gemini - kennedy.gemi.dev

💾 Archived View for idiomdrottning.org › magi-kapitel-21 › index.html captured on 2020-09-24 at 01:14:42.
-=-=-=-=-=-=-
<!DOCTYPE html lang="se">
<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="se" lang="se" dir="ltr">
<head><title>Ruter dam -- Anna</title>
<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" />

<meta name="dc.title" content="Ruter dam -- Anna"/>
<meta name="dc.created" content="2017-07-21 00:00:36 +0200"/>
<meta name="dc.creator" content="Idiomdrottning"/>
<meta name="dc.license" content="http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/"/>

<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning" href="https://idiomdrottning.org/blog" />
<link rel="alternate" type="application/atom+xml" title="Idiomdrottning—" href="https://idiomdrottning.org/blog/" />
<link rel="prev" href="/magi-kapitel-20"/><link rel="next" href="/magi-kapitel-22"/>
  <style type="text/css">
    h1, h2, h3, h4, h5, h6, h7 {text-align: center; font-style:italic;}
    h2 { margin-top: 3em; }
    a {color:#321eb0;}
    a:visited {color:#9c1eb0;}
    body {max-width: 45em; margin-left:auto; margin-right:auto; background-color: white; color: black;}
    ol {list-style-type: lower-alpha; color: #b0381e;}
  </style>
  <link rel="icon" type="image/png" href="/favicon.png" />
</head>
  <body style="margin-bottom: 12em;">
    <p style="text-align:center;"><a href="https://idiomdrottning.org/" style="border:none;"><img style="border:none; width: 154px; margin: auto; margin-right: auto;" src="https://idiomdrottning.org/idiomdrottning_just_thistle.png" alt="Idiomdrottning’s homepage"/></a></p>
      <h1 id="ruter-dam--anna">Ruter dam – Anna</h1>

<p>Alltså, det här var något helt annat än vanliga små spildrar. Spildrar
är intressanta, men de kan vara farliga. De är självreproducerande och
har sprungit lösa ända sedan S.P.I.L.D.R-projektet, syntetiska
polyeten-injicerade låg-datoriserade robotar. De är små som valnötter
ungefär, och har åtta ben och spinner ett tänjbart nät av
koldioxidpolymer. Man kan få mycket för dem. Ett par klasskompisar
till mig jagade spildrar några somrar på högstadiet, innan deras
föräldrar fick reda på det.</p>

<p>Doktor Is höll på att göra en jätteversion, kanske inspirerad av den
här lite större sortens biologiska spindlar som hon verkade ha fått
tag på, och så vitt jag kunde se verkade hon hålla nere
materialkostnaderna, med billig massproducerad elektronik - en
PIC-krets för varje led, och med ytan gjord i en smart och
lättreparerad, isärplockningsbar konstruktion av någon legering –
stål kanske – och knappar och vissa leder i svart gummi. De var stora
– den här leden var stor som en roddbåt, och resultatet kanske
skulle bli som ett tvåvåningshus. En sak slog mig som
kuslig: där den elektroniska robothjärnan brukar sitta
i de små spildrarna var det istället fullt av långa, sylvassa nålar i
den här, bakom en liten lucka. Jag vet ingen elektronisk dator som man
sätter fast på det sättet.</p>

<p>Jag vände mig om och såg in i det mörker där jag visste att kylskåpen
stod.</p>

<p>»Du…« började jag. »Vi måste ju…«</p>

<p>»Absolut,« sade du, och reste dig upp. Vi gick en bit innan du började
öppna första kylen. Det fanns bara mat i det, någon tomatröra och
apelsinjuice, i en öppen tillbringare; det kan inte ha varit mycket
vitamin C kvar i den. »Va?« Jag öppnade en till. Tom. En till.
Ärtsoppa. »Försiktigt!« sade du. Vi öppnade fler. Många var tomma.
Något tungt rasade ut ur nästa kyl. En död kropp till. Den stirrade
upp mot oss, mot det låga taket.</p>

<p>»Sluta,« bad jag. »Vi måste lyssna.« Kylskåpen surrade och kylan och
ljuset från de skåp vi öppnat var på väg att ge mig huvudvärk.</p>

<p>Vi gick längs varsin länga av kylskåp och försökte höra knackningar
eller rop. Tystnad.</p>

