisbrickan, slängde den i papperskorgen och gick ut
med mig.</p>

<p>»Ska vi åka och kolla in den där magikerkongressen?« sade du.</p>

<p>»Kan vi inte ringa doktor Is först?« sade jag. »Hon kanske kan hjälpa oss.«</p>

<p>»Nej, jag hatar henne!«</p>

<p>»Jag med, men vi kan väl kolla vad hon vet i alla fall?«</p>

<p>»Jaha,« sade du, »här är en telefon i så fall.«</p>

<p>Jag lyfte luren och bad dig slå numret till doktor Is.</p>

<p>»Hallå.« Hon svarade som ett konstaterande, utan att frågelyfta på
å:et.</p>

<p>»Hej, jag heter Anna, jag och min kompis Ginna var och besökte er på
sjukhuset i förrgår.«</p>

<p>»Ett sjukhus som inte finns längre,« sade doktorn och mina öron
började krulla sig av hennes föraktfulla röst.</p>

<p>»Vi undrar om ni har sett de där tre sjuka poliserna igen, eller om ni
har haft någon annan kontakt med dem.«</p>

<p>Doktorn började hosta. »Nej, verkligen inte. De har svikit mig och det
förtroende som vampyrterapi kräver.«</p>

<p>»Bra,« sade jag, »då kanske du kan hjälpa oss.«</p>

<p>»Obs, säg att vi hatar henne,« sade Ginna i bakgrunden.</p>

<p>»Obs, vi hatar dig,« tillade jag i telefonen.</p>

<p>»Det är verkligen ömsesidigt!« sa doktor Is. »Det var ju på grund av
er som patienterna lyckades rymma och sjukhuset rasade.«</p>

<p>»Bra, bra,« sade jag, »nu är det så här. Vi undrar om du vet någon
svag punkt hos de här poliserna, eftersom du har varit deras läkare
och vampyrterapeut.«</p>

<p>»Nej, det tror jag verkligen inte! De har blivit dubbelt läkta av den
oheliga kombinationen vampyrterapi och svidande, läkande örter.
Dessutom har jag blivit smittad av deras galenskap och funderar nu
allvarligt på att ansluta mig till den där gumman och hennes
rättfärdiga korståg mot ondskan.«</p>

<p>»Ja, det är i och för sig rimligt,« sade jag. »Det känns ganska
vettigt att vi som hatar varandra ska vara på motsatta sidor i den här
konflikten, men hör ändå av dig om du ändrar dig och vill ansluta dig
till oss istället.«</p>

<p>»Vi får väl se hur det blir med det,« sade doktor Is, »tack för att ni
hörde av er.«</p>

<p>Vi gick ner för skrangeltrappan och gick ut på polisgården för att se
om Miriam hade återvänt till sitt stall. Vi blev hejdade av en man som
såg ut som om han egentligen ville vara grinig, men hade för mycket att
leva för.</p>

<p>»Var har du din bricka, Ginna?« sade han. »Du har ju inte tillträde
till stallet utan den.«</p>

<p>»Käften, Sonny,« sade du, och vände direkt.</p>

<p>»Vad är det med dig idag?« sade mannen. »Bara för att du har glömt
polisbrickan i tvätten eller vad du nu har gjort måste du ju inte ta
ut det på mig. Jag följer bara order!«</p>

<p>»Det gjorde jag också, Sonny,« sade du.</p>

<p>Vi gick runt kvarteret för att komma åt stallet från andra hållet, så
du kunde ge Miriam några hästmorötter.</p>

<p>»Vi kan lika gärna promenera till biblioteket, det hade ändå inte
varit någon mening att göra i ordning Miriam bara för en så kort
sträcka,« sade du.</p>


    <a href="/magi-kapitel-14">Tillbaka</a><a style="float: right;" href="/magi-kapitel-16">Vidare</a>
  </body>
</html>