<p>»Det är ingen idé,« sade du, »vi öppnar några till.«</p>

<p>»Ett till, då.«</p>

<p>Du öppnade det närmsta och där fanns en kvinna som verkade vara
levande. Du hjälpte henne ner och höll om henne lite grann.</p>

<p>»Har vi något vi kan använda som filt?«</p>

<p>»Jag kommer inte på något,« svarade jag.</p>

<p>»Jag hade hoppas att hon kunde hjälpa oss att öppna allihop, men hon
behöver ju sjukhus.«</p>

<p>»OK, vi går upp till telefonkiosken utanför.«</p>

<p>Vi var försiktiga för att inte kylskåpsmontörerna i fabriken,
eller någon på skolan, skulle se oss.</p>

<p>Medan vi väntade på ambulansen var du på väg ner igen. »Nej, vänta,«
sade jag. »Jag har en idé.«</p>

<p>Jag tog luren igen. »Slå numret till doktor Is,« bad jag.</p>

<p>»Du är ju inte klok,« sade du. Vi stod tysta ett tag, sen ryckte du på
axlarna på Ginna-vis och slog numret.</p>

<p>»Ja, det här är doktor Is.« Hon verkade vara på gott humör – säkert
efter framstegen med spindlarna.</p>

<p>»Hej, det är Anna. Du, vi undrar om du kunde hjälpa oss med en grej.«</p>

<p>»Mmm, kanske. Vad gäller det?«</p>

<p>»Det är så att vi har hittat en massa kylar, och det kanske finns
människor i dem som vi måste släppa ut.«</p>

<p>»Vad då kylar? I fabriken nära skolan, eller?«</p>

<p>»Ja, precis,« sade jag.</p>

<p>»Nej, men alltså, det är lugnt. Jag ska ha dem till en grej,« sade
doktor Is, »eller åtminstone deras hjärnor.«</p>

<p>Nålarna.</p>

<p>»Va, nej, vi måste släppa ut dem! De kanske måste till sjukhus.«</p>

<p>»Sjukhus? Jag är fortfarande legitimerad läkare.«</p>

<p>»Inte länge till. Vi ska ringa till polisen.«</p>

<p>»Polisen? Jag har ju redan erbjudit mig att samarbeta med dem. Jag
har något väldigt bra att erbjuda också.«</p>

<p>»Det är ju människor!«</p>

<p>»De är patienter. Jag ska testa en ny behandlingsform.«</p>

<p>»Anna,« sade du till mig, »vi kan inte gå till polisen.«</p>

<p>»Vad då för ›behandlingsform‹?« fortsatte jag.</p>

<p>»Det är hemligt, men det är en form av cyborgterapi – att deras
hjärnor får nya, spännande liv som jättestora sp… oj, jag får inte
säga för mycket.«</p>

<p>»Behandlingsform? Terapi? Vi har precis räddat en kvinna från dina
klor, hon står här och väntar på ambulans!«</p>

<p>»Jaha? Ni får ersätta mig för henne. Jag tar kanske 60, 70 kronor
kilot. Vi kan säga 65 kronor kilot. Sätt in det på mitt bankkonto. Hör
av er brevledes också, så kan vi lägga upp en avbetalningsplan för
sjukhuset ni förstörde. Nu är jag faktiskt upptagen, så om det inte
var något mer?«</p>

<p>»Nej, öh, det var allt. Hej då.«</p>

<p>»Hej då.« Vi lade på.</p>

<p>»Hjälp, vad ska vi göra?«</p>

<p>»Vi får väl skramla,« sade du.</p>

<p>»Nej, det går inte, jag vill inte betala. Snarare vill jag rädda
allihop!«</p>

<p>»OK, men ring din mormor då.«</p>

<p>»Ja, OK. Hon är hos polisen, slå numret dit, tack.«</p>

<p>Du slog ett nummer.</p>

<p>»Ja, hallå, detta är polisstationen.«</p>

<p>»Bra, det här är Anna. Kan jag få tala med min mormor, tack? Hon leder
en nystartad insatsstyrka.«</p>

<p>»Var god dröj.« … »Ja, det här är jag, ja.«</p>

<p>»Hej, mormor, det är Anna!«</p>

<p>»Hej, tösen! Vet du vad? Jag har varit arresterad, men nu är allt
bra, och jag kan fortsätta med mitt uppdrag.«</p>

<p>Plötsligt kom ambulansen.</p>

<p>»Kan du vänta lite, mormor?« sade jag, medan jag funderade på vad det
kunde vara för uppdrag som hon så gick in för till varje pris.</p>

<p>Du visade sjukvårdarna den kylchockade kvinnan och sade »det finns
kanske fler där inne, det är en hel sal full av kylskåp.«</p>

<p>Jag var distraherad, men jag tror att det måste ha varit ungefär nu
som kylskåpsmontörerna såg oss. Ambulanser är inte direkt osynliga med
sina stora kopparmålade cirklar och sina gula, mjukt pulserande
varningsljus.</p>

<p>En sjukvårdare bar in kvinnan i ambulansen, medan den andra började gå
ner mot trappan.</p>

<p>»Varför sade ni inte det på telefon?« sade han, och ropade till sin
kollega. »Begär förstärkning på radion.«</p>

<p>»Ja, ursäkta, mormor,« sade jag till telefonen, »det är lite trassel
här. Det är nämligen så jag undrar om du hinner ta en paus från ditt
uppdrag och hjälpa oss rädda några som har blivit inlåsta i en
kylskåpsfabrik?«</p>

<p>»Åh, Anna, lilla Anna… När ska du lära dig att man måste knäcka
några ägg när man gör ovegansk omelett? Mitt uppdrag går före allt
annat, och om de inte klarar sig i de där kylskåpen så finns det inte
mycket jag kan göra åt det.« Mormor verkade tveka lite. »Den där
kylskåpsfabriken som ligger vid skolan? Jag skickar ner några poliser
men det får du nöja dig med.« Hon lade på utan att säga adjö.</p>

<p>Jag ringde Demona. Numret stod på passerkortet jag hade fått av henne.</p>

<p>»Ja, hej, det är Demona Vampirica.«</p>

<p>»Bra, det här är Anna. Hur går det med kongressen?«</p>

<p>»Ja, tack bra, vi kommer nog att bli klara tidigare än väntat idag;
det blir stressigt i morgon, men det är inte mycket vi kan göra,
eftersom vi väntar på utställare och deltagare.«</p>

<p>»Skönt att höra. Du, jag undrar om du kunde hjälpa oss med en grej,
eller det är inte till oss egentligen…«</p>

<p>»Åh, vad då? Jag har lite mycket i skallen och jag skulle egentligen
behöva varva ner.«</p>

<p>»Vi har hittat en del kylskåp, tusentals kanske, med människor inlåsta
i, som vi skulle behöva ha hjälp med att släppa ut.«</p>

<p>»OK, jag skickar ner lite liemanna-goons.«</p>

<p>»Tack. Det är borta vid kylskåpsfabriken.«</p>

<p>Vi avslutade samtalet. Nu kom kylskåpsmontörerna ut.</p>

<p>»Vad fan håller ni på med?« skrek en som jag tror var förmannen – han
var dekorerad i färggranna fjädrar och hade ena armen gipsad. »Det är
faktiskt vår arbetsdag, har ni tillstånd?«</p>

<p>»Det gäller ett experiment på universitetet,« sade du, »vi tror att
det kan vara farligt.«</p>

<p>»Du, det bryr jag mig inte om. Vi ska leverera tusen kylskåp till dem
och vi har fått betalt i förskott.«</p>

<p>Då kom fyra ambulanser till, med två personer i varje. Sjukvårdaren
som hade stannat kvar kom upp för trappan och vinkade till sina
kollegor. »Det kan finnas hundratals här nere! Det är tusentals
kylskåp! Ta med bårar ner!«</p>

<p>Jag hade fortfarande ont i huvudet när ett gäng poliser kom på cyklar.</p>

<p>En sjukvårdare fick syn på dem, armbågade till sig uppmärksamhet
från en kollega, och pekade. »Poliser,« sade han med en fnysning.</p>

<p>När polisen såg att det var ambulanser där, stirrade en polis en
sjukvårdare i ögonen, sade »Räddningstjänst,« och fnös.</p>

<p>Du drog mig i blusärmen. »Ska vi gå ner och hjälpa till?«</p>

<p>»Jag vet inte om jag klarar det,« sade jag.</p>

<p>»Jag vet, men vi kanske kan rädda några. Det är ju viktigt!«</p>

<p>Jag hatade det där mabla freonmausoleet. De nio från räddningstjänsten
slet upp dörrar vilket gjorde att ljuset flackade och ändrades, de
delade ut varma filtar och de sorterade upp människorna i levande och döda.</p>

<p>Jag ledsagade en frusen man upp för trappan. »Vid Yukon, jag var vid
Yukon, men där var det aldrig så här,« sade han.</p>

<p>En bokbuss tvärnitade så hårt att regnblandat grus flög ett par meter
och föll smattrande ner i en vattenpöl. Bakdörrarna öppnades och fyra
skelett-liknande män i svarta munkkåpor hoppade ut med varsin lie
beredd. Först försökte de se svintuffa ut, men de verkade inte riktigt
se någon fight, så en av dem vände sig till de andra. »Är det här det
var något problem? Vad var det vi skulle göra egentligen?«</p>

<p>Poliserna gjorde sig stenkalla och redo. En av dem kunde inte hålla
sig, viftade vilt med sin fria vänsterarm och skrek »Det är döden! Det
är döden! Nu blir det lie vs. naginata–fight en masse!«</p>

<p>»Var det inte ett räddningsuppdrag vi skulle på?« sade en av
skelett-gubbarna. »Nu verkar det ju bli fight i alla fall,« sade han
med en suck.</p>

<p>»Åh, nej!« Jag gick ner för trappan igen.</p>

<p>En polis hade kommit ner och stod och tjafsade med en sjukvårdare,
samtidigt som ett par kylskåpsmontörer hade gjort sig beredda att
slåss med armeringsjärn och oljiga cykelkedjor.</p>

<p>»Om vi slår ifrån strömmen kan vi kanske hejda de värsta
köldskadorna,« sade sjukvårdaren, och slog ifrån en strömbrytare. Alla
kylskåpsdörrar och -leddar släcktes.</p>

<p>»Då ser vi ju inget,« sade polisen, och slog till brytaren igen. Jag
hörde det där lite sprakande, blinkande ljusljudet när många lampor
tänds.</p>

<p>»Vi har ju ficklampor,« sade sjukvårdaren, tände sin ficklampa och
slog ifrån brytaren igen.</p>

<p>»Vad fan! Våra löpande band och maskiner stannar där uppe,« sade
kylskåpsmontörernas förman, och slog till brytaren. »Fabriken måste
hållas igång till varje pris!«</p>

<p>Jag hörde, från andra sidan rummet några hundra meter bort, doktor Is
skrika. »Varför blinkar det? Mina kroppar! Mina kroppar! Mina…
patienter!« Det gnisslande ljudet av en jättespindel som gjorde sig
redo gav mig en kall kår.</p>

<p>Jag sprang upp för att se doktor Is, men möttes av synen av
poliser och Demonas skelett-liknande kongressvakter i full strid. De
parerade varandras slag med skaften – tock! klack! – men jag såg att
en polis och en skelett-livvakt redan hade fallit. Lie vs. naginata är
en kampform där det inte finns »nästan« och »kanske«. »Sårad« är också
ovanligt, antingen dör man eller så dör man inte. Poliserna var fler,
men till skillnad från när du hade din fight nyss så var de här
skelett-livvakterna beredda.</p>

<p>En ambulans körde hit, men jag tror att det var en av de tidigare som
redan varit borta på sjukhuset och lämnat överlevande, och sedan vänt.
(Det kan inte ha varit norra sjukhuset, det har vi ju rivit, du och
jag, men det finns ett sjukhus som heter Vår Nådiga Moder som ligger i
pensionärskvarteren, det kan det ha varit.)</p>

<p>Det var nu som doktor Is kom runt skolans hörn. Hon red en jättelik
spindel/spilder-varelse – vad ska vi kalla de stora? – och den
gjorde djupa märken i asfalten där den klev med sina högt bågade leder
och spetsiga fötter.</p>

<p>»Vad gör ni med mina kroppar?« Is i mitt bröst; de där benen kunde
skada eller döda flera av oss i ett enda svep.</p>

<p>En av sjukvårdarna, som just varit på väg in i en ambulans för att
köra iväg en liten grupp överlevare, gick ut ur sitt fordon igen. Hon
såg skräckslagen ut, när hon tittade på doktorn högt där uppe.</p>

<p>»Doktor Is,« sade hon. »är det här dina patienter?«</p>

<p>»Ja, det är det verkligen!« sade doktor Is. »Vad är det frågan om? Har
ni behörighet att avbryta deras kylskåpsterapi?«</p>

<p>»Med all tillbörlig respekt, doktorn,« svarade sjukvårdaren, »vi
visste inte att det var era patienter, och det finns fler döda än
levande där inne. Jag skulle…« Hon tystnade.</p>

<p>»Vad skulle du?«</p>

<p>»Jag skulle råda dessa patienter att be om ett kompletterande
utlåtande från en annan läkare innan de fortsätter den här
kontroversiella ›behandlingsformen‹. Jag ser inte hur det skulle göra
någon nytta att så kraftigt kyla ner alla patienterna, speciellt med
tanke på att de alla har uppsökt vård av skilda anledningar.«</p>

<p>»Det är inte upp till dig att ge mina patienter råd,« sade doktorn,
och nu var hon fräsande och bitter. »Nu kan du och dina kollegor
hjälpa mig bära tillbaka de här.«</p>

<p>Jag såg på sjukvårdaren; hennes ögon sjönk, hennes axlar sjönk, hennes
hjärta sjönk. Hon satte bara ner den tomma båren och gick därifrån.</p>

<p>Några av de andra sjukvårdarna började långsamt och tveksamt bära
tillbaka människorna in i kylarna.</p>

<p>»Nej! Vad gör ni!« ropade en kostymklädd man när de stängde om honom.
Han bultade på insidan av dörren. »Släpp ut mig, för Guds skull!«</p>

<p>En polis tog en sjukvårdare hårt i armen. »Vad håller ni på med?«</p>

<p>En annan av poliserna tog ett par steg dit, och såg nyfiket och
aggressivt på.</p>

<p>»Blir det polis vs ambulans–fight nu, eller? Har sköterskorna blivit
knäppa?« Hon höll ett hårt och ryckigt tag i sin naginata, vars skaft
slog i golvet, helt lätt.</p>

<p>Sjukvårdaren var bara helt slapp och uppgiven, och gav inga signaler
på att vara redo att slåss. Hon drog en suck. »Det är order från
Doktor Is,« sade hon.</p>

<p>»Som om vi skulle bry oss om det,« sade den av poliserna som velat
lägga sig i, »det är olagligt att låsa in människor i kylskåp. Nu
blir det fight!«</p>

<p>»Nej, vänta!« sade den första polisen. »Jag har hört det där namnet
förut, låt mig tänka…«</p>

<p>Det gnisslande ljudet av enorma metallknän hördes utanför, och några
poliser stapplade ner för trappan. »Det är krig där ute, de där
liarna är helt galna!«</p>

<p>»Nu minns jag!« sade den första polisen. »Insatsledaren hade fått ett
erbjudande som hon fortfarande ville utvärdera. Våra order är att
avvakta, kanske Doktor Is kommer att alliera sig med oss.«</p>

<p>Uppe på gatan såg jag hur Demonas livvakter gick loss på doktor Is
jättespindel. Metall skar mot metall och liarna hade lämnat repor; men
ganska grunda. Plötsligt såg jag hur ett av spindelbenen for ut rätt
åt sidan och sparkade i väg en av livvakterna. Han måste ha flugit
tjugo meter, rätt in i en vägg på andra sidan gatan, men benet som
sparkat honom verkade inte gå att få på rätt köl igen, det verkade ha
fastnat uppe och metallvarelsen vacklade. De två kvarvarande av
livvakterna såg dystert på varandra, på sina fallna kamrater och på de
tre poliser de hade besegrat. »Att det aldrig tar slut,« sade den ena.</p>

<p>»Ja, jag vet,« sade den andra, medan han höjde sin lie bakåt
som en golfsving. »Kom igen nu, Olof, nu sänker vi den här!« Han
hoppade upp, och svepte sin lie så bladet körde en bra bit in genom
gummit i knät. Där fick den sitta, men det var uppenbart att det
benets knämotor var körd. Den andra av livvakterna – Olof, tydligen – ryggade undan lite, och kollade trappan
för att se om poliserna skulle vilja dra igång fighten igen. »Ge mig
en lie eller ett sånt där knivspjut till, Olof!«</p>

<p>Olof tog upp en naginata av fint sunburstlackerat körsbärsträ och
räckte den till sin kamrat, som började hacka frenetiskt på ett knä
till. Då föll spindelroboten. Doktor Is kanade av den lilla stolen där
uppe och for någon meter längs asfalten. Hon skakade på huvudet för
att kvickna till, rafsade åt sig sin fjärrkontroll och stoppade
tillbaka den i bröstfickan, och drog sin stora kniv medan hon först
rullade ihop sig genom att dra upp och ihop knäna, och sedan ställde
hon sig i en defensiv ställning. Hon backade tillbaka, men hela tiden
med spända ben.</p>

<p>Det var då jag kände doften av hästar, och så hörde jag dem. Hovar och
gnäggningar. En strålande vacker, nästan överdekorerad, pastellviolett
droska med ett ekipage på fyra svarta plymprydda hästar kom längs
gatan, parallellt med parken. Kuskarna hade polisuniform, komplett med
den där rödvita plastbrickan.</p>

<p>Ekipaget stannade utanför kylskåpsfabriken. En av kuskarna klättrade
ner, och öppnade dörren. Det var min mormor, med sitt blanka huvud,
sin blå ögonskugga och sin slitna blå badrock. Hon hade en kofta
under, som sedan länge förlorat sin form i tvätten, och ett par
noppiga tweedbrallor. Hon rökte cigarr, men jag såg de trasiga små
crack-glasflaskorna på droskans golv.</p>

<p>Hon klev ut, och nu såg jag vad det stod skrivet med svart tuschpenna
på hennes bara mage. »Insatsstyrkan Rättfärdigt Korståg Mot Ondskan:
Insatsledare«.</p>

<p>Doktor Is, som vid det här laget hade ställt sig med ena benet spänt
bak mot en tegelvägg, redo att hoppa framåt, och stödde sig på det
andra, med den stora kniven redo i en klassisk stick-position, tittade
upp. Hennes pannspegel glimmade och hennes kattlika ögon var
uppspärrade. Hennes korpsvarta hår hade börjat tova sig och nackens
tvättbjörnssvans låg ner över axeln, fram över halsen och ner över
brösten. Hon fladdrade med näsvingarna, och satte långsamt ner foten
på marken igen, bredvid den andra, utan att sänka garden med kniven.</p>

<p>Den av Demonas livvakter som fällt den stora metallbesten ryckte ur
sin lie ur motorn – stålbenet sprattlade till en sista gång – och
satte ner skaftet i asfalten och stöttade sig på det.</p>

<p>Mormors båda kuskar höll händerna på sina svärd. Mormor var den
perfekta, omöjliga blandningen mellan nonchalant och spattig. Hon tog
ojämna steg. På ena foten hade hon en handgjord träsko som hon hade
haft så länge jag kan minnas, på den andra hade hon polisernas
standardsko: en vit converse-kopia med märket bortsprättat.
Runpistolens kolv stack upp ur högra badrocksfickan, och hon hade
mammas svarta baseballträ i handen.</p>

<p>Hon harklade sig; inte så mycket för att få allas uppmärksamhet, den
hade hon redan, men den där cigarrstumpen såg ut att vara anledning
nog. Röken fick mina ögon att tåras.</p>

<p>»Anna,« sade hon med en nick till mig. »Eva,« sade hon till den av
poliserna som hade varit mest aggressiv nere i källaren. »Eva, jag
fick precis en rapport om att doktor Is är inblandad i det här,
stämmer det?«</p>

<p>Eva nickade, pekade bort mot doktor Is, blundade och svalde. En
svettdroppe rann ner för hennes kind.</p>

<p>»Anna,« sade mormor till mig, »du skulle ha sagt att doktor Is var
inblandad. Jag är väldigt intresserad av ett samarbete med henne. Hon
har gett mig ett mycket attraktivt förslag om en kraftfull mekanisk
förstärkning till kåren.«</p>

<p>Doktor Is började försiktigt att le, och hon sänkte kniven. »Det
stämmer,« sade hon lent, »jag…«</p>

<p>Mormor började gå mot doktor Is. Hon vägde baseballträt i sina
händer. »Låt mig se på dig!« röt hon.</p>

<p>Hon släppte baseballträt, lät det bara falla mot marken, och tog
doktorns huvud i båda händerna och vred det försiktigt åt olika håll
så hon kunde se. Efter att hon hade sett in i ögonen och munnen
spottade hon i väg cigarrstumpen över axeln.</p>

<p>»En jävla vampyr!« sade hon. »Doktor Is, jag hade intrycket att du var
en respekterad vetenskapare. Så får jag nys om de här dumheterna.« Nu
stod doktorn på tå, för att inte belasta nacken. »Du äcklar mig!« Hon
slängde doktorn åt sidan. »Du äcklar mig.«</p>

<p>Mormor plockade upp sitt baseballträ, och spottade igen.</p>

<p>»Vad ska vi göra med dig?« sade hon, och tittade på doktorn. »Vad ska
vi göra med dig, och hur ska vi göra det?« Hon slog med baseballträt i
sin handflata. Doktorn reste sig upp, hukande först, för att ta upp
kniven och, tror jag, för att hon var rädd. Sen helt. Hon höll sig om
nacken. Hon drog upp sin fjärrkontroll ur bröstfickan och tryckte på
några av knapparna. Jag täckte mina öron med händerna medan de
gnisslande jättebenen sprattlade i luften. Sen tystnad igen. Doktor Is
kastade sig fram för att knivsticka mormor, men hon slog framåt med
baseballträt. Det träffade doktorn med ett krasande ljud, och doktorn
ryggade tillbaka.</p>

<p>»Det här är inte OK, mormor!« ropade jag. Hon ignorerade mig.</p>

<p>Doktor Is höll sig för magen. Hon blödde av det där som vampyrer har i
sina ådror. »Vi kan fortfarande samarbeta,« sade hon.</p>

<p>»Vi får se,« sade min mormor.</p>

<p>Det var då du kom upp för trappan, med en filt svept om en ung, blek
kvinna.</p>

<p>»Du! Vet du vad du är?« sade mormor till dig. Du bara tittade på henne
som om hon pratade ett annat språk. Hon fortsatte rasa. »En förrädare!
Du har svikit poliskåren, för att imponera på din lilla KK här. På
Anna. Mitt ›barnbarn‹. Fy fan, du kommer ångra dig om du ger dig i lag
med henne. Lojalitet betyder inget för henne.«</p>

<p>»Det funkar så länge det funkar,« sade du. »Jag litar på henne.«</p>

<p>»Hon har gått bakom ryggen på mig, och mer än en gång har hon kört in
en kniv där!«</p>

<p>Du vände dig mot kvinnan med filten. »Sch, klarar du att springa?
Spring härifrån, det här är inte över och det kan bli värre innan det
blir bra.« Hon gick haltande därifrån, så fort hon kunde. Hon tittade
på dig med tvekan i blicken.</p>

<p>Mormor pekade finger åt henne. »Stick då! Ingen har bett dig.«
Kvinnan svängde runt ett hörn men jag hörde fortfarande hennes snabba
steg där jag stod.</p>

<p>Mormor riktade sig till dig igen. »Anna är en sån jävla fuck-up. Hon
gjorde aldrig vad hon skulle utan lade bara ner en massa tid på andras
grejer. Trodde hon kunde bli något. Plugghäst. Hon har aldrig haft ett
hederligt kneg heller.« Det var inte sant. Jag hade alltid gjort
uppgifterna mormor gav mig innan jag satte mig med matten, och vad
jobb beträffar hade jag hjälpt till heltid på gården de senaste åren.
Hon skulle aldrig kunna säga något sånt här direkt till mitt ansikte,
men det var lätt för henne att säga det nu, även när hon visste att
jag hörde.</p>

<p>En gång hörde jag henne prata i telefon. »Kan du förstå hur det känns
för mig att fel barnbarn har dött, och min älskade make också? Om det
bara varit Anna den där gången!« sade hon, och hon visste att jag hörde.</p>

<p>Du tog några djupa andetag. »Du är arresterad,« sade du till henne.</p>

<p>»Åh, unga fröken konstapel rider igen? Det har du… det har du inget
för! Vet du vad jag har som du inte har?« Du lutade dig mot
trappräcket. Ditt ansikte var helt rödflammigt av regnet. Mormor tog
fram en rödvit polisbricka ur fickan. Det stod »Hej! Mitt namn är
Vera«, men Vera var överstruket och ersatt med »Mormor«. Hon satte
fast den med säkerhetsnålen direkt i huden, punk style.</p>

<p>»Det är <em>du</em> som är arresterad,« sade hon, och nickade till Eva som
gick fram till dig med ett par handklovar.</p>

<p>»Jag är ledsen för det här, Ginna,« sade hon.</p>

<p>»Fint det,« sade du, »det kan du ju trösta dig med efter att du har
fluffat huvudkudden i natt.« Eva drog in dig i den där stinkande
droskan.</p>

<p>»Jag menar det,« sade hon. »Det här är inte som jag vill att det ska
vara. Förstår du inte hur viktigt hennes uppdrag är? För oss?« Hon
stängde om dig, och vände sig mot oss igen.</p>

<p>Mormor skakade aggressivt på huvudet, som om det kliade någonstans.
»Nog med larv,« sade hon, »tillbaka till ärendet. Hur ser det ut där
nere?«</p>

<p>Eva svarade »Det är tusentals kylskåp, och många innehåller
kroppar.«</p>

<p>»OK, vi drar,« sade mormor, sedan ropade hon »Hörrö!« till en
sjukvårdare. »Plocka upp folket i vitt och för dem till Vår Nådiga
Moder. Polisen framför allt! De andra kan du pula in i kylarna eller
göra vad du vill med. Jag bryr mig inte.«</p>

<p>Sjukvårdaren kallade upp sina kamrater från källaren och de började
bära in döda kroppar i ambulanserna. Det var bårhuset nästa för alla
– poliser, sjukvårdare och de två av Demonas livvakter som strukit
med. De två överlevande livvakterna körde iväg med sin bokbuss.</p>

<p>Mormor vände sig mot mig med en blick som helt plötsligt var öm. »Hur
är det med dig, Anna?« sade hon. »Vill du ha lugnande? Ska jag be
sköterskorna ta med dig också?«</p>

<p>»Lämna mig bara ifred.«</p>

<p>Mormor klev in i droskan där du var, och jag såg in i dina ögon igen.
Du verkade trött, men jag såg fortfarande glöden. Jag mimande »Akta
dig för de svidande örterna«, och då log du, och jag såg hopp i ditt
ansikte. Mormor stängde dörren och två poliser klättrade upp och
kuskade bort ekipaget. Snart var ambulanserna också borta.</p>

<p>Doktor Is gick fram till sin fallna skapelse och började rota bland
delarna. Efter ett tag stirrade hon på mig med de där kattögonen.</p>

<p>»Vad fan glor du på?«</p>

<p>»Inget,« svarade jag, och vände bort blicken. Jag var blöt av regnet,
jag började frysa och jag var lämnad ensam kvar. Skulle jag gå ner och
se i källaren om det var något jag kunde göra där? Skulle du ha gjort
det? Jag tog i det blöta räcket och började gå ner.</p>

<p>»Vart tror du att du är på väg?« ropade doktor Is. »De där kropparna
är mina! Låt dem vara!«</p>

<p>Hon fortsatte rota och jag svarade inte. Usch, jag visste inte vad jag
skulle göra. Jag visste inte vad jag <em>kunde</em> göra, och jag gjorde mig
beredd på att se den där elektriska gravkammaren med sina blinkande
temperaturleddar igen.</p>

<p>När jag kom ner var strömmen avslagen igen, och alla dörrarna öppna.
Batteridrivna handlyktor stod överallt. Kylskåpsmontörerna, med sina
traditionella fjäderskrudar, blåställ och ögonskydd, höll på att bära
upp de sista överlevande.</p>

<p>Jag kunde inte hejda mig. »Va? Jag trodde att ni var på doktor Is
sida?«</p>

<p>»Vi strejkar,« sade en som jag tror var andreförmannen, eller kanske
någon form av stam-präst för fabriken. Hans armar var kantade av
måsfjädrar och han bar en liten flicka inrullad i en filt.</p>

<p>»Sade ni inte ›till varje pris‹ förut?«</p>

<p>»Visst, det är en stor order, och vi förlorar mycket på det här, men
det är människoliv vi pratar om.« Han avbröt sig och vände sig till en
annan av montörerna. »Henry, om du inte får upp dörren själv, be Annie
hjälpa dig när hon är klar med proppskåpet.« Han fortsatte gå. »Det är
för jävligt. Jag kan inte betala min systers läkarräkningar, men så
har den sjuka vampyren råd att göra så här,« sade han.</p>

<p>Jag tvekade. »Jag tror till och med att hon kanske <em>får betalt</em> för
att göra så här.«</p>

<p>Han såg arg och besviken ut, sen skakade han bara på huvudet. »Tja, vi
skulle ju också ha fått betalt för det här sjuka experimentet. Hjälp
till här istället.« Jag såg undrande ut. »Hjälp Henry med den där
båren till exempel.«</p>


    <a href="/magi-kapitel-20">Tillbaka</a><a style="float: right;" href="/magi-kapitel-22">Vidare</a>
  </body>
</html